# ID: svediakorp-gov425514
# author: Solana (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,631
# sentences: 68
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
(ES) Herr talman!
Jag skall försöka svara dem som ställt frågor och som befinner sig i salen och också de som ställt frågor och av viktigare anledningar har varit tvungna att lämna den.
Jag håller fullständigt med om vad Galeote sagt och jag tror att det är absolut nödvändigt att använda ett spektrum av möjligheter som varken är stort eller litet.
Jag anser att alla inlägg som gjorts av de ärade ledamöterna i parlamentet har visat det på ett eller annat sätt.
Det finns några skäl att känna hopp men det finns fortfarande enorma motiv till frustration och misströstan.
Det vi måste göra är att utnyttja dessa ögonblick, detta spektrum av möjligheter - och jag menar att det är det världssamfundet försöker göra - för att gå vidare.
Det kommer inte att vara omständigheter som liknar de vi har nu och som Patten, jag själv och många av er tagit upp.
Därför måste vi sätta igång.
Det är vad vi försöker göra.
Jag tror att vi måste försöka undvika och att göra allt vi kan för att inte fredsprocessen skall bli gisslan.
Vi har under alltför lång tid levt på de berömda sju dagarna av total fred alltför länge, som konsekvens av ett stort politiskt misstag.
Detta berömda beslut om sju dagar av total fred ledde utan något som helst tvivel till att processen förlängdes och inga beslut fattades.
Jag anser att vi nu bör göra allt vi kan för att det inte skall finnas något föregående beteende som hindrar oss att börja snabbt och samtidigt arbeta i de tre riktningarna: säkerhet, ny sammansättning av den palestinska myndigheten och den politiska processen.
De tre frågorna borde, tycker jag, framskrida parallellt och den ena bör inte bli den andras gisslan eller vice versa.
Den tredje frågan som jag skulle vilja nämna, - som jag sagt många gånger och upprepar i dag, eftersom jag är övertygad om det, även om jag kan ta miste, och även om jag vet att det även i parlamentet finns människor som tagit miste - är att jag tror att vi haft en lång erfarenhet sedan Madridkonferensen, via Oslokonferensen, till i dag med fredsprocesser.
Det vi däremot tyvärr inte haft är själva freden.
Jag tror att vi nått en punkt för att ha en kort process och en lång fred.
Vi har haft långa fredsprocesser men utan fred.
Nu har tiden kommit att göra processen kort och snabb på ett sätt som leder oss på snabbast möjliga väg till fred och utifrån den bygga upp Mellanöstern.
En process i vilken det erbjudande länderna i regionen gett oss skall vara ett erbjudande vi kan mäta i reella termer.
Det vi erbjuder i dag är en utsträckt hand med ett antal åtaganden som för första gången är av kontraktsenlig karaktär.
Jag skulle vilja säga en sak som inte blivit sagd och som jag vill upprepa.
I går sade ordförande Arafat i TV en sak han aldrig tidigare sagt eller som åtminstone jag aldrig hört tidigare.
Han talade om staten Israel som en judisk stat.
Jag tror att ordförande Arafat aldrig hade uttryckt sig i sådana termer tidigare.
Denna korta fras, på tre ord, innesluter en mycket viktig del i lösningen på ett av de svåraste problemen: problemet med flyktingarna.
Därför bör vi väga allas våra ord väl, inte bara enskilda personers, eftersom vi ibland i vissa meningar som vi inte analyserar på djupet, finner tankar som kan få betydande verkningar för lösningen på problemet och utan tvivel kommer flyktingproblemet att fortsätta att vara ett avgörande problem att lösa.
Om ni frågar mig vilken dagordningen, eller den mest realistiska agendan, för konferensen skulle vara skulle jag helt ärligt svara att jag i detta ögonblick inte vet det.
Jag tror att agendan bör baseras på grundprinciperna, dvs. land för fred, säkerhetsrådets resolutioner och som jag sade tidigare måste den innehålla en grundläggande fråga, som är ny: Beirutinitiativet vilket, som jag sade tidigare, inte bara erbjuder en ram i linje med de klassiska förhandlingarna från Madrid utan inför en regional aspekt som kan vara av avgörande betydelse för att lösa problemet.
Det har sagts att den palestinska staten måste erkännas så fort som möjligt.
Jag håller med om det men det får inte vara innan palestinierna själva vill det.
Om ledamöterna kom med mig och frågade Arafat, just nu, om han skulle vilja att en palestinsk stat utropades denna eftermiddag skulle han förmodligen säga:? ha inte så bråttom, vänta lite?.
Det är inte rätt ögonblick just nu.
Därför bör vi göra saker i den takt palestinierna själva önskar.
Palestinierna vet att om en palestinsk stat utropades i dag skulle de inte vara i stånd att sköta den med den effektivitet vi skulle önska att de gjorde det och därför måste man också ge dem möjlighet att förbereda sig på lämpligt sätt.
Nämnda palestinska stat skall garanteras vara en stat som fungerar, är livskraftig och försvarar de värden som vi alla, och särskilt de värden som alla, eller majoriteten av dem, vill skall respekteras.
När det gäller terrorismen tror jag att vi måste fortsätta att säga tusen och åter tusen gånger att det inte är möjligt att nå fred medan självmordsbombare inte bara tar död på sig själva utan också andra.
Det måste vi säga och erkänna, såväl i denna kammare som i vilken annan som helst.
Häromdagen sade jag till ordförande Arafat att han behöver? de bästa?, sin ungdom, för att bygga framtiden och framtiden kommer inte att byggas om? de bästa? mördar sig själv och andra.
Det bästa han kan göra är att övertyga dessa ungdomar om att vara anhängare till och delta i bygget av den palestinska staten.
Alla kommer att behövas.
Och den matematik- eller litteraturlärare som tar död på sig själv genom att döda andra skulle vara av avgörande betydelse för att undervisa i litteratur på universitetet då den palestinska staten fungerar eller varit en god matematiker.
Det är vad ledarna i Palestina tydligt bör säga till sina medborgare.
Ni är alla nödvändiga!
Vi behöver er alla för att bygga ett bra land.
Cohn-Bendit föreslog att man skulle ge ett år för att skapa en palestinsk stat och för att Förenta nationerna skall förklara det som stat.
Jag vill inte diskutera tidsaspekten.
Jag vet inte om ett år är bättre än nio månader eller tjugotvå månader.
Det är ett beslut som vi inte skall fatta, utan palestinierna, men det är sant att ju fortare det sker och ju fortare de är förberedda desto bättre.
För att skapa den är en resolution av Förenta nationernas säkerhetsråd det mest logiska och lämpliga sättet att erkänna staters existens.
Herr Poos har sagt många kloka saker och jag håller helt med om många av dem.
I andra skiljer jag mig lite men i allmänhet tror jag att vi är på samma våglängd när det gäller de lösningar som föreslås från båda håll.
Jag skulle vilja säga min gode vän, ledamoten Poos, att jag tror att någon har kunnat sitta här med armarna i kors.
Ledamöterna vet att den som nu talar aldrig suttit med armarna i kors, varken när han var minister i sitt land eller när han var er kollega och vi hade mycket tid att diskutera.
Därför bör vi också vara respektfulla med de ord vi använder.
Om ledamoten anser att jag suttit med armarna i kors i denna konflikt, tror jag att ni misstar er, och om ni tillåter mig skulle jag t.o.m. kunna se tillbaka och finna ögonblick då rådet däremot suttit med armarna i kors.
När det gäller Emilio Menéndez del Valle, respekterar jag ännu en gång det ni säger och jag uppskattar den passion med vilken ni sedan länge försvarar fredsprocessen men jag tror att vi inte bör falla in i en naivitet, som inte är er, utan mångas generellt.
Jag tror att Likudpartiet kommer att fortsätta att säga detsamma som tidigare och man kan inte förvänta sig att de skall ändra inställning nu.
Vi kan inte förvänta oss att Likudpartiet skall applådera ett omedelbart skapande av en palestinsk stat.
Det kommer de inte att göra.
Det som är sant är att det är mycket troligt att nämnda partis inställning inom kort inte kommer att vara densamma som rådets häromdagen, så som vi såg häromdagen och som vi sett under många år.
Emilio Menéndez del Valle, som har stor kunskap i denna fråga, känner mycket väl till den signatur Netanyahu lämnade efter sig då han var regeringschef, vilket den tidigare regeringschefen i ett annat politiskt parti inte varit kapabel att göra.
Därför har vi sett många ändrade ställningstaganden under livets gång - jag kommer inte att tala om opportunism - i Mellanöstern, och vi kommer att få se många fler.
Det viktiga är att de vi ser går mot en framtid i fred och rättvisa.
Jag tror att Europeiska unionen verkligen uppfyller sina plikter.
Vi kan inte lösa problemet själva, men ingen kan lösa det utan oss och i det ligger vår styrka och den väg vi måste starta från.
(Applåder)
