# ID: svediakorp-gov425639
# author: Costa, Paolo (ELDR). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 408
# sentences: 8
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag delar uppfattningen att unionens egna befogenheter skall vara begränsade till antalet, mycket mer begränsade än för närvarande, men betydelsefulla, mycket mer betydelsefulla än vissa av dagens, och detta är en fast och positiv punkt i Lamassoures betänkande.
Det är verkligen dags att fatta beslut om att utöka det egna ansvarsområdet till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken - enbart på det viset kan vi ge Europa en möjlighet att göra sin egen röst hörd när det gäller att skydda ordning, fred, stabilitet och utveckling i världen - och förvalta det gemensamma området för frihet och säkerhet, för endast på det viset kan vi effektivt bekämpa den organiserade brottsligheten och narkotikan eller på ett civiliserat vis lösa problemet med invandringen från länderna utanför gemenskapen.
Om man skulle lita till Eurobarometern, så borde vi även finna ett sätt att ta med fattigdomsbekämpning och kampen mot utstötningen i den hårda kärnan av befogenheter som unionen skall ha.
När detta har sagts, och vi har accepterat och understrukit betydelsen av subsidiaritetsprincipen när det gäller att enligt denna princip överföra alla övriga befogenheter till de självständiga federala organen, så är det sant att vi realistiskt måste inse att i den fas av den europeiska historien som vi för närvarande genomlever, som utan tvivel framför allt utmärks av utvidgningsprocessen, så är den union vi är på väg att skapa en union av stater.
Detta motsäger inte det faktum att nationalstaterna enbart är ett historiskt svar på ett behov av integration, en verklighet som ligger före den globaliseringens tidsålder som vi just nu befinner oss i.
Det är ett faktum att staterna under de senaste decennierna har varit tvungna att lämna från sig sin suveränitet uppåt - det gäller själva unionen - och framför allt nedåt, till de territoriella, regionala och lokala organ, som i dag på många platser i Europa är den verkliga platsen för identifiering och utövande av de demokratiska kontrollen.
Ur den synpunkten och samtidigt som jag instämmer i många av de övriga synpunkter som framförts, tror jag att vi måste inse att man inte kan låsa tillämpningen av subsidiaritetsprincipen till relationen unionen / medlemsstaterna, utan att man måste gå vidare och att vi måste gå vidare med den relation som vi har lovat att bygga upp som ett ytterligare bidrag till konventets arbete.
