# ID: svediakorp-gov425065
# author: Pérez Álvarez (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 475
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, föredragande, mina damer och herrar!
I en normal budget för en arbetstagare och dennes familj utgörs oftast den viktigaste - och många gånger enda - försörjningskällan av arbetsinkomsten, dvs. lönen.
Inom skyddet för arbetstagare, har lagstiftaren därför, förutom den förmånsrätt till betalning som arbetstagaren har över den skuldsatte arbetsgivarens verkliga tillgångar, skapat en särskild lönegaranti som träder i kraft om arbetsgivaren inte kan betala.
Lönegarantin finansieras av ett statligt system som ofta är uppbyggt kring ett organ inom den offentliga förvaltningen.
Detta var huvudsyftet med direktiv 80 / 987 / EEG: att garantera arbetstagarna inom gemenskapen ett minimiskydd i händelse av arbetsgivarens insolvens.
Det är riktigt att man stötte på en mängd svårigheter vid tillämpningen av direktivet.
Det var problem som hade att göra med tolkningen av direktivets insolvensbegrepp, behovet av ramar för tid och ansvarsbelopp, konsekvenserna av de allt vanligare gränsöverskridande och globala verksamheterna - som föredraganden tidigare påpekade, behovet av en anpassning av direktivet till senare direktiv och en förenkling av reglerna för utbetalning av innestående löner.
Det är dessa svårigheter ändringarna av direktivet avser att avhjälpa.
Ändringarna av texten i den gemensamma ståndpunkten stärker den målsättning om skydd av arbetstagarna som behandlas i direktivet, och jag tror att dessa ändringar skulle innebära ett viktigt steg framåt.
Det återstår fortfarande att konkretisera och mer detaljerat beskriva vissa begrepp och företeelser som inte är helt specificerade (detta troligtvis beroende på att den sociala verkligheten nästan alltid ligger steget före den verklighet som lagen beskriver), till exempel begreppet arbetstagare för att det skall omfatta alla förekommande varianter, problemen som hänger samman med en decentraliserad produktion eller externalisering, den roll som löne- eller arbetsberoende har framför ekonomiskt beroende och även hur garantiinstitutionen kan utnyttjas på bästa sätt.
Vi kan dock i stora drag glädja oss åt att ha kommit så här långt.
Jag anser att kommissionens, parlamentets och rådets verksamhet under det spanska ordförandeskapet visar att konceptet? mer Europa? är både möjligt och genomförbart, och det visar dessutom kandidatländerna vilken väg de bör följa för att nå ett socialt mer utvecklat Europa.
Jag vill därför avslutningsvis gratulera föredraganden, trots att alla önskvärda mål teoretiskt sett inte har uppnåtts.
Trots allt är det väl ofta så att det möjliga är fiende till det optimala, och när vi nu är så nära den femtioandra årsdagen av datumet för gemenskapens födelse kan det vara lämpligt att framhålla att ett enat Europa långsamt och stegvis håller på att byggas upp, men det bör också påpekas, fru kommissionär, att den sociala sektorn slutligen håller på att inta den plats den bör ha i detta vårt älskade Europa.
