# ID: svediakorp-gov425699
# author: Souchet (NI). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 628
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Begreppet hållbar utveckling är ursprungligen ett uttryck för en sund instinkt, enligt vilken det över hela planeten finns grundläggande jämviktsförhållanden som måste respekteras.
Vi måste dock se upp med risken för att begreppet snedvrids till ett uttryck för en ideologiskt färgad retorik, en luddig besvärjelse till stöd för tveksamma tekniska förslag.
De mycket vitt skilda verksamhetsområden som tas upp i Lannoyebetänkandet visar på denna risk för att gå vilse.
För att vara praktiskt användbart måste begreppet hållbar utveckling tillämpas på tydligt rangordnade prioriteringar.
Den första av dessa tycks mig vara behovet av att inte ge upp inför den ihållande och rentav ökande fattigdomen, vilket föredraganden också framhåller.
Att utrota denna fattigdom måste vara en absolut och varaktigt prioritering för våra insatser.
I det syftet måste vi bidra till att definiera den rätta jämvikten mellan ett offentligt stöd, som är fortsatt nödvändigt, och en utvecklad internationell handel, som inte systematiskt bör målas upp som någonting hemskt.
Det handlar givetvis inte om att se stödet till utvecklingsländerna som en ersättning, utan som ett komplement till den internationella handeln.
Denna kan nämligen inte under nuvarande omständigheter utgöra den enda drivkraften för utveckling, av det enkla och goda skälet att det inte går att konkurrensutsätta ekonomier och länder som inte på långa vägar har samma struktur på produktionskostnadssidan.
Vi måste till varje pris undvika att snedvridna mekanismer uppstår, som till exempel att livsmedelsodling försvinner på grund av lågprisimport av jordbruksprodukter, och jämsides med detta att utvecklingsländerna inriktar sig på export av inkomstbringande grödor som inte genererar lokal utveckling eller råvaror och som det är ytterst svårt att bygga en hållbar utveckling på, eftersom priserna varierar så mycket.
Om man anser det vara nödvändigt att inte förlita sig helt på de internationella handelsmekanismerna för att minska fattigdomen, är det nödvändigt att förhindra att stödet till utvecklingsländerna urholkas.
Gemenskapens länder har här en särskild uppgift som de måste ta sig an, både tillsammans och var och en för sig.
Medlemsstaterna måste passa sig för frestelsen att helt förlita sig på gemenskapsstöd och avstå från bilateralt utvecklingssamarbete, vars bidrag i sig och särskilda sakkunskap är av oersättligt värde.
Det räcker dock inte att trolla bort det minskade utvecklingsstödet genom att hålla sig till allmänna resonemang om procentsatsernas utveckling.
Det är nödvändigt att ge detta stöd en ny inriktning och stödja de offentliga strukturerna i utvecklingsländerna, vilka i många fall fortfarande är bräckliga, och stödja en utveckling av landsbygden, som måste vara en absolut prioritet.
Det offentliga biståndet har en avgörande roll att spela för att bromsa landsbygdsflyktens gissel och landsbygdsbefolkningens armod i storstäderna, som i sin tur leder till en utvandring grundad i förtvivlan.
Ett utvecklat jordbruk för livsmedelsproduktion i kombination med en utvecklad grundläggande offentlig service, framför allt för hälsovård, utbildning och socialt skydd, är den säkraste vägen att minska fattigdomen genom att skapa sysselsättning på landsbygden.
Inom ramen för detta offentliga bistånd måste en särskild roll vikas åt decentraliserat samarbete, som bedrivs av lokala myndigheter, kommuner, departement och regioner.
Dessa myndigheter förfogar över en lokalt förankrad sakkunskap, de anpassar projekten till de verkliga behoven, säkrar en noggrann uppföljning av åtgärderna, skapar hjärtliga och varaktiga mänskliga relationer mellan länderna i nord och syd.
Denna form av samarbete måste därför kraftfullt uppmuntras.
Herr talman!
Bland alla de frågor som tas upp i Lannoyebetänkandet, tycks mig detta vara de prioriteringar som måste ligga fast för att begreppet hållbar utveckling på ett effektivt sätt skall bidra till att minska fattigdomen i vår tids värld.
