# ID: svediakorp-gov425505
# author: Wurtz (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 592
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr höge representant, herr kommissionär!
Under den senaste perioden åkte några av oss - somliga för första gången - till Israel och de palestinska territorierna.
När man på plats kan lyssna till de hårt prövade befolkningarnas berättelser, konstatera omfattningen av den materiella förödelsen och föreställa sig djupet av de psykiska skadorna, är det lättare att inse vidden av de nyheter vi nu får höra från regionen.
Ett exempel är den enorma demonstrationen i Tel Aviv i slutet av förra veckan.
Den samlade återigen tiotusentals personer, vilket i förhållande till Israels totala befolkning är en imponerande mobilisering.
Vid demonstrationen framfördes mycket bestämda krav om det som betyder mest, nämligen ett slut på den militära ockupationen, på bosättningarna och på de brott som är ovärdiga en armé i ett land som utger sig för att vara en framstående demokrati.
I slutet av april i Tel Aviv mötte vi företrädare för flertalet av dessa rörelser.
I mina ögon är de Israels heder i dag.
De förkroppsligar hoppet om framtida förändringar i Israel, i likhet med de ansvariga israeliska politiker som deltar i koalitionen för fred under gemensam ledning av Beilin, f.d. minister för arbetarpartiet, och Rabbo, palestinsk minister.
Strömningens återvunna styrka är utan tvekan ett synligt tecken på mer djupgående förändringar som letar sig fram i en del av det israeliska samhället.
Det tycks ha etablerat sig en välgörande tveksamhet till våldspolitiken som medel för att främja Israels säkerhet.
Frågetecknen verkar bli alltfler, framför allt efter de hemska avslöjandena om Jenin och de konsekvenser som den militära offensiven mot palestinska städer och flyktingläger har fått för bilden av Israel i världen, ja en dag kan det till och med bli så att de israeliska ledarna ställs inför en internationell domstol.
Det har slutligen uttryckts ett stort intresse för de arabiska grannarnas historiska förslag om att normalisera förbindelserna med Israel, i utbyte mot ett tillbakadragande från ockuperade territorier.
Utan tvekan är det som en reaktion på dessa omskakande förhållanden som den israeliska ultrahögern fördubblar sin aggressivitet, och till och med hävdar - på ett medvetet provokativt sätt - att de är motståndare till alla möjligheter för en palestinsk stat.
Denna ytterst farliga politik proklamerar Likud i sina resolutioner, Sharon bedriver den ute på fältet.
Hans hetsighet gentemot den palestinska myndigheten och dess president, hans beslut att systematiskt låta förstöra den gryende statens infrastrukturer och tillgångar som inrättats sedan Osloavtalet, uppförandet av - enligt Peace Now - 35 nya bosättningar och den organiserade uppstyckningen av de palestinska territorierna, allt detta lämnar inget utrymme för tvivel om vilken strategi som tillämpas, tyvärr i full straffrihet.
I det här sammanhanget sätter Europeiska unionen sin trovärdighet på spel.
Jag uppmanar de femton att fundera över den vädjan som en ung flicka i Jeninlägret riktade till en besökare som kommit för att uttrycka sin solidaritet:? Jag vill inte ha någon hjälp?, sade hon till honom,? kan ni ge mig rättvisa??
Rättvisa är givetvis återuppbyggnad, men också ett slut på ockupationen och straffriheten för ockupanten, respekt för internationell rätt, ett erkännande av två stater och garanterad säkerhet för båda folken.
Detta tydliga budskap bör en officiell delegation på parlamentets högsta nivå nu ta med sig till Israel och Palestina, som företrädare för våra folk och en majoritet av kammaren.
