# ID: svediakorp-gov424962
# author: Mantovani (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 884
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Fru talman!
Jag tackar kollegerna för deras värdefulla bidrag som har förbättrat detta betänkande och jag tar också tillfället i akt att tacka kommissionär Nielson, även om han inte är närvarande, som inte tvekade att ta emot mig och Tajani för att tala om detta problem som många länder på vår jord plågas av.
Kommissionen föreslår i dag i och med detta meddelande att alla särskilda lån till fattiga och djupt skuldsatta AVS-länder som har upprättats och beviljats inom ramen för de första tre Lomékonventionerna skall efterskänkas.
Dessa är de lån som fortfarande återstår efter den överenskomna skuldnedskrivningen inom ramen för HIPC-initiativet som inleddes 1996.
Syftet är bland annat att driva på för att uppnå en internationell överenskommelse om skuldnedskrivning och att svara på det internationella samfundets växande oro för att dessa fattiga länder blir mer och mer utslagna.
Låt oss kort titta på hur läget är.
Problemet med utlandsskulder och förmågan att betala räntorna på dessa är fortfarande det som mest bromsar den ekonomiska utvecklingen i de fattiga länderna.
Dessa länder - av vilka större delen ligger i Afrika - avsätter i genomsnitt 40 procent av sina årsbudgetar till räntor och amorteringar, vilket minskar deras investeringsförmåga och därmed deras förmåga att erbjuda sina befolkningar en grundläggande samhällsservice, såsom hälsovård och rent av utbildning.
Paradoxalt nog är det utvecklingsbistånd som Europeiska unionen och dess medlemsstater ger världens fattigaste länder ibland inte ens tillräckligt för att täcka räntorna på deras utlandsskulder.
Det skall tilläggas att händelserna den 11 september förra året för närvarande spelar in, så att den globala ekonomiska utvecklingen bromsas upp och dessa folks redan allvarliga problem förvärras.
Några siffror: de högt skuldsatta ländernas skulder steg från 147 miljarder dollar 1989 till 214 miljarder dollar 2001.
För närvarande är 41 av de fattigaste länderna på vår planet konkursmässiga och 300 av 600 HIPC-medborgare lever på mindre än en dollar om dagen.
Jag skall bespara er allt det som har med dessa människors liv att göra, plågade som de är av sjukdomar som aids, tuberkulos och malaria - vilka för övrigt har förvärrats i dagsläget - och särskilt hur barnen, de handikappade och de sjuka lever.
Det finns inga äldre att tala om i dessa länder.
I dagens läge är det 26 länder som kan komma ifråga för skuldnedskrivning, eftersom de har uppnått den så kallade beslutspunkten.
Dessa kan på så sätt direkt åtnjuta en minskning av räntor och amorteringar, men för att officiellt få rätt till denna avskrivning genom att nå slutförandepunkten - vilket för övrigt endast fyra länder har gjort - måste de genomföra ett fastställt paket med sociala och strukturella reformer och bibehålla en god makroekonomisk utveckling.
Underligt nog har det dock inte fastslagits något datum före vilket denna slutförandepunkt skall uppnås, även om den genomsnittliga tiden i verkligheten borde vara minst 15 månader.
Denna korta tidsperiod ger också de högt skuldsatta länderna kort om tid för att utveckla sektorsövergripande strategier för att bekämpa fattigdomen och tvingar de lokala regeringarna att spendera pengar och medel för att uppnå slutförandepunkten snarare än att ta itu med ett varaktigt program och en trovärdig plan för kampen mot fattigdomen.
Generellt sett kan vi ändå säga att det utvidgade HIPC-initiativet är helt otillräckligt för att ensamt lösa detta problem i dagens globaliserade ekonomi, även om man får erkänna att tidigare program och makroekonomiska strategier har misslyckats.
HIPC-initiativet minskar egentligen inte dessa länders nominella skulder.
Om skulderna inte minskas drastiskt kommer dessa länder att tvingas betala tillbaka i all oändlighet.
Europaparlamentet och särskilt kommissionen har med kraft hävdat att dessa skulder måste efterskänkas, bland annat i samband med kampanjen Jubilee 2000 där olika organisationer och politiska, sociala och religiösa rörelser - främst av alla den Heliga stolen - krävde att skulderna skulle avskrivas helt.
Jag tycker särskilt att det är viktigt att framhålla påvens engagemang.
Under jubelåret, som var ett välgörenhetsevenemang, efterlyste han att problemet med den fattigdom som fortfarande plågar världen skulle uppmärksammas mer och mer aktivt.
Vad Monterrey beträffar: trots att det har kritiserats för att vara ännu en sammankomst med fullt av enkla avsiktsförklaringar, tycker jag ändå att det skall ses som ett positivt steg som främjade fler konkreta mål.
Detta bevisas av unionens åtagande om finansiering med ytterligare 20 miljarder dollar fram till 2006 och 7 miljarder efter 2006.
Fru talman!
Avslutningsvis tror jag att det finns olika initiativ som kan hjälpa dessa länder, inte minst användandet av ny teknik som diskuterades i Palermo för några veckor sedan på initiativ av den italienska regeringen, Världsbanken och FN: att använda ny teknik på skuldhanteringssystemen, också för administrationen av inhemska skulder och budgetkontrollen, vilket säkerligen skulle hjälpa de offentliga myndigheterna att ge oss ett konkret klargörande av vilka mål som kan nås.
Vi måste komma förbi det alibi som oroar oss, att dessa länder köper vapen, inte omvandlar hjälpen till sociala och ekonomiska initiativ för att minska fattigdomen och till de insatser inom social- och hälsovård som dessa befolkningar verkligen skulle behöva.
(Applåder)
