# ID: svediakorp-gov425422
# author: Elles (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 873
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag tar till orda för att presentera mitt betänkande om de transatlantiska förbindelserna.
Det är en debatt som kommer vid rätt tidpunkt med tanke på hur snabbt de transatlantiska förbindelserna förändras i dag.
Som många av er känner till har jag alltid varit en ivrig anhängare av närmare transatlantiska förbindelser.
I en globaliserad tid är det logiskt för Europa och Amerika att tänka på ett förstärkt transatlantiskt partnerskap som bygger på gemensamma värden och intressen.
Men det är inte säkert att det räcker med logik.
Det finns verkliga anledningar till oro, de traditionella transatlantiska banden håller på att försvagas utan att man bygger nya broar, allt fler tror att NATO kanske inte längre finns om fem år, och rådet mellan NATO och Ryssland, som vi hör om i nyheterna i dag, kommer att förändra hela vår säkerhetsrelation i grunden.
Jag vill undersöka varför detta händer, vilka anledningar till oro det finns och vad vi bör göra åt det.
Det är oundvikligt att NATO förändras, det är inte längre en försvarsorganisation mot ett land som inte längre existerar.
Det håller på att bli mer politiskt, mer internationellt.
Efter den 11 september uppfattar en partner, Amerika, sig uppenbarligen som en attackerad nation.
Vi i Europa har inte den känslan.
Det gör det möjligt att mycket tydligare se vad som bör göras i militära frågor.
Amerika är kanske slutligen ett land som inte alls är vant vid delad suveränitet och multinationella institutioner på det sätt som vi har vant oss vid i Europa, och kanske inte ens önskar det.
Även om de är medvetna om att det är nödvändigt med globala regler för marknadstillträde har de därför en mycket annorlunda syn på saker och ting när de deltar i internationella institutioner.
Vilka är då anledningarna till oro?
Mitt betänkande är mycket tydligt på denna punkt.
Ett antal anledningar till oro av politisk karaktär har tagits upp av kolleger: bristen på amerikanskt deltagande i Kyotoprotokollet, konventionen om biologisk mångfald, Ottawakonventionen om landminor och nu senast dess vägran att underteckna fördraget om den internationella brottmålsdomstolen.
För det andra, anledningar till oro på det ekonomiska området.
Vi har nyligen sett två exempel på amerikanska åtgärder, först vad det gäller stål och nu senast åtgärderna för att öka subventionerna till jordbruket.
Detta visar på många sätt att de lever i en egen värld, avskurna från verkligheten utanför.
I fråga om utrikespolitik, slutligen, tycks Förenta staterna vara inställda på att fortsätta med sina åtgärder mot Irak, medan det finns många som menar att detta kanske inte är det bästa sättet att ta itu med det problemet.
Vad bör vi då göra?
Betänkandet som jag överlämnar till kammaren tillsammans med min kollega Mann visar att vi har många goda idéer men att vi kanske inte har ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt frågan om vad som bör göras.
Det viktigaste momentet i betänkandet är att vi måste fortsätta att uppdatera NATO, uppdatera den nya transatlantiska agendan för att utveckla ett konsekvent och förstärkt transatlantiskt partnerskap som bygger på en ny förtroendepakt och ömsesidigt erkännande där våra respektive roller klart och tydligt kan fastställas.
Det finns en lång rad av exempel men jag skall presentera några av dem för kammaren.
NATO fortsätter att vara inte endast den grundläggande garanten för stabiliteten och säkerheten i det transatlantiska området, utan även en nödvändig struktur för gemensamma insatser.
NATO måste gripa sig an nya globala utmaningar, och inse att de politiska och militära strukturerna håller på att förändras från kollektivt försvar till kollektiv säkerhet.
För att nå tillfredsställande försvarsbudgetar är det avgörande att de kombineras med modiga steg mot samordning och förenkling av försvarsinköp.
Om partnerskapet skall moderniseras i stället för att marginaliseras måste Förenta staterna öppna sina marknader för upphandling av försvarsmateriel samtidigt som vi i Europa måste agera samfällt när detta är möjligt.
Vi måste komma fram till en gemensam och övergripande definition av och föreställning om begreppet säkerhet och säkerhetsrisker.
Vi måste även förstå att det är nödvändigt att skapa ett närmare samarbete mellan NATO och EU genom att förena EU: s icke-militära instrument och Natos ansenliga militära resurser.
Vi behöver förstärka den politiska dialogen.
Min kollega Mann kommer att tala om de ekonomiska aspekterna där det finns flera utmärkta förslag.
Vi måste inleda en konstruktiv multilateral dialog med Förenta staterna och stärka det parlamentariska inflytandet i hela denna dialog.
Vad innebär det?
Vi har tagit några små steg framåt på denna positiva agenda vid toppmötet mellan EU och USA, men ett viktigt moment saknas och det är det långsiktiga ändamålet med detta transatlantiska partnerskap och där har vi inte några verkliga idéer.
Vi i denna kammare har alltid stött ett mera långtgående och långsiktigt transatlantiskt partnerskap, det är därför vi uppmanar kommissionen att utarbeta en rapport.
Det saknas strategiskt tänkande i kommissionens meddelande, och i den frågan måste vi komma betydligt längre.
