# ID: svediakorp-gov425060
# author: Byrne (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,858
# sentences: 92
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Låt mig börja med att bekräfta att kommissionen stödjer rådets gemensamma ståndpunkt och samtyckte till den ursprungliga rekommendationen från er föredragande, Berger, att parlamentet bör anta den gemensamma ståndpunkten utan ändring.
Vi stödjer dock kompromissändringarna som Berger och Lehne föreslog - ändringsförslag 43 och 44 - och uppmanar parlamentet att anta den gemensamma ståndpunkten med endast dessa ändringsförslag.
Låt mig göra en paus här för att framföra mitt tack till Berger för det hårda arbete hon lagt ner på denna specifika lagstiftning, och även till Lehne, för deras samarbete och hårda arbete både med mig och mitt ämbete.
Vi anser att den gemensamma ståndpunkten innebär en balanserad lösning som förbättrar vårt ändrade förslag och, i hög utsträckning, tillmötesgår parlamentets önskemål som framkom under första behandlingen.
Den gemensamma ståndpunkten innehåller i synnerhet: fullkomligt harmoniserade och detaljerade allmänna informationskrav, principen om skriftlig bekräftelse, ångerrätt med vissa undantag, användarskydd avseende vald betalningsmetod och gottgörelse vid tvister.
Direktivet kompletterar och stöttar direktivet om e-handel genom att införa ytterligare ett säkerhetsnät av skyddsåtgärder för konsumenter.
Detta direktiv passar också in i en större ram av lagstiftningsåtgärder utformade för att öppna upp den inre marknaden för finansiella detaljhandelstjänster.
Tillåt mig att kommentera de 50 framlagda ändringsförslagen.
Låt mig börja med ändringsförslag 9, 10, 11 och 37 där medlemmarna uttryckte sin oro för mellanhändernas ståndpunkt i detta direktiv.
I den gemensamma ståndpunkten definieras leverantören bara som den som? i egenskap av avtalspart tillhandahåller tjänster?, och detta är avsiktligt.
Att lägga till? mellanhand? och? agent? skulle fordra en exakt plan över funktionen av diverse kategorier av finansiella mellanhänder och en uttömmande beskrivning av förhållandet mellan leverantörer och mellanhänder eller agenter.
Som framgår av skäl 19 är detta inte möjligt inom ramen för ett allmänt och horisontellt direktiv som gäller alla finansiella tjänster.
Jag kan bekräfta att ingripande från en avtalspart som tillhandahåller tjänster ansikte mot ansikte antyder att transaktionen faller utanför ramen för direktivet.
Direktivet gäller organiserade distansförsäljningssystem och inte direktsystem med enstaka distanstransaktioner.
Jag skall nu ägna mig åt ändringsförslagen som är oacceptabla därför att de angriper kärnan i den gemensamma ståndpunkten.
Jag skall börja med att kommentera den påstådda inverkan av artikel 3.4 på direktivet om e-handel och, i synnerhet, ursprungslandsprincipen.
Jag håller fullständigt med Berès i hennes tal tidigare om denna specifika punkt.
Kommissionen tror fullt och fast på att den gemensamma ståndpunkten etablerar regler som kompletterar direktivet om e-handel och fyller luckorna i det.
Bland dessa är artikel 3.4 central.
Ändringsförslag 13 föreslår att artikel 3.4 skall utgå.
Ändringsförslaget baseras, enligt min åsikt, på en feltolkning av artikeln.
Artikel 3.4 ger oumbärligt klarläggande av en viktig aspekt i direktivet om e-handel.
Artikeln säger att den information som ges till konsumenten, innan ett avtal ingås, skall överensstämma med de avtalsförpliktelser som ingår i själva kontraktet.
Detta är vettigt både juridiskt och praktiskt.
Avtalsförpliktelser är inte föremål för ursprungslandsprincipen.
Artikel 3.4 hänvisar helt enkelt till lagen och jag citerar,? antas vara tillämplig?, normalt betyder detta lagen i destinationslandet.
Ingen respektabel leverantör skulle frivilligt vilseleda konsumenter om det framtida innehållet i deras avtal med förevändningen att sådan information löd under destinationslandets snarare än ursprungslandets regler.
Dessutom täcker artikeln bara sådan information som ges innan avtalet ingås och som senare reflekteras i avtalet.
Den täcker inte all den information som ges innan avtalet undertecknas men som sedan inte ingår i själva avtalet.
Slutligen måste informationen som omfattas i artikel 3 förmedlas och personligen adresseras till konsumenten.
Situationer där leverantören ger allmän information till ett obestämt antal mottagare ingår alltså inte.
En annan angelägenhet är önskan att införa en maxnivå för harmonisering.
Ändringsförslag 3 föreslår att innehållet i skäl 9 skall utgå; ändringsförslag 5, en avsevärd förändring av skäl 13.
Ändringsförslag 26, 27 och 28 svarar för strykning av artikel 4.2 till 4, och ändringsförslag 25 är en avsevärd förändring av artikel 13.
Än en gång misstycker jag till de föreslagna ändringarna.
Perioden för genomförandet av direktivet för e-handel gick ut i januari i år.
När direktivet om distansförsäljning har antagits kommer det fortfarande att krävas en period på två år för ett genomförande.
Så för onlinetransaktioner kommer ursprungslandsprincipen att gälla allmän information som ges innan avtal ingås för en tid under vilken villkoren i detta direktiv genomförs.
Det skulle vara extremt ogynnsamt för konsumentförtroendet om denna period skulle uppfattas som om den ledde till eller faktiskt ledde till lägre konsumentskyddsstandarder i något medlemsland.
För att undvika detta står det i skäl 9 att vidare konvergens eller harmonisering på en hög nivå av konsumentskydd förutses på ett antal områden, enligt handlingsplanen för finansiella tjänster.
I avvaktan på denna harmonisering bör det inte ske någon sänkning av standarder.
Strykningen som föreslås i ändringsförslag 5 skulle leda till faktafel i skälet.
I vissa delar av direktivet, såsom i artikel 10, ges medlemsländerna lite spelrum med den harmoniserade ramen.
Artikel 4.2 ger medlemsländerna möjlighet att utfärda ytterligare krav vad gäller förhandsinformation.
Kommissionen drog slutsatsen, från listan av krav vad gäller förhandsinformation som den gjorde år 2000, att denna bestämmelse är ofrånkomlig.
Krav vad gäller förhandsinformation inom området för finanstjänster är av en mångfaldig och komplex karaktär, de regleras delvis av EG-lagstiftningen, delvis för närvarande av nationell lag.
Mycket har gjorts på sektornivå för att harmonisera kraven vad gäller förhandsinformation.
Det står dock klart att vi ännu inte har nått en position där vi kan basera informationsskyldigheten enbart på EG-lagstiftningen.
Strykning av artikel 4.2, enligt ändringsförslag 26 - trots att det redan avslagits av utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden - skulle förhindra att medlemsländerna reglerar informationskraven, i synnerhet där det inte finns någon gemenskapslagstiftning alls och skulle i själva verket slå tillbaka viktiga nationella konsumentskyddsregler.
Av denna anledningen, i väntan på vidare harmonisering, får medlemsländerna behålla eller införa strängare regler.
Om ytterligare regler tillkommer måste dessa emellertid rätta sig efter öppenhetsförfarandet i artikel 4.3, som bör bevaras, tvärt emot ändringsförslag 27 och 28.
Ändringsförslag 25 innefattar strykning av frasen? när så är möjligt för dessa operatörer eller leverantörer? i slutet av artikel 13.
Denna fras återfinns i motsvarande artikel i ramdirektivet.
Det är ingen minimiparagraf, det är en reflektion av situationen i alla medlemsländer.
Om den ströks skulle till exempel posttjänstemän vara tvungna att bryta brevsekretessen.
Slutligen är det en överdriven oro för harmoniseringsnivån att försöka ändra direktivet till en förordning enligt kraven i ändringsförslag 49 och att bestämma ett datum för inlemmandet, redan innan direktivet antagits, vilket föreslås i artikel 50.
Ändringsförslag 6 och 8 undantar avtal som upprättas inför en jurist med särskild behörighet att upprätta eller registrera handlingar.
Konsekvensen av att en jurist medverkar i ett distanskontrakt avseende finanstjänster skulle bli att konsumenten berövas sina centrala rättigheter fastställda i direktivet, och detta är helt klart oacceptabelt.
Dessa rättigheter innefattar information som bara leverantören kan ge, till exempel om kvaliteten på och risken med en produkt, skydd mot kortbedrägerier och skydd mot oombedda tjänster och meddelanden.
Effekten av ett obligatoriskt undantag av ångerrätten för krediter, enligt ändringsförslag 20, 22, 30 och 32, och indragning av rätten till betänketid - ändringsförslag 31 - skulle bli en rejäl sänkning av konsumentskyddet i medlemsländerna.
Även om definitionen av kredit i ändringsförslag 20 är samma som uppförandekodexens definition av bostadslåneinformation som upprättats mellan industrin och konsumenterna 2001, går nationell lagstiftning dessutom längre än den senare definitionen.
Minskat konsumentskydd skulle alltså följa indragningen, genom ändringsförslag 42, av den frivilliga dispensen från skyldigheten att betala för försäkringstjänster och gränserna som introducerats genom ändringsförslag 33.
Några ändringsförslag innehåller åtgärder som är oacceptabla helt enkelt på grund av sitt innehåll.
Ändringsförslag 12 vill införa en mer exakt definition av vad som avses med kredit.
Jag förstår att detta är för att lösa problem med inlemmandet av generaldirektivet för distanskontrakt - direktiv 97 / 7 / EC - i ett medlemsland.
Problem relaterade till ramdirektivet bör lösas i den kontexten och inte i denna lagstiftning.
Ändringsförslag 15 introducerar en maximal tidsfrist efter vilken en konsument inte längre får åberopa ångerrätten.
Detta skulle leda till att konsumenten straffas för leverantörens ringaktning av dennes skyldigheter.
Ändringsförslag 17 skulle undanta från ångerrätten de avtal som båda parter har påbörjat med konsumentens samtycke innan ångerrättsperioden har löpt ut.
I direktivet om distansavtal (97 / 7 / EG), förlorar konsumenten sin ångerrätt om han accepterar att avtalet har påbörjats.
Tvärtom förutsäger detta direktiv att om en konsument drar sig ur måste han betala för tjänster som faktiskt utförts innan han ångrade sig.
Ändringsförslag 17 skulle göra ändringsförslag 7 meningslöst.
Detta skulle dock motsäga Europaparlamentets position under första behandlingen, när man röstade för principerna i denna artikel.
Ändringsförslag 23 om betalning för utförda tjänster skapar förvirring kring konsumenternas och leverantörernas respektive skyldigheter.
Konsumenter måste betala för utförda tjänster om de drar sig ur.
Ett bra exempel är ett försäkringsavtal.
Leverantörer måste betala tillbaka pengar som mottagits innan konsumenten drog sig ur, till exempel när avtalet gäller investeringar.
Jag är inte övertygad om behovet av ändringsförslag 24 och 48 om tyst förlängning.
Bestämmelsen i artikel 1.2, om inledande avtal om tjänster, följt av på varandra följande åtgärder eller en serie av separata åtgärder av samma slag, täcker mer än tillräckligt skälen som ligger till grund för det ändringsförslaget.
Ändringsförslag 35 gör reglerna om bevisbörda obligatoriska.
Härigenom ignoreras det faktum att civilrätten i medlemsländerna inte är harmoniserad.
Artikel 46 tar bort behovet att få konsumentens klara medgivande att motta en förkortad lista om informationskrav i telekommunikation och ersätter detta med en hänvisning till reglerna om informationsbekräftelse.
Detta skulle leda till en kraftig försvagning av konsumentskyddet som etablerats i detta direktiv.
Jag har gått igenom de viktigaste ändringsförslagen.
De återstående ändringsförslagen - 1, 2, 4, 7, 14, 29, 34, 36, 38 till 40, 45 och 47 - är antingen mindre exakta än den gemensamma ståndpunkten eller gör inget för att förbättra den.
Det finns ett brådskande behov att överbrygga klyftan och upprätta juridisk säkerhet som detta direktiv skulle erbjuda.
Direktivet har behandlats sedan 1998.
Om det misslyckas kommer varken företagen eller konsumenterna att ha det bättre.
Jag yrkar på att ni följer er föredragandes exempel och andra talare som förordar detta, och antar detta direktiv utan vidare försening, bara med de föreslagna kompromissändringarna.
Tack för er uppmärksamhet.
