# ID: svediakorp-gov425252
# author: Ghilardotti (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 664
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionär!
Cirka tre år efter rådets möte i Tammerfors, där man utarbetade en strategi för att skapa ett område för frihet, säkerhet och rättvisa i unionen, och där man lade grunden för ett arbetsprogram och en gemensam politik när det gäller invandring och asylrätt, kan vi i dag sammanfatta de framsteg som gjorts, eller inte gjorts, och konstatera sakernas tillstånd.
Jag måste dessvärre säga att resultatet varken är positivt eller uppmuntrande.
När kommissionen skall tillämpa slutsatserna från Tammerfors har den i ett lagstiftningsprogram angett nödvändigheten av att utveckla en förebyggande politik, en politik som inser att invandringstrycket kommer att fortsätta, att det kan finnas fördelar med en reglerad invandring till Europa, för invandrarna själva och för deras ursprungsländer.
Den strategi som kommissionen föreslagit utgörs av en heltäckande politik som skall lösa samtliga problem: de ekonomiska, de sociala, de politiska och de humanitära, och som förutsätter en kraftfull samordning av de åtgärder som vidtas av regeringarna och av arbetsmarknadens parter, av föreningarna och av de lokala och regionala myndigheterna.
Allt detta innebär, som vi alla vet och som ni, herr ordförande, har påmint om, att man samtidigt måste arbeta inom fem olika sektorer: att utforma lagliga kanaler för invandringen; att bekämpa den olagliga invandringen; att skapa jämlikhet när det gäller behandlingen av medborgare som kommer från länder utanför gemenskapen som inte omfattas av invandringspolitiken, med inspiration från principen om icke-diskriminering; partnerskapen med ursprungsländerna; och humanitära insatser i Europa.
Trots denna positiva inställning från kommissionens sida, som får stöd av parlamentet, skulle jag vilja påstå att slutresultatet varken är positivt eller uppmuntrande.
Jag anser att rådet har ett stort ansvar i allt detta, rådet som å ena sidan pekar ut den väg man borde gå - den pekades ut just i Tammerfors - men som å andra sidan konstant har åsidosatt sina egna åtaganden och som inte har tagit sitt ansvar.
Rådet och många regeringar har glömt att en av orsakerna till invandringen är just behoven på vår arbetsmarknad.
Här måste vi konstatera ett misslyckande när det gäller att identifiera arbetsmarknadens behov, i kampen mot den svarta arbetskraften och i kopplingen mellan allt detta och en korrekt invandringspolitik.
Man lägger enbart tyngdpunkten på säkerhetsproblemen, som visserligen existerar, men som skall lösas på ett balanserat vis med en politik som grundas på en respekt för lagen och på de mänskliga rättigheterna.
Det som i stället utmärker vissa regeringar i Europa, till exempel i Italien, när det gäller säkerhet och invandring är en kombination av panik och mirakeltro.
Man ser enbart invandringen som en fara som vi måste försvara oss emot, man ger näring åt rädslan och man lovar att problemet på ett mirakulöst sätt skall försvinna.
Man använder demagogiska slagord och låter förstå att för att garantera säkerheten så är allt tillåtet för staten och polismakten.
I stället vilar en seriös säkerhetspolitik på två pelare, som hänger samman inbördes: att hålla dörrarna öppna samtidigt som man har precisa regler och kvoter för den lagliga invandringen.
Jag upprepar: öppna dörrar, men inte vidöppna.
Den andra pelaren består i att effektivt bekämpa den olagliga invandringen.
Men om den förra minskar, så ökar den senare, för de mest desperata och beslutsamma - eller de som är utsatta för det största tvånget att utvandra - kastar sig i armarna på kriminella människosmugglare som erbjuder sig att transportera dem till Europa i sina dödens skepp.
Om det är sant att man inte får och inte bör bortse ifrån medborgarnas oro, så är det lika sant att den oron varken kan bemötas med, eller än mindre stillas genom ett olycksförkunnande och en blind, repressiv politik.
