# ID: svediakorp-gov425153
# author: Gill (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 815
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill också tacka Stenmarck för hans betänkande.
Jag håller med honom om att beräkningarna är mycket viktiga, därför att de tar upp parlamentets förberedelser inför utvidgningen.
Vi vet alla att detta är EU: s största utvidgning någonsin, så det är mycket viktigt att vi är väl förberedda 2004.
Detta gäller särskilt under rådande förhållanden, när EU på ett onödigt sätt verkar angripas från alla håll och kanter.
Vår trovärdighet är mer än någonsin beroende av att vi sköter detta på ett bra sätt.
I detta sammanhang är behovet av en förbättrad tillgång till information avgörande, och jag stöder därför den ökning på 15 procent som nämns för detta område.
Att föra Europaparlamentets arbete närmare folket måste prioriteras högt.
Det framstår som allt tydligare att vi inte riktigt lyckats fånga den europeiska allmänhetens intresse, trots allt arbete som vi har gjort i samband med tillhandahållandet av information.
Jag fick nyligen ta del av en del material i samband med den irländska folkomröstningen om Nicefördraget, som visar att de medborgare som besökte parlamentets eller kommissionens informationskontor för att hämta litteratur, inte blev tillräckligt övertygade eller motiverade för att gå och rösta.
Om det faktiskt ligger till på detta sätt, behövs en grundlig undersökning om vilken litteratur vi egentligen ger ut, och om hur vi kommunicerar med folket.
Vad var det då som fick folk att gå och rösta?
Den informationskälla som i praktiken fick folk att gå och rösta? ja?, var samtal med vänner och familj.
Det tydliga budskapet till oss är att vi inte får ut vårt budskap genom att ge ut mängder av eleganta broschyrer.
Jag träffar ständigt folk som känner en fullständig förvirring när det gäller de olika institutionernas roller.
Vi måste därför inse att det krävs ett samarbete mellan institutionerna om informationspolitiken; det har gått ganska långsamt att utveckla ett sådant samarbete.
Jag vet att man kanske kommer att behandla en del av dessa frågor under konventet, och jag vet att rådet talar om att skapa större öppenhet kring sitt beslutsförfarande.
Vi måste emellertid vara mer fokuserade och målinriktade i vårt förhållningssätt, och jag är inte helt övertygad om att förslaget i detta betänkande om att visa parlamentets sammanträden i plenum på Internet, egentligen kommer att lösa problemet.
Hur många kommer att ha lust att sitta framför sin dator och titta på dessa sammanträden?
Innan vi förverkligar detta, bör vi utföra en pilotundersökning om och en nyttokostnadsanalys av denna åtgärd.
Jag är också väldigt orolig för hur institutionerna kommer att hantera förslagen till finansiering av förvaltningskostnaderna.
Kommissionär Schreyer har i dag informerat oss om att vi kommer att få ett underskott på 66 miljoner euro för förvaltningskostnaderna, enligt det preliminära budgetförslaget för 2003.
För att komma till rätta med detta, föreslås en användning av flexibilitetsmekanismen.
Jag känner en mycket stor tveksamhet inför detta, därför att jag har förstått att flexibilitetsmekanismen är avsedd att användas vid oförutsedda händelser.
Hur kan vi, gentemot skattebetalarna, rättfärdiga en användning av denna mekanism för att komma till rätta med förvaltningskostnader som är kända sedan länge?
Vad händer om det blir en ny kris under nästa år?
Hur skall vi då finansiera åtgärder för att lösa denna kris?
Kommissionär Schreyer tog också upp pensionerna.
Jag inser att detta är ett område på vilket det har skett en dramatisk ökning avseende nödvändiga bestämmelser, med tanke på den demografiska profilen hos personalen vid institutionerna.
Vi behöver verkligen långsiktiga förslag som behandlar frågan om hur vi kan ombesörja pensionerna genom att inrätta en fond eller något liknande.
Man hänvisar gång på gång till budgetstramhet.
Vi vill ha en större budgetstramhet, men det finns två viktiga frågor som rådet måste ta itu med om vi skall kunna åstadkomma denna, och det är synd att rådet inte är närvarande i kammaren för att lyssna på detta: Den första har att göra med språkförhållandena.
Det område inom institutionen som påverkas mest av utvidgningen, kommer att vara personal- och byggnadskostnader som har att göra med språk.
Samtidigt som jag stöder alla Europaparlamentarikers rätt att få tala sitt eget språk, måste vi inse att vi behöver rationalisera i sammanhanget, och vi måste inse att det finns en fara att vi förlorar dynamik under våra sammanträden.
Rådet måste därför granska bestämmelserna i fördraget, för att se om vi kan rationalisera inom detta område.
För det andra: Frågan om Europaparlamentets säte måste tas upp så snart som möjligt.
Denna enskilda fråga har stora konsekvenser för kostnaderna.
Det är minsann på tiden att parlamentet får ett säte.
