# ID: svediakorp-gov425375
# author: Schnellhardt (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,509
# sentences: 70
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Jag vill börja med att innerligt tacka kommissionens medarbetare och mina kära kolleger här i parlamentet för det mycket konstruktiva och sakliga samarbetet.
De betänkanden vi har framför oss är ett uttryck för detta samarbete.
Genom dem skapas en del av den ram som är nödvändig för tillverkning av säkra livsmedel som är ofarliga ur hälsosynpunkt.
Men när vi i dag så här dags sitter och diskuterar åtgärder för mer livsmedelssäkerhet, sitter Europeiska unionens medborgare i restauranger eller där hemma och njuter av maten, och knappast någon av dem frågar sig:? Är maten säker??.
I själva verket är våra livsmedel säkra, säkrare än på många andra ställen i världen.
Den senaste tidens kriser - och vi har ju upplevt många under de senaste åren - har kommissionären sett som en anledning för att utveckla en ny strategi.
Det anser jag också är riktigt, men enbart dessa kriser får inte driva oss i riktning mot en ny livsmedelslag, ty de är förbi och knappast någon skriver nu något om dem.
Det är mycket viktigare att förändringarna inom livsmedelsproduktionen, och även konsumenternas förändrade agerande, tvingar oss att överväga hur vi skall få mer säkerhet inom livsmedelsproduktionen, ty medborgarna ställer andra krav och det krävs också ökad säkerhet i allt högre utsträckning.
Trots de många bestämmelser som funnits måste man tillstå att hittillsvarande gemenskapslagstiftning uppvisar avsevärda brister i fråga om livsmedelsrätten.
De enskilda bestämmelserna är alltid begränsade till en bestämd sektor, men de följer inte något enhetligt koncept.
Gemenskapens livsmedelsrätt kännetecknas framför allt av avsevärda brister i fråga om samstämmighet och rättssäkerhet.
Dessa brister är inte på något sätt enbart ett redaktionellt problem, utan de har en avsevärd effekt, de äventyrar effektiviteten och genomförandet av föreskrifterna i livsmedelslagen.
Desto mer kan man välkomna det radikalt nya koncept som kommissionen föreslår i sin vitbok, och som vid närmare betraktande visar sig vara inte så mycket ett nytt säkerhetskoncept som ett nytt lagkoncept.
För första gången föreslås på gemenskapsnivå villkorslöst en allmän livsmedelsrätt med enhetliga definitioner och principer.
Denna livsmedelsrätt baserar sig på ett omfattande och enhetligt koncept - från tillverkaren till konsumenten - och skapar ett sammanhållet och öppet regelverk av livsmedelsbestämmelser.
Konsolideringsprocessen har samtidigt utnyttjats för att grundläggande förbättra den hittills bristfälliga rättsliga kvaliteten i många föreskrifter.
Denna konsolidering i de hittillsvarande illa sammanhållna bestämmelserna till en i sig heltäckande livsmedelslagstiftning anser jag i själva verket vara absolut nödvändig.
Vi behöver rättsliga grunder inom ramen för livsmedelshygienen som för det första lätt kan tillämpas av livsmedelsföretagen, som för det andra möjliggör ett informationsutbyte mellan de enskilda produktionsfaserna, som för det tredje motsvarar villkoren på den inre marknaden, alltså gäller i alla medlemsstater, som för det fjärde ökar ansvaret hos livsmedelsföretagen och som för det femte underlättar den officiella kontrollen för myndigheterna och garanterar att administrativa åtgärder genomförs.
Förordningen om en rättslig form är här absolut nödvändig.
Parlamentet kommer här inte att medge någon förändring.
Sammanslagningen av de hittillsvarande sjutton direktiven till fyra förordningar leder till en skarpare gränsdragning mellan områdena livsmedelshygien, lagstiftning om djursjukdomar, officiell livsmedelskontroll och därigenom till användarvänliga rättsliga grunder.
Detta motsvarar också uppfattningen hos den övervägande majoriteten i de berörda grenarna av näringslivet.
De flesta tillverkarna är i dag internationellt verksamma.
En förordning erbjuder en enhetlig handlingsram med samma riktlinjer i alla europeiska medlemsstater, och den fastslår därför i högre grad än ett direktiv rättvisa villkor på hela den europeiska inre marknaden.
Nationella och regionala särskilda förhållanden kan bara i undantagsfall beaktas i den nya livsmedelslagstiftningen - det vill jag särskilt påpeka.
Förordningen om livsmedelshygien har väsentligt ändrats i utskottet genom närmare 200 ändringsförslag, och jag tror att förordningen nu utgör en bättre grundval.
Många ändringar är baserade på texten i den redan antagna förordningen om allmän livsmedelshygien.
Det handlar alltså om huvudsakligen redaktionellt nödvändiga ändringar.
Genom alla förslag till förordning går som en röd tråd betoningen på livsmedelstillverkarnas primära ansvar för säkerheten hos de livsmedel som de marknadsför.
Inte minst BSE-krisen avslöjade ju att vi har försummat att ge jordbrukets primärproduktion samma ansvar som livsmedelstillverkarna senare i tillverkningskedjan sedan länge har haft.
Hit hör enligt min åsikt även HACCP-principen.
Naturligtvis vet jag att HACCP-principen bara kan användas inom några få områden i primärproduktionen.
Men i anläggningar med större djurbesättningar kan sådana så kallade critical points fastställas, som kräver ständig övervakning.
Om vi å ena sidan tillämpar principen? från tillverkare till konsument?, bör vi å andra sidan också sätta in alla möjligheter till egenkontroll även inom primärproduktionen.
Enligt kommissionens förslag skall ju HACCP inte användas inom primärproduktionen, men å andra sidan är allmänna hygienföreskrifter för primärproduktionen upptagna i föreliggande förordningar.
Här handlar det om ett helt nytt kapitel inom ramen för lagstiftningen för livsmedelshygien.
Om exempelvis en jordbrukare måste föra bok över de åtgärder som vidtas för att få bukt med riskerna, då är det på vissa områden ett första steg för att tillämpa HACCP-principen.
Trots en hög säkerhetsstandard och kontinuerlig kontroll kan produktionsfel inte undvikas till hundra procent.
För att kunna fastställa orsakerna måste det finnas en spårbarhet hos produkterna.
Utskottet anser att någon ytterligare märkning, i likhet med vad som nämns i kommissionens förslag, inte erfordras.
Inom EU: s länder finns det visserligen olika typer av spårbarhetsmärkning, men de garanterar alla en kontinuerlig beskrivning av framställningskedjan.
I måndags hörde jag kommissionär Byrnes yttrande om att märkningen av produkter skall förenklas, och därför torde detta förslag från utskottet egentligen kunna godkännas.
För att stödja produktionsprocesserna föreskrivs i förordningen riktlinjer för ett bra förfarande.
I regel kommer det att handla om sektorsvisa och nationella riktlinjer, som kommer att utarbetas av många intresserade kretsar.
Tillämpningen är naturligtvis frivillig - och detta ställer sig också parlamentet bakom.
Men om europeiska riktlinjer skulle utarbetas för en viss sektor eller en viss produktionsinriktning, då har dessa riktlinjer sitt ursprung i en allmän konsensus och innefattar kännedom om den bästa praxis som står till förfogande i Europa.
Därför bör sektorsvisa, nationella eller regionala riktlinjer avlösas av europeiska riktlinjer, även därför att vi då tvingar livsmedelsproducenterna att tillämpa just denna bästa praxis och införa dessa metoder.
Livsmedelsproduktionen i Europa är synnerligen mångfaldig.
Förordningarna måste möjliggöra ett visst mått av flexibilitet.
Därför bör det finnas möjligheter till undantag från bestämmelserna i dessa förordningar.
Parlamentet vill begränsa dessa undantag till regioner med besvärligt geografiskt läge eller med försörjningssvårigheter, liksom till traditionella framställningsmetoder och leveranser till lokala marknader.
Förfarandet för att bevilja dessa undantag bör vara enkelt utformat.
Parlamentet kan emellertid inte godkänna en generell fullmakt för kommissionen att via kommittésystemet ändra bilagorna till denna förordning om livsmedelshygien, som utgör den principiella ramen för hygienbestämmelser.
Teoretiskt vore det möjligt att då åter ändra alla bilagor en dag efter att förordningarna har antagits.
Sådana bestämmelser motsvarar inte heller andan i det goda samarbetet mellan parlamentet och kommissionen.
Men förfarandet när det gäller förordningen om de specifika hygienföreskrifterna bör emellertid se annorlunda ut.
I dessa bilagor diskuteras detaljfrågor om hygien, och här måste teknisk utveckling genomföras snabbt genom en ändring med hjälp av kommittésystemet.
Vi har därför också undantagit bestämda områden - definitioner, tillstånd för företag, märkning etc. ur bilagorna och tagit med dem i det artikelområde, som sedan, om en ändring krävs, bara kan ändras genom ett lagstiftningsförfarande.
Men för de andra bestämmelserna bör kommittésystemsförfarandet gälla, det håller jag med om.
En av tyngdpunkterna vid behandlingen av förordningen om de specifika hygienföreskrifterna utgörs av kapitlet? jakt?.
Diskussionen om detta var mycket hektisk i parlamentet.
Vi har nu lagt fram ett förslag, som också godkänns av kommissionen.
Vi måste naturligtvis godta att det inom jakttraditionerna har utvecklats nationella egenheter, och dessa har nu tagits med i förslagen, så att vi egentligen kan utgå från att vi trots detta kan garantera viltkött som är ofarligt ur hälsosynpunkt.
Därmed skall särskilt de befintliga traditionerna bibehållas.
Jag tror att vi med dessa förslag och förslagen om bestämmelser om djursjukdomar har skapat en viktig grundval för att förbättra livsmedelsföreskrifterna för framställning och marknadsföring av livsmedel av animaliskt ursprung.
Jag vill särskilt tacka Kindermann för att han har utformat sitt betänkande på ett utmärkt sätt.
Bestämmelserna om import av livsmedel har där skildrats så bra att jag inte behöver komma med någon ytterligare redogörelse.
Föreliggande förordningar är enligt min åsikt en bra grundval för utökningen av förordningen om myndigheternas livsmedelskontroll.
Det längtar jag efter, för vi vill behandla ärendet mycket snabbt.
