# ID: svediakorp-gov425409
# author: de Miguel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,983
# sentences: 53
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman, mina damer och herrar!
Efter ett franskspanskt initiativ hölls i Rio de Janeiro i juni 1999 det första toppmötet mellan stats- och regeringschefer från Europeiska unionen, Latinamerika och Västindien.
Under mötet erbjöd sig Spanien att stå som värd för det andra toppmöte som man bestämde skulle hållas, och som dessutom skulle äga rum under det spanska EU-ordförandeskapet.
I enlighet med dessa planer kommer följaktligen toppmötet att hållas i Madrid den 17-18 maj, dvs. på torsdag och fredag i den här veckan.
De stora förändringar som skett i Europa och Latinamerika under 90-talet och en gemensam önskan att upprätta allmänna ramar för de biregionala förbindelserna var de huvudsakliga motiven till toppmötet i Rio de Janeiro.
I samband med att mötet avslutades antog stats- och regeringscheferna två viktiga slutdokument: Riodeklarationen, som fastslog de allmänna principer som skulle tillämpas för förbindelserna mellan Europa, Latinamerika och Västindien, samt ytterligare ett dokument, den så kallade handlingsplanen, som tar upp 55 prioriteringar inom bland annat politik, ekonomi, kultur, utbildning och socialpolitik, avsedda att ligga till grund för ett strategiskt biregionalt partnerskap mellan länderna på båda sidor Atlanten.
Genom toppmötet i Madrid åtar sig Europeiska unionen, Latinamerika och Västindien att fördjupa partnerskapet för att de båda regionerna tillsammans skall kunna möta utmaningarna och bättre utnyttja de möjligheter som det nya seklet erbjuder.
Stats- och regeringscheferna har för avsikt att anta tre dokument i Madrid: en sammanfattande utvärdering av vad som åstadkommits sedan toppmötet i Rio de Janeiro, en redogörelse för de gemensamma ståndpunkter och värderingar som vi delar och som hela tiden ökar i antal, och slutligen en politisk deklaration som skall befästa vårt strategiska biregionala partnerskap och ta upp de fasta politiska, ekonomiska och samarbetsmässiga åtaganden som de högsta beslutsfattarna från de båda regionerna gör, och som sträcker sig längre än till det som fastställdes på det första toppmötet.
Fram till 1999 hade förbindelserna mellan Europeiska unionen, Latinamerika och Västindien en i huvudsak subregional inriktning.
Den politiska dialogen och samarbetet anpassades till de olika förutsättningar som rådde i varje subregion, vilket innebar att det fördes en splittrad dialog.
Man upprättade San José-dialogen för Centralamerika, separata dialoger för Andinska gemenskapen, Mercosur, Caricom, och förutom några enstaka undantag, som Mexiko och Chile, vilka hade ett visst mått av egen dialog, koncentrerades dialogen till ett antal subregionala enheter.
Med toppmötet i Rio de Janeiro introducerades den nya biregionala infallsvinkel som utan tvekan har gett större tyngd åt förbindelserna mellan Europeiska unionen och subregionala enheter och enskilda länder.
Inför det andra toppmötet har det spanska ordförandeskapet arbetat intensivt för att nå viktiga framsteg inom de tre strategiska områden som jag tidigare nämnde.
Dessutom bör påpekas att avsikten har varit att de strategiska förbindelserna mellan Europeiska unionen, Latinamerika och Västindien i fortsättningen skall utgöra den referensram eller minimimall enligt vilken framtida förbindelser mellan EU och subregionala enheter eller enskilda länder i Latinamerika och Västindien skall bygga på.
Beträffande den politiska dialogen har Europeiska unionens prioritering för Latinamerika och Västindien under den korta tid som gått från toppmötet i Rio de Janeiro fram till i dag i huvudsak varit att stärka demokratin och rättsstaten, försvara de mänskliga rättigheterna, bekämpa narkotikahandeln, främja regional integration och samordna de båda regionernas olika ståndpunkter avseende den internationella dagordningen inom ramen för internationella organisationer och konferenser.
På toppmötet i Madrid avser de båda regionerna att ta ytterligare ett steg framåt, inte bara kvantitativt utan även kvalitetsmässigt, vilket skulle innebära en mera välstrukturerad politisk dialog och ett bredare spektrum av diskussionsfrågor, som även skulle innehålla andra problem än de regionala.
Förhoppningen är att det här steget leder till att en gemensam syn på världsfrågorna utvecklas.
Ur en ekonomisk synvinkel bör vi inledningsvis understryka att Europeiska unionen å ena sidan och Latinamerika och Västindien å andra sidan är två regioner med vitt skilda ekonomiska och sociala särdrag.
Folkmängden i Latinamerika och Västindien är större än i Europeiska unionen - och då menar jag inte den utvidgade unionen, där vi naturligtvis kommer att ha den största folkmängden - och utgörs till stor del av en mycket ung befolkning, dvs. den består av stora åldersgrupper av mycket unga människor.
Medelinkomsten per capita och år i Latinamerika och Västindien är lite drygt 3 000 euro, medan den inom Europeiska unionen är sju gånger högre.
Den biregionala marknaden innebär fortfarande stora möjligheter för handeln.
Mellan 1990 och 2000 ökade den europeiska exporten från cirka 17 miljarder euro till 54 miljarder, vilket nästan innebar en tredubbling.
Den europeiska importen från länderna i Latinamerika och Västindien har under samma period ökat från cirka 27 miljarder euro till 58 miljarder, vilket innebär en fördubbling.
Trots den imponerande volymmässiga ökningen har importen från Latinamerika och Västindien minskat i procent, från 24 procent 1990 till endast 12 procent av den totala importen år 2000.
Relativt sett minskar handeln över Atlanten, medan handeln mellan länderna på den amerikanska kontinenten däremot ökar.
Det har också skett en avsevärd ökning av europeiska direktinvesteringar i Latinamerika och Västindien.
I dag är Europeiska unionen den största investeraren i regionen.
Investeringarna har ökat från 66 miljarder euro 1997 till 122 miljarder 1999, vilket utgör nästan 11 procent av EU: s totala investeringar utanför unionen, och nästan två tredjedelar av dess investeringar i länder utanför OECD.
Denna investeringsvolym, herr talman, återspeglar tydligt Europeiska unionens förtroende och åtagande i hela Latinamerika och Västindien och bidrar utan tvekan till att avsevärt öka den ekonomiska tillväxten och skapa sysselsättning i regionen.
Dessutom, och detta är viktigt i sammanhanget, har Europeiska unionen djupa historiska, politiska och kulturella rötter som delas av Latinamerika och Västindien, vilket underlättar utvecklandet av en sann gemensam identitet och ett verkligt strategiskt partnerskap.
Dessa gemensamma ståndpunkter och värderingar gör att en viktig gemensam identitet håller på att skapas, solidaritetsband knyts och de båda regionerna stimuleras att i allt högre grad utbyta erfarenheter och med förenade krafter söka lösa gemensamma problem.
Utmaningar som Europeiska unionen och länderna i Latinamerika och Västindien gemensamt bör ta sig an är till exempel att modernisera utbildningssystemet, skapa ett ekonomiskt och socialt klimat som främjar en hållbar utveckling och inrätta mekanismer för god förvaltning.
Främjandet av ett strategiskt partnerskap kan inte enbart grundas på en gemensam identitet, vare sig denna är historisk, kulturell eller politisk, utan bör vara resultatet av ett gemensamt intresse att omvandla principer, värderingar och mål till praktiska verktyg för dialog och samarbete, på ett sådant sätt att regionerna kan göra gemensam front mot alla de utmaningar som väntar i det nya millenniet.
Stats- och regeringschefer från de 48 länder i Latinamerika, Västindien och EU som deltar i toppmötet i Madrid den 17 och 18 maj - märk väl att detta är det största och mest omfattande toppmöte som någonsin hållits inom EU på grund av det stora antalet deltagare - kommer att försöka ta ett viktigt steg framåt när det gäller det strategiska biregionala partnerskap som, enligt vad jag tidigare sagt, påbörjades i Rio de Janeiro 1999.
Båda regioner har velat ta ett stort steg framåt inom var och en av de tre strategiska pelare som partnerskapet grundar sig på, nämligen politik, ekonomi och samarbete om sociala, kulturella och utbildningsfrågor.
Ett område som speciellt bör nämnas är den gemensamma kampen mot terrorism, som innebär att länderna ansluter sig till alla tillämpliga internationella konventioner och även följer Förenta nationernas resolutioner om terrorism.
Ansträngningarna att stärka de demokratiska institutionerna och rättsstaten kommer att fortsätta, och speciell uppmärksamhet kommer att ägnas de mänskliga rättigheterna och stärkandet av rättssystemen i syfte att kunna garantera alla människor lika behandling inför lagen.
Samtidigt uppmärksammas ikraftträdandet av Romstadgan om den internationella brottmålsdomstolen, och som ni vet har denna stadga godkänts av ett stort antal länder i Latinamerika och Västindien.
En förstärkning planeras av den politiska dialogen och rådfrågningsförfarandet inom Förenta nationerna och andra internationella forum när det gäller de viktigaste frågorna på den internationella dagordningen.
Inom området för ekonomi och handel bör framhållas att vi den 25 april lyckades slutföra förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och Chile.
Det gäller ett ömsesidigt frihandelsavtal.
Avtalet utgör en verklig nyhet på det ekonomiska området, och är utan tvekan det mest avancerade av alla avtal som slutits mellan EU och tredje land, och man har därför inte tvekat att kalla detta ett fjärde generationens avtal.
Det är ett frihandelsavtal som nått den kanske högsta rangen på grund av det stora antal frågor som behandlas och de beaktanden som görs.
Avtalet öppnar utan tvekan dörren för andra liknande avtal, både i regionen och i andra delar av världen, men låt oss komma ihåg att vi i den här regionen arbetar för att få till stånd ett frihandelsavtal mellan två olika ekonomiskt integrerade områden, EU och Mercosur, och avtalet med Chile kan därför utgöra en föregångare till något så historiskt som ett frihandelsavtal mellan två gemensamma marknader eller två ekonomiskt integrerade områden.
Det kan vara relevant att i sammanhanget nämna det förslag som nyligen antogs i rådet (allmänna frågor) om Europeiska unionens framtida förbindelser med Andinska gemenskapen och Centralamerika, vilket öppnar dörren för att skapa frihandelsområden mellan EU och de båda regionerna och för en intensifiering, inte bara av samarbetet utan även den politiska dialogen, vilket är ett mervärde som inte tidigare ingått i avtalen med dessa länder.
Alla vet vi att den svåra interna situation som en del länder i Sydamerika för närvarande genomgår har försvårat de komplexa förhandlingarna om de tidigare nämnda associeringsavtalen mellan EU och Mercosur.
Toppmötet vill fånga upp resultaten av de förhandlingar som lett till att kapitlen om politik, institutioner och samarbete har uppfyllts och notera de små framgångar som nåtts inom områdena för handel och åtgärder för att underlätta handeln, detta för att inte släppa det projekt som är så viktigt för ett framtida frihandelsavtal mellan Mercosur och Europeiska unionen.
Båda regioner - jag syftar här i generella termer på Europeiska unionen, Latinamerika och Västindien - har åtagit sig att gemensamt arbeta för att världskonferensen om hållbar utveckling som äger rum i Johannesburg i augusti skall bli framgångsrik, och för framgång med något mycket viktigt, där de latinamerikanska länderna har mycket att säga till om, nämligen Millennierundan, med de handelsteman som nyligen lanserades i Doha.
Utbildning, kultur och tillgång till kunskap är utan tvekan viktiga nycklar till framgång i det tjugonde århundradet.
Jag vill särskilt peka på lanseringen av @ lis-programmet, ett program för samarbete med Latinamerika om informationssamhället som antogs på det ministermöte för vetenskap och teknik som nyligen hölls i Sevilla, och även på programmet för vetenskapligt och teknologiskt samarbete mellan Latinamerika, Västindien och EU samt lanseringen av ett nytt stipendieprogram för vidareutbildning av högskoleutbildade, vilket har som målsättning att ge 4 000 studerande från länder på andra sidan Atlanten möjlighet att studera vid europeiska universitet.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag betona att man på toppmötet i Madrid - som enligt vad jag tidigare sagt kommer ha 48 deltagande stats- och regeringschefer - skall befästa en biregional process som grundar sig på ett strategiskt partnerskap.
Jag är övertygad om att vi efter toppmötet kommer att kunna gratulera varandra till de framsteg som gjorts i en process som inleddes för endast tre år sedan.
