# ID: svediakorp-gov424870
# author: Díez González (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,069
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman!
Vi har utarbetat detta betänkande i beaktande av att kommissionen i sitt meddelande understryker den vikt som unionen fäster vid de mänskliga rättigheterna inom ramen för den externa politiken, och vår bedömning är mycket positiv.
Även om meddelandet innehåller viktiga förslag vill jag dock betona att det enligt vår åsikt saknas förslag till konkreta instrument som ger oss möjlighet att framgångsrikt ta itu med de nya utmaningar som vår nya gemensamma vision medför och där främjandet av de mänskliga rättigheterna fullständigt inbegrips i unionens externa politik.
Det är sant att det i teorin inte finns några stora skillnader mellan unionens institutioners inriktning när det gäller att fastställa hur utvecklingen av de mänskliga rättigheterna och konsolideringen av demokratin i världen skall gå till väga, men det är även ett faktum att skillnaderna och ansvarsfördelningen mellan unionens institutioner börjar märkas när det är dags att gå från retorik till konkreta handlingar.
Det är således inte ovanligt att man måste konstatera att de demokratiska kraven på våra partnerländer ofta kommer långt efter unionens, eller medlemsstaternas individuella ekonomiska eller handelsmässiga intressen.
Dessutom finns det enligt min åsikt något ännu mer paradoxalt: Trots att det finns en enda doktrin, tillämpas olika politik.
Se på det paradigmatiska fallet Kuba, som jag endast tar upp som exempel.
Rådet blockerar, medan medlemsstaterna har bilaterala, handelsmässiga och alla slags förbindelser med Kuba.
I det här sammanhanget är inte målet med betänkandet att upprepa unionens välkända doktrin, utan att komma med konkreta handlingsförslag om såväl förhandlingsfasen om avtal av alla slag mellan unionen och tredje länder, som genomförandet av dessa eller eventuella upphävanden.
Syftet med förslagen i betänkandet är att öka samstämmigheten mellan gemenskapens institutioner för att få slut på motsägelser och det faktum att rådets politiska vilja är dominerande på det här området.
Om unionen inte vidhåller en enad och egen ståndpunkt kommer detta enligt vår åsikt leda till att vårt agerande på det internationella området styrs av behov eller av olika länders ledarskap, länder som inte alltid delar våra intressen i den här frågan.
Vi har utarbetat det här betänkandet med ambition och ansvar, den ambition som krävs för att engagera sig i försvaret av de mänskliga rättigheterna i världen och med det ansvar det innebär att veta att utmaningen att inbegripa de mänskliga rättigheterna i unionens externa politik är mycket komplicerad.
Vi har även beaktat motsägelserna mellan institutionerna, eftersom bristen på enighet, samordning och samstämmighet i agerandet är det största hotet mot de mänskliga rättigheterna och demokratiseringen av världen.
Förslagen i betänkandet skall således tolkas som ett bidrag för att klara av denna situation, för att övervinna våra inre motsägelser.
Som kommissionär Patten sade under sitt inlägg under eftermiddagen vill vi gärna lära andra om mänskliga rättigheter, men ibland är det värt att vi ser på vårt eget agerande.
Följaktligen är mitt första förslag en begäran att kommissionen utarbetar en interinstitutionell uppförandekod för att uppnå större konsekvens och rättvisa när det gäller unionens externa åtgärder på det här området.
Denna kod bör reglera förbindelserna mellan unionen och de mer än 120 stater som för närvarande omfattas av demokratiklausulen, en klausul, ärade ledamöter, som blir ett instrument för att veta vilka villkor, interna och externa, som styr dialogen, en kod för att samordna unionens tankegångar och agerande, men som aldrig får riskera dialogen, en kod som är ett politiskt, juridiskt och etiskt instrument, och som systematiskt tar upp unionens värderingar och politiska tankar samt dess tillämpningsregler.
Jag vill betona att denna uppförandekod inte skall bygga på de delar av människorättsklausulerna som avser straff eller upphävanden, utan att den i stället i huvudsak bör grundas på ömsesidig respekt mellan parterna och att den därför bör omfatta alla typer av positiva incitament, inbegripet omfattande samarbetsprogram, för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna på alla nivåer.
Vårt mål bör inte bara vara att utvärdera de framsteg som de olika partnerländerna har gjort i fråga om mänskliga rättigheter, utan att uppnå ett konsekvent perspektiv mellan länder och regioner och framför allt att undvika orättvisa resultat, förolämpande jämförelser och användande av olika måttstockar för länderna i våra förbindelser med dem, vilket vi såg i Genève.
Uppförandekoden är kort sagt ett abc för den parlamentariska demokratin.
Det andra förslaget jag vill understryka är rekommendationen att nästa parlament efter valet år 2004 skall inrätta ett utskott för mänskliga rättigheter med befogenhet för frågor som rör mänskliga rättigheter, demokratisering i tredje länder samt förbindelser med de internationella organisationer som arbetar på området för mänskliga rättigheter.
För det tredje och sista vill jag ta upp förslaget om att kommissionen skall inrätta en byrå för mänskliga rättigheter och demokrati inom ramen för unionen, vilket redan föreslogs i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Köln.
Syftet med denna byrå, ärade kolleger, skall vara att fastställa gemensamma kriterier och parametrar för att analysera situationen för de mänskliga rättigheterna i världen och utarbeta en årlig översikt som möjliggör interinstitutionellt agerande i enlighet med uppförandekodens bestämmelser.
Det är naturligtvis kommissionen som bör fastställa byråns arbetsområde, men för att arbetet skall bli effektivare och mer samordnat skulle det vara bra om man till exempel kunde inbegripa utvärdering av effekterna av de strukturella åtgärderna, eftersom dessa är mycket viktiga för återförsoningen efter en väpnad konflikt.
Kort sagt skulle en byrå vara ett användbart instrument som inte naggar någons befogenheter i kanten, utan sammanför interna och externa ansträngningar och resurser.
När det gälle de fem ändringsförslag som Malmström lagt fram, vill jag slutligen säga att jag inte kommer att godta dem, att jag ber plenum att rösta för detta betänkande som har antagits av en bred majoritet i utskottet, med tre nedlagda röster och inga röster emot.
Jag tackar emellertid Malmström och ledamöterna från samtliga politiska grupper som har lämnat in ändringsförslag och funderat tillsammans med oss i utarbetandet av detta betänkande.
Deras arbete har berikat betänkandet.
Jag vill även be kammarens sekretariat att beakta att den ursprungliga språkversionen är spanska och att de granskar de övriga språkversionerna, eftersom jag tror att det finns nyansskillnader.
