# ID: svediakorp-gov425278
# author: Solbes (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,651
# sentences: 59
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman!
Det gläder mig att kunna lägga fram denna tredje rapport om de offentliga finanserna inom Europeiska och monetära unionen för år 2002.
Rapporten är analytisk och har utarbetats av generaldirektoratet Ekonomi och finans.
Kommissionen har även lagt fram ett meddelande där de huvudsakliga slutsatserna om den ekonomiska politiken tas upp.
Ett av målen för rapporten är att bidra till att garantera att kommissionen fortsätter att spela en dominerande roll i debatten om unionens budgetpolitik.
Rapporten innehåller en detaljerad beskrivning av budgetutvecklingen och budgetperspektiven i medlemsstaterna och i euroområdet.
Dessutom innehåller den relevanta klargöranden om budgetöversynens räckvidd och metoder i unionen, vilket gör det möjligt att förbättra öppenheten i vår utvärdering av varje medlemsstats budgetsituation.
Slutligen innehåller rapporten en framtidsinriktning i form av en analys av några av de främsta budgetutmaningar som unionen kommer att ställas inför i framtiden.
Låt mig kort kommentera den senaste budgetutvecklingen och dess perspektiv, genom att ta upp de huvudsakliga slutsatserna i rapporten.
Jag börjar med att understryka några av de viktigaste dragen i den senaste tidens utveckling: år 2001 var den svåraste perioden skattepolitiskt sett i den ekonomiska och monetära politikens historia.
Euroområdets budgetunderskott nådde 1,3 procent av BNP och det är första gången det ökat sedan år 1993.
Trots denna ökning, som berodde på en tillbakagång i ekonomin under den perioden, kan budgetsituationen anses vara godtagbar.
För det första kunde de medlemsstater - särskilt de som redan hade nått en budgetjämvikt eller ett budgetöverskott - låta de automatiska stabilisatorerna arbeta för att lindra de negativa effekterna.
För det andra: till skillnad föregående perioder med tillbakagångar förde ingen av de medlemsstater som hade underskott en oberättigad expansionspolitik.
För det tredje har medlemsstaterna kunnat fortsätta att utveckla sina planerade skattereformer för att avhjälpa stelheter i utbudet, trots de många klagomål som visade på att stabilitetspakten utgjorde ett hinder för budgetmyndigheterna på grund av godtyckliga eller tungrodda regler.
Kort sagt kan man säga att skattepolitiken har varit neutral i stor utsträckning, vilket har uppmuntrat till en balanserad ekonomisk politik med en gynnsam inställning till tillväxt och prisstabilitet.
Denna utvärdering, som i stora drag är positiv, bör dock nyanseras när det gäller fyra länder: Tyskland, Frankrike, Italien och Portugal, som har ett budgetunderskott och som inte uppfyller kraven i stabilitets- och tillväxtpakten.
Särskilt Portugals och Tysklands underskott har ökat till nivåer nära referensvärdet på 3 procent, vilket föranledde kommissionen att aktivera mekanismen för snabb varning.
Det är emellertid viktigt att erkänna att den ekonomiska tillbakagången varken har varit överdrivet uttalad eller långvarig, eftersom alla medlemsstater når de mål på medellång sikt som fastställts i deras respektive stabilitetsprogram.
Dock kan framtida tillbakagångar bli en svårare prövning inom ramen för översynen av unionens budget.
Det faktum att uppmärksamheten särskilt har fästs på en fråga under de senaste månaderna - systemet för snabb varning - har lett till att en rad viktiga åtgärder kommit i skymundan, åtgärder som enligt min åsikt förstärker kvaliteten och räckvidden i budgetöversynen.
Jag vill gärna betona tre av dessa: År 2001 antogs för det första en reviderad uppförandekod om innehållet i presentationen av de stabilitets- och konvergensprogram som redan har tillämpats för de nuvarande programmen, vilket har gjort det möjligt att förbättra rådets utvärdering av dessa program och även gjort att vi kunnat se vilka sidoeffekter Europeiska unionens budgetmål får i sin helhet.
För det andra har kommissionen och rådet utvecklat en gemensam metod för att beräkna de cykliskt anpassade budgetsaldona.
Den ekonomiska tillbakagång vi nyligen haft och de erfarenheter vi vunnit med mekanismen för snabb varning har visat på vikten av att beakta det bakomliggande budgetläget när det är dags att utvärdera budgetsituationen i medlemsstaterna.
För det tredje har vi genomfört en analys om de offentliga finansernas hållbarhet med beaktande av befolkningens åldrande, och vi har inbegripit denna utvärdering i stabilitets- och konvergensprogrammen.
I enlighet med slutsatserna från Europeiska rådets möte i Barcelona kommer hållbarheten på lång sikt att vara ett ständigt mål i budgetöversynsförfarandet.
Jag kommer nu att kommentera våra senaste erfarenheter av mekanismen för snabb varning när den tillämpats i enlighet med vad som fastställs i pakten: jag har redan vid flera tidigare tillfällen förklarat anledningen till varför denna pakt genomfördes och därför tar jag inte upp den punkten i dag, utan jag kommer endast att kommentera den senare utvecklingen.
Som ni vet beslutade rådet att avsluta förfarandet med snabb varning, eftersom de länder som berördes upprepade sin vilja att fullständigt genomföra sina stabilitetsprogram för att kunna uppfylla referensvärdet på 3 procent av BNP, och återuppta budgetsaneringsprocessen för att nå sina mål på medellång sikt år 2004.
Vi har märkt att myndigheterna tar dessa åtaganden på allvar och jag välkomnar de framsteg som gjorts i Tyskland i och med en överenskommelse mellan förbundsstaterna och centralregeringen om kontroll av de offentliga finanserna.
Denna överenskommelse gör det möjligt för oss att understryka det faktum att frågan om sanerade offentliga finanser inte endast berör centralregeringen, utan att alla regeringsnivåer är delaktiga.
När det gäller erfarenheterna från systemet med snabb varning anser jag att man måste skilja mellan förfarandet, som ni vet var svårt, och de resultat vi har åstadkommit till dags dato, som kan ses som positiva.
Kommissionen, rådet och parlamentet bör notera denna första erfarenhet och lära sig vissa viktiga saker av detta.
För det första: med den nya återhämtning som är i annalkande, anser vi att det är av grundläggande vikt att åter betona behovet av att fortsätta att utveckla budgetsaneringsprocessen för att kunna nå normerna för budgetjämvikt eller budgetöverskott.
På så vis kan vi bemöta eventuella liknande situationer som dem vi redan har upplevt tidigare.
För det andra måste vi komma ihåg att de budgetproblem som har drabbat främst de stora länderna i euroområdet under åren 2001-2002 beror på att de inte har utnyttjat de möjligheter som erbjöds under perioden med hög tillväxt åren 1998-2000.
För det tredje, och detta betonas i den rapport som jag tidigare nämnde: de automatiska stabilisatorerna bör vara den normala metoden för att stabilisera ekonomin, medan de valfria metoderna måste fortsätta att användas i undantagsfall.
Emellertid skulle en klar överenskommelse mellan de ansvariga för unionens ekonomiska politik om kriterierna för att utvärdera respektive medlemsstats valfria skattepolitik öka öppenheten och förutsägbarheten i budgetutvecklingen.
Slutligen måste medlemsstaterna se till att de interna budgetreglerna blir mer förenliga med unionens budgetåtaganden.
Jag går nu över till att kommentera de offentliga finansernas kvalitet och hållbarhet i enlighet med Lissabonstrategin.
Man har gjort stora framsteg när det gäller de offentliga finansernas hållbarhet.
Kommissionen och rådet har utvärderat denna på grundval av de budgetmål på medellång sikt som fastställs i stabilitets- och konvergensprogrammen.
I analysen framgår det tydligt att det finns en risk för att det uppstår en obalans i några medlemsstaters budgetar med den politik som dessa nu för, och dessa risker mångfaldigas om länderna inte når de mål på medellång sikt som fastställs i deras stabilitets- och konvergensprogram.
I årets rapport undersöks även de offentliga utgifternas kvalitet.
En debatt om den här frågan på unionsnivå har försvårats, eftersom det inte finns någon tydlig definition av offentliga utgifter.
Det faktum att det i vissa fall saknas jämförbara uppgifter om vad de offentliga resurserna läggs på har även begränsat debatten.
Syftet med rapporten är helt enkelt att inleda en debatt om kvaliteten i de offentliga utgifterna, och debatten inriktas på sammansättningen av dessa och förs i relation till uppnåendet av målen i Lissabonstrategin, det vill säga, att öka tillväxten och sysselsättningen.
Av analysen framgår det att de flesta medlemsstater lyckades förbättra sammansättningen av sina offentliga utgifter under 90-talet, och att storleken på den offentliga sektorn i respektive medlemsstat samtidigt var oförändrad.
Innan man drar några definitiva slutsatser om kvaliteten hos de offentliga utgifterna är det emellertid nödvändigt att genomföra kompletterande analyser där de särskilda målen för utgiftsprogrammen beaktas, samt även utformningen av dessa och sambanden med andra instrument för den ekonomiska politiken.
Vi avser att genomföra denna uppgift under de kommande åren.
Rapporten innehåller även en hänvisning till kandidatländernas budgetutmaningar: när de väl har gått med i Europeiska unionen kommer man fullständigt att tillämpa gemenskapens regelverk när det gäller budgetfrågor för dessa länder, och de måste även lägga fram sina konvergensprogram.
För att tolka budgetsituationen i kandidatländerna är det mycket viktigt att på lämpligt sätt beakta respektive lands behov och särskilda omständigheter.
Inom ramen för översynsprocessen bör man även beakta det faktum att kandidatländerna går igenom enorma strukturella och institutionella förändringar.
Man bör således ha vissa saker i åtanke: de begränsningar som beror på att dessa länder i allmänhet karakteriseras av en stor instabilitet i produktionsnivåerna i jämförelse med medlemsstaterna, och att de är små, öppna ekonomier som i stor grad är beroende av kapital utifrån för att finansiera sina återhämtningsprocesser.
I förberedelserna inför anslutningen kräver man inte att kandidatländerna skall uppfylla kriterierna för nominell konvergens, utan att de uppfyller Köpenhamnskriterierna.
Den mest oroande faktorn under föranslutningsperioden är den makroekonomiska stabiliteten på medellång sikt, mer än att nå de särskilda budgetmålen.
Målet för budgetprocessen på medellång sikt bör vara att nå en inkomst- och utgiftsstruktur som gynnar en ekonomisk tillväxt.
Slutligen får inte betoningen på strukturella och institutionella reformer överskugga vikten av en solid skattepolitik.
Kandidatländernas sårbarhet inför ekonomiska störningar, och de externa begränsningar som dessa länder måste ta itu med, understryker behovet av att tillämpa en återhållsam politik i dessa länder.
