# ID: svediakorp-gov425694
# author: Wijkman (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 486
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det är sent på jorden.
Trots rader av möten och konferenser kan få bestrida att vi i dag är långt ifrån målet om en hållbar utveckling.
Vi är faktiskt nu egentligen ännu längre från målet än när Brundtlandrapporten presenterades 1987 och när Riokonferensen genomfördes.
Det borde naturligtvis vara tvärtom.
Häromdagen uttalade OECD, som ju inte är en miljöorganisation, följande: All major global ecological indicators are negative.
Vad gäller fattigdom och social utveckling är det lika illa.
Antalet fattiga ökar i antal, inte tvärtom.
Mot denna bakgrund är mötet i Johannesburg mycket viktigt, men förhoppningarna är, som har antytts här, ganska lågt ställda.
Förhandlingsmaskineriet är trögt och därtill kommer ett alltigenom svalt intresse från den amerikanska administrationen.
Som Hulthén anförde, är det spanska ordförandeskapet tyvärr inte representerat här i dag, ett faktum som inte heller tyder på ett särskilt stort intresse för denna fråga.
Vilka är orsakerna till att vägen fortfarande är så lång till en vettig balans mellan ekonomisk tillväxt, social utveckling och hänsyn till miljön?
Det finns huvudsakligen två orsaker.
För det första är motståndet starkt mot att genomföra alla de åtgärder som regeringen har sagt sig förorda i rader av konferenser som tex. att avskaffa subsidier i ekonomin som är skadliga för miljön, att internalisera miljökostnaderna i priserna, att utforma klara miljökriterier för våra exportkreditnämnder så att vi inte exporterar system som inte är hållbara till u-länderna, och att överhuvudtaget uppmuntra aktiviteter som är miljöanpassade och inte tvärtom.
Det ekonomiska regelverket styr inte åt rätt håll i dag, men vi gör föga åt detta.
Betänkandet från Lannoye, som jag välkomnar, innehåller en rad förslag om hur detta kan gå till.
EU måste driva på i det avseendet liksom i en rad frågor som gäller fattigdomsbekämpning, annars kommer resultatet från Johannesburg att bli mycket magert.
För det andra går utvecklingen långsamt därför att vi, enligt mitt sätt att se, har en modell både för utbildning och ekonomi som är alltför vertikal och reduktionistisk.
Vi har valt att organisera vårt samhälle genom att inrikta oss på specialisering.
Det finns mer än 20 000 olika discipliner på våra universitet, och specialisering är naturligtvis bra för att lösa olika enskilda problem.
Det finns däremot ytterst få experter som sysslar med gränsöverskridande problemlösning.
Mötet i Johannesburg skall nu försöka lösa alla dessa problem.
Vid sidan av de kortsiktiga åtgärderna måste vi således också fundera över helhetsperspektivet och se till att vi utvecklar ett bättre systemtänkande i våra samhällen och inte minst hjälper de fattiga länderna, utvecklingsländerna, att bygga upp kompetens på forskningsområdet så att de på egen hand kan utveckla strategier som är både mer lönsamma ekonomiskt sett och mer miljömässigt hållbara.
