# ID: svediakorp-gov425051
# author: Berger (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 779
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade herr kommissionär, kära kolleger!
I dag är en dag som jag har längtat efter länge.
Redan i mitten av 1999 fick jag av utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden uppdraget som föredragande för andra behandlingen av direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster.
I parlamentet var vi medvetna om hur angeläget direktivet var.
Vi ville rusta oss för den gemensamma ståndpunkten.
Sedan följde emellertid nästan tre år av väntan och förhoppningar att de många trevande försöken från ett stort antal ordförandeskap skulle nå framgång och att rådet skulle finna en gemensam ståndpunkt.
När jag nu föreslår kammaren att göra minimala ändringar i rådets gemensamma ståndpunkt så gör jag det inte bara för att den långa väntan på en gemensam ståndpunkt har tröttat ut mig utan därför att jag är djupt övertygad om att rådets gemensamma ståndpunkt är en god kompromiss och att rådet verkligen har frångått sin ursprungliga utgångsposition och i stor utsträckning närmat sig Europaparlamentet och innehållet från första behandlingen.
Jag vill också passa på att tacka föredraganden från första behandlingen, Oomen-Ruijten.
Jag menar att hennes betänkande väsentligt förbättrade förslaget till betänkande.
Många av hennes ändringar godkändes också av rådet och kommissionen.
I motiveringen i betänkandet har jag gjort en mycket utförlig förteckning över de punkter där direktivet nu har förändrats gentemot första behandlingen i Europaparlamentet.
Jag skall här endast räkna upp några viktiga punkter: Förhållandet till direktivet om elektronisk handel har förtydligats.
Även förhållandet till Bryssel II-förordningen och till Romavtalet har förtydligats.
Själva texten kunde kanske ha gjorts ännu bättre, men rättsligt sett är förhållandet nu klart.
Direktivet är tillämpligt för alla konsumenter.
Begränsningen till konsumenter bosatta inom gemenskapen, vilket parlamentet kritiserade i första behandlingen, har fallit bort.
Listan över den information som skall ställas till förfogande innan avtalet undertecknas, en central punkt i direktivet, innehåller alla de punkter som parlamentet krävde och går delvis ännu längre.
För mig som jurist har det varit särskilt viktigt att den inskrivna betänketiden som ursprungligen planerades, den så kallade cooling off-perioden, har tagits bort.
Rätten att återkalla ett avtal är nu en allmän rättighet som inte längre gäller enbart på vissa villkor.
Direktivet säger fjorton dagar, kommissionen föreslog sju medan parlamentet krävde trettio dagar.
Dessa fjorton kalenderdagar kan vi godkänna.
Även följderna av ett återkallande har ändrats enligt parlamentets vilja i första behandlingen.
Den största obalansen även här i kammaren finns givetvis kring den principiella frågan om vi skall harmonisera maximalt eller minimalt.
Det är ju inte första gången som vi tvistar om dessa båda principer.
Europaparlamentet ställde sig i första behandlingen - om än med knapp majoritet - bakom konceptet maximal harmonisering.
I rådet var däremot ursprungligen en relativt stor majoritet för en genomgående tillämpning av minimal harmonisering.
När nu den maximala harmoniseringen principiellt ligger till grund för den gemensamma ståndpunkten och medlemsstaterna endast i specifika, noggrant specificerade fall kan tillämpa kompletterande regler så ser jag detta som den enda realistiska kompromissen.
I en rättslig miljö, där vi till exempel i fråga om fördragsrätten men även om den materiella europeiska rätten för finansiella tjänster ännu inte har full harmonisering, kan beslutet inte bli annorlunda i detta direktiv.
När man sedan skall avgöra vem som skall bära risken för en främmande rättsordning, antingen konsumenten eller leverantören, tror jag att risken fortfarande väger tyngst för konsumenten, tyngre än för små leverantörer.
För de små producenternas räkning minskar direktivet risken och kostnaderna genom att kommissionen ställer information om ytterligare bestämmelser i medlemsstaterna till deras förfogande.
Slutligen vill jag vädja till de kolleger som genom sina ändringsförslag signalerar att de inte är kompromissvilliga och som insisterar på full tillämpning av maximal harmonisering och principen om ursprungsland, att också tänka på vad som händer om vi hamnar i ett förlikningsförfarande, där vi förmodligen inte kommer att lyckas med denna politiskt mycket känsliga och svåra balansgång.
I slutändan står vi kanske helt utan direktiv, och då är vi tillbaka där vi står i dag, nämligen med en omedelbart rådande princip om bestämmelseland.
Då är vi mycket långt från både de innehållsmässiga och de tidsmässiga mål som vi i åtgärdsplanen för finansiella tjänster satte upp både för oss själva och tillsammans med kommissionen.
Därför vill jag avslutningsvis ännu en gång vädja till er att med en kompromiss för ögonen om möjligt dra tillbaka era ändringsförslag eller i mesta möjliga mån avstå från att godkänna andra ändringsförslag.
