# ID: svediakorp-gov425170
# author: Della Vedova (NI). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 417
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär!
Även jag vill tacka föredragandena för deras arbete.
I denna kammare hörs ideligen två formler, nästan magiska och typiska för en viss slags europaanda: den europeiska sociala modellen och en social marknadsekonomi.
Det man inte bör säga - och det som i stället sägs ofta - är att detta utgör skillnaden mellan den europeiska och den amerikanska modellen: den förra är altruistisk och solidarisk, och den senare egoistisk och cynisk.
Jag tror vi måste fråga oss om dessa egenskaper verkligen motsvarar verkligheten, om den europeiska modellen verkligen skyddar de svagaste, de som hamnat utanför.
Leder verkligen vår ekonomiska lagstiftning till bättre resultat än den amerikanska?
I de texter från rådet som vi diskuterar i dag ekar det optimistiska och trösterika mantrat från Lissabon: Europa skall på tio år bli den mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin i världen.
Naturligtvis är detta ett utmärkt förslag.
Men man glömmer bort att påminna om att det redan gått två år, och att den europeiska ekonomin fortfarande står och stampar på samma fläck, att de nödvändiga reformerna skjuts upp eller späds ut från toppmöte till toppmöte, och att hoppet för de europeiska arbetslösa om att hitta arbete tack vare tillväxten fortfarande är knutet till att den amerikanska ekonomin och till att det amerikanska lokomotivet kommer igång.
Det är som vanligt: man bestämmer skönt klingande och ambitiösa mål och sedan, om de inte uppnås eftersom de inte var realistiska, så får det gå ändå!
Takten i reformarbetet måste öka.
De krav som ställs på Italien i de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik för år 2002 är desamma som har ställts under de senaste fem åren, men inga lämpliga åtgärder har vidtagits när det gäller arbetsmarknadens krav, socialt skydd, de fria yrkena, eller en avreglering av marknaderna.
Herr talman!
Jag avslutar med en vädjan: för bara tio år sedan sågs Japan fortfarande som en oövervinnelig ekonomi, med en social modell som var extremt protektionistisk.
I dag verkar en lång recession som åtföljs av bristande förmåga att genomföra liberala reformer i den japanska ekonomin döma Japan till ett lika långdraget som oförutsett lidande.
Det rör sig naturligtvis om delvis ojämförbara storheter, men det som hände i Japan är en varningssignal som vi i Europa gör klokt i att lyssna till.
