# ID: svediakorp-gov425425
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,447
# sentences: 98
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Det är exakt ett år sedan jag presenterade kommissionens meddelande till rådet om förstärkning av de transatlantiska förbindelserna.
Då var det inte många som kunde föreställa sig de fasansfulla terroristattackerna på Förenta staterna den 11 september, som har dominerat internationella frågor och utövat ett stort inflytande på förhållandet mellan Förenta staterna och Europeiska unionen alltsedan dess.
De attackerna visade hur sårbara öppna och demokratiska samhällen är.
Men de visade även tydligt deras bestående styrka.
Attackerna visade i vilken utsträckning Europa och Amerika är förenade av de värden vi delar, något som blev mycket tydligt genom den våg av sorg och sympati som sköljde genom de europeiska länderna under veckorna efter den 11 september.
Europa visade prov på såväl praktiskt stöd som emotionell solidaritet.
Vårt samarbete med Förenta staterna i kampen mot terrorismen under månaderna efter den 11 september vittnar om det.
Vi har gjort betydande framsteg när det gäller polissamarbete och rättsligt samarbete - genom avtalet mellan Förenta staterna och Europol som undertecknades den sista september, mandatet för ett avtal om skydd av personuppgifter mellan Förenta staterna och Europol och mandatet för ett avtal om ömsesidig assistans och utlämning, samt genom beslutet att anta en europeisk arresteringsorder.
Vi har arbetat tillsammans för att förstärka gränskontroller, och vi har uppnått framsteg inom Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) och Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) för att stärka flygsäkerhet och sjöfartssäkerhet.
Vi har arbetat tillsammans för att beslagta terroristernas tillgångar.
Europeiska unionen har spelat en viktig roll för att sy ihop koalitionen mot terrorismen.
Europeiska trupper är djupt engagerade i Afghanistan, både som den största delen av den internationella styrkan i Afghanistan (ISAF) och i stridsoperationer.
Och Europeiska unionen gör en väldig insats för återuppbyggnaden av Afghanistan, som jag ser fram emot att få se med egna ögon när jag besöker landet i nästa vecka.
I alla dessa frågor har vi ett nära samarbete med Förenta staterna, och med goda resultat.
Vi visar hur mycket vi kan uppnå när vi arbetar tillsammans med varandra, och i partnerskap med andra nationer.
Vi gör så även på Balkan och, på sista tiden, inom den så kallade kvartetten för att söka nå en fredlig lösning i Mellanöstern.
Allt detta har visat att världen är en säkrare och bättre plats när Europeiska unionen och världens starkaste makt arbetar tillsammans.
Men, som de ärade ledamöterna mycket väl känner till, pågår det sedan en tid en debatt i Washington huruvida Förenta staterna, som nu är så mäktiga, bör fokusera på sina egna tämligen snävt definierade intressen, det så kallade unilaterala synsättet, eller om de bör fortsätta att leda multilaterala insatser som ledare för det internationella samfundets samlade ansträngningar för att ta itu med gemensamma problem.
Detta är inte någon ny debatt även om dess intensitet kanske har tilltagit.
Jag vill bara säga detta om en debatt vars existens inte är något som vi i Europa har fantiserat ihop.
I denna debatt kommer Europa med nödvändighet att stå på den multilaterala sidan.
Det ligger i vårt sätt att uppfatta världen och i våra erfarenheter.
Det är ingenting att be om ursäkt för.
Men hur bör Europa gå tillväga när vi inte samtycker till vad vi anser vara en unilateral politik?
Jag anser inte att vi bör hålla tyst.
Men lika lite bör vi stå på åskådarplats och klaga.
När vi har meningsskiljaktigheter med Förenta staterna - till exempel över deras beslut att inte ratificera Kyotoprotokollet - bör vi själva ta ledningen och gå vidare med ratificering, samtidigt som vi uppmuntrar andra att göra sammaledes.
På liknande sätt är vi emot det amerikanska beslutet i fråga om den internationella brottmålsdomstolen för inte så länge sedan.
Men det räcker inte att vara emot, vi kommer att arbeta hårt för att domstolen skall bli en framgång.
Jag hoppas att vi inte skall tappa perspektivet på våra meningsskiljaktigheter och att vi skall kunna gå vidare till ett förhållande där vi förmår att bättre uppskatta de betydande områden där EU och Förenta staterna arbetar tillsammans utan friktioner, och att vi skall finna bättre sätt både för att hantera våra meningsskiljaktigheter och hantera dem på ett så förnuftigt och resonligt sätt som möjligt på de områden där vi kommer fram till att vara överens om att vi är oense.
I det sammanhang hjälper det om vi har en sansad syn på händelserna.
Det kan till exempel ibland tyckas som om våra meningsskiljaktigheter i handelsfrågor skulle förmörka vårt förhållande.
Europa och Förenta staterna är de största handelspartnerna.
Våra konflikter står för en bråkdel av vår samlade handel.
Handelsflödet ökar medan antalet tvister inte gör det.
Vårt nära samarbete för att skydda och utveckla det internationella handelssystemet ägnas alltför lite uppmärksamhet.
Samarbetet mellan EU och Förenta staterna var avgörande för att initiativet i Doha till en ny WTO-runda med fokus på tillväxt i utvecklingsländer blev en framgång.
Vårt samarbete för att hjälpa utvecklingsländer sträcker sig längre än till handel, vi har båda ökat vårt utvecklingsbistånd avsevärt; i samförståndet i Monterrey har vi kommit överens om en strategi för finansiering av utveckling, nu arbetar vi mycket nära tillsammans med förberedelserna för toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg.
Jag hoppas att vi kan samarbeta lika bra där också.
Jag skall inte upprepa vad Pascal Lamy nyligen har sagt i denna kammare om handelsfrågor, utan jag vill bara påminna kammaren om att ramverket för det transatlantiska ekonomiska partnerskapet (TEP) har fortsatt att uppnå just det som det skapades för.
Syftet med partnerskapet är att förhindra att tvister trappas upp och att påskynda verksamheten på områden av gemensamt intresse.
Detta är just resultaten av vårt samarbete på senare tid, i synnerhet: för det första, initiativet till en Positiv ekonomisk agenda, för det andra, den förnuftiga handläggningen inom ramen för systemet med snabbt informationsutbyte (färska fall omfattar spanska klementiner och ljuddämpande anordningar? hushkits?), för det tredje, ett orubbligt åtagande från högsta nivå i Förenta staterna om nödvändigheten av att följa WTO: s beslut om bestämmelserna om Foreign Sales Corporations (FSC).
Det kan vara värt att hålla detta i minnet samtidigt som vi inte bör släta över våra djupgående meningsskiljaktigheter i frågor som stål och vår nya oro över effekterna av den nya jordbrukslagen (New Farm Bill).
Jag kan försäkra parlamentet att vi även framdeles kommer att följa WTO: s regler och förfaranden till punkt och pricka när vi hanterar ståltvister och andra meningsskiljaktigheter.
Vi tänker inte förlora vårt övertag i dessa frågor.
Mot denna bakgrund tror jag inte att de fruktansvärda händelserna i höstas påkallar ett helt nytt ramverk för transatlantisk dialog och transatlantiskt samarbete.
Den Nya transatlantiska agendan (NTA) från 1995 gäller fortfarande.
Den har gett oss en strategi för att bredda våra förbindelser som i stort sett har varit mycket framgångsrik.
Det som har saknats har varit en strategi för att göra vårt samarbete så resultatinriktat som vi skulle önska.
Att införa en sådan strategi och effektivisera en alltför byråkratisk process var målsättningen med meddelandet förra året.
Det tillvägagångssätt vi föreslog, som syftade till stramare prioriteringar, fick stöd inte bara från medlemsstater utan även från våra motparter i USA.
Jag skulle kunna tillägga att kontraterrorism var en av de prioriteringar man kom fram till vid toppmötet i fjol, och det ligger kanske en viss ironi i det.
Detta är inte en för alltid fixerad struktur, prioriteringarna ses regelbundet över, och den begränsar inte den totala spännvidden i vår dialog.
Den Positiva ekonomiska agendan som man kom överens om vid toppmötet i Washington i början av denna månad, är ett annat bra exempel på detta tillvägagångssätt.
Betänkandet vi har framför oss kräver en förstärkning av de transatlantiska dialogerna och att Europaparlamentet och den amerikanska kongressen i större utsträckning görs delaktiga i NTA-processen.
Jag är djupt övertygad om parlamentets och det civila samhällets roll.
Kommissionen har stött de transatlantiska dialogerna och lyssnat på deras rekommendationer.
Vi diskuterar med våra amerikanska kolleger hur vi skall kunna få fart på den transatlantiska miljödialogen på nytt och ge mera kraft åt dialogerna om konsumenter och handel.
Vi har tidigare arbetat i nära samarbete med Europaparlamentet och vi kommer att fortsätta att göra det.
Den transatlantiska dialogen för lagstiftare och de interparlamentariska mötena är viktiga instrument och jag vill definitivt främja att de används i större utsträckning.
Jag skall inte göra några tillägg till ordförandeskapets mycket fullständiga rapport om det nyligen hållna toppmötet mellan EU och USA, förutom att jag med glädje noterar att president Bush har lovat att verka för de förändringar i USA: s lagstiftning som krävs för att följa WTO: s utslag om Foreign Sales Corporations.
Och jag vill än en gång framhålla att vi har kunnat fokusera en del av diskussionen på de områden, som Balkan, Mellanöstern och Afghanistan, där vi arbetar mycket nära tillsammans för att skapa en säkrare värld.
Tillåt mig att ta upp en sista sak.
När det uppstår problem i ett viktigt förhållande på det internationella området reagerar kritiker ibland genom att säga att det som krävs är en ny vision eller en ny strategi.
Jag måste säga att jag inte tror att de problem vi står inför i förhållandet mellan Europa och Amerika beror på en avsaknad av visioner.
Vi har en mycket tydlig bild av att vi klarar oss bättre på båda sidor av Atlanten, och att världen är säkrare och mera välmående, när vi samarbetar och ger det internationella samfundet ett tydligt ledarskap för att möta det nya århundradets utmaningar.
Det kommer troligtvis alltid att finnas problem, till och med i ett viktigt partnerskap, när nationella intressen råkar i konflikt med varandra.
Nationella intressen har inte bara försvunnit i dagens värld.
Men de meningsskiljaktigheterna kommer bara att bli större om vi alltför ofta blir oense om hur? nationellt? det nationella intresset verkligen är.
Det är vår djupt grundade uppfattning i Europa, ett resultat av vår historia och erfarenhet och inte någon hållningslös fördom, att det nationella intresset alltid gagnas bäst genom att hävdas i internationellt samarbete, och vi skall inte skämmas för att påpeka det högt och tydligt.
En sista sak: Elles har gjort mycket för att främja vår transatlantiska dialog och vårt transatlantiska förhållande.
Men jag ser ett ändringsförslag från honom på föredragningslistan och jag måste säga att det får kommissionsledamoten med ansvar för EU: s yttre förbindelser, att rysa, och då tror jag inte att jag är allmänt känd för att vara en tunnhudad gammal murvel.
Den ärade ledamoten beklagar kommissionens brist på strategiskt tänkande.
Det är möjligt att den ärade ledamotens djupsinne som strateg är större än mitt och det kanske till och med är större än Kissingers,
men jag vill bara säga en sak till honom: ståltvisten med Förenta staterna beror inte på att Europeiska kommissionen skulle sakna strategiskt tänkande.
Att det inte finns något avtal om Kyotoprotokollet beror inte på att Europeiska kommissionen skulle sakna strategiskt tänkande.
Den nya jordbrukslagen, och här vill jag göra den ärade ledamoten uppmärksam på den senaste utgåvan av the Economist, beror inte på att Europeiska kommissionen skulle sakna strategiskt tänkande.
Meningsskiljaktigheterna om biologiska vapen, meningsskiljaktigheterna om handeldvapen, meningsskiljaktigheterna om den internationella brottmålsdomstolen beror inte på att Europeiska kommissionen skulle sakna strategiskt tänkande.
Låt mig säga någonting annat.
Den i USA vanliga uppfattningen att Europa inte gör tillräckligt för att försvara sig, att det inte spenderar tillräckligt mycket på sin egen säkerhet - den beror inte på att Europeiska kommissionen skulle sakna strategiskt tänkande.
För några veckor sedan stod jag här i detta parlament och frågade om det fanns någon i kammaren som kunde säga att hans eller hennes politiska parti var redo att gå till val på en liknande ökning av försvarsutgifterna som den president Bush nyligen tillkännagav.
Till och med det parti som Elles och jag är stolta över att tillhöra skulle inte göra det.
Detta är inte ett problem som Europeiska kommissionen har skapat.
Däremot instämmer jag helhjärtat med den ärade ledamoten i att förhållandet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna spelar en mycket viktig roll.
Jag ogillar antiamerikanism lika mycket som han.
Jag ogillar lika mycket som han de som definierar sin europeiskhet genom sin fientlighet mot Förenta staterna.
Om Elles önskar se det resonemanget utvecklat mera i detalj kan jag anbefalla honom the Guardian för nästkommande lördag där kommissionsledamoten med ansvar för EU: s yttre förbindelser recenserar en nyutkommen bok av Will Hutton.
Lika starkt ogillar jag spegelbilden av detta: det irrationella förakt för Europa som man ibland kan läsa om och höra uttryckas i Förenta staterna.
Förhållandet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna har en oerhörd betydelse för världens framtid.
Det kanske finns de som hävdar att ur geostrategisk synvinkel kommer förhållandet mellan Kina och Förenta staterna att vara viktigare under det här århundradet - över en femtedel av mänskligheten och den ledande världsmakten - men vårt förhållande är också viktigt.
Det som gör att förhållandet är så besvärligt är att vi inte bara har att göra med en supermakt utan med vad en tidigare amerikansk ambassadör till London har kallat för en? super-duper-makt?.
En? super-duper-makt? som svarade för 40 procent av världens tillväxt mellan 1995 och 2000.
Det kommer att vara oerhört viktigt för oss alla hur vi hanterar förhållandet med den största makten i världen.
Jag anser inte att vi i kommissionen visar brist på strategiskt tänkande när vi beaktar betydelsen av det förhållandet.
Men problemet är att det i dag finns lite väl många frågor där det råder meningsskiljaktigheter och vi vill arbeta på att göra dem färre och se till att när vi verkligen är oense skall vi i Europeiska unionen kunna fullgöra våra förpliktelser när det gäller internationellt ledarskap, utan att det skall försämra förhållandet till våra vänner i Förenta staterna.
(Applåder)
