# ID: svediakorp-gov424877
# author: Matti Wuori (Verts/ALE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 335
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Den senaste tidens händelser såväl i Mellanöstern som i hjärtat av Europa, i de franska valen, har än en gång gjort oss medvetna om hur tunt, skört och hotat demokratins, de mänskliga rättigheternas och rättsstatens skal kan vara.
I kampen mot terrorism har vi dessutom mött - såsom Van Hecke och Malmström konstaterade - helt nya och farliga konflikter som ytterligare försvårar människorättsarbetet.
Under dessa förhållanden finns det risk för att vi även gör oss skyldiga till, något vi beskyller många länders regeringar för, en retorisk förbindelse till mänskliga rättigheter, vilken ändå inte leder till målmedvetna och konsekventa politiska åtgärder.
De förblir tomma ord.
Vi behöver inget sådant nytt ämbetsverk som Díez Gonzáles förslår i sitt betänkande, utan i stället behöver vi politisk vilja.
Denna politiska vilja måste vi finna inom våra egna institutioner, parlamentet, kommissionen och framför allt ministerrådet som endast stapplande och tidvis lyckats ge ett trovärdigt intryck vid globala människorättsforum, vilket Van Hecke åter en gång på ett förtjänstfullt sätt påminde oss om.
I stället för att bekransa och arkivera Van Heckes utomordentliga betänkande och även största delen av Díez González betänkande, vilket jag anser bör understödjas, borde vi för en gångs skull ta våra egna diskussioner på allvar.
Redan i fjol när vi godkände människorättsbetänkandet beslutade vi att vi skulle utvärdera arbetsmetoderna inom de behöriga organ inom EU som handlägger människorättsfrågor och demokrati.
Vi gjorde det inte.
Man väntar sig att vi håller övriga EU-institutioner skyldiga att redovisa för genomförande av människorättspolitiken inom EU, men vi har inte gjort det, utan vi har nöjt oss med retoriska åtaganden och vackra tal, vilka vi nästan till lust och leda fått lyssna till även i dag.
Därför hoppas jag att vi för en gångs skull kunde ta Van Heckes betänkande och till stor del även Díez González betänkande på allvar och arbetade därefter.
