# ID: svediakorp-gov424862
# author: Piqué i Camps (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,145
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman!
Jag vill tacka alla som har deltagit i debatten för deras åsikter och bidrag.
Jag kommer inte att lägga ut texten så mycket, eftersom alla argument har uttryckts ur alla möjliga synpunkter och jag måste säga att många av dem dessutom har upprepats med nästan samma ord.
Därför tackar jag - jag betonar detta - för alla inlägg.
Jag kommer dock att koncentrera mitt svar på två punkter:
Den första punkten handlar om sambandet mellan Barcelonaprocessen och situationen i Mellanöstern.
Trots att den nuvarande situationen är mycket allvarlig kommer det någon gång att bli fred i Mellanöstern och då - vi hoppas att detta sker snarare förr än senare - kommer Barcelonaprocessens hela outnyttjade möjligheter, potential och effektivitet att framstå tydligt och då kommer det dessutom visa sig att den är mer nödvändig än någonsin.
En stabil fred kan endast grundas på välstånd, samarbete, ekonomisk integrering, rörlighet mellan de respektive folken, åsiktsutbyte, utbyte av utbildningssystem och utbyte mellan människor och därför är allt som Barcelonaprocessen innebär när det gäller politiska, ekonomiska, kulturella och sociala aspekter mycket viktigt.
Av dagens debatt drar jag därför slutsatsen att vi alla överens om att vi måste framhärda i den vilja att blåsa nytt liv i Barcelonaprocessen som vi visade i Valencia.
När det gäller den andra punkten som handlar om situationen i Mellanöstern, har många av ledamöterna tagit upp den politik som Israels nuvarande premiärminister Sharon för.
Jag vill erinra om att Sharon bara har varit premiärminister i drygt ett år, det har inte ens gått två år, och han är premiärminister på grund av att det israeliska samhället har röstat på honom.
Jag vill även påminna om att Sharons regering är en enad nationell regering där arbetarpartiet och andra partier företräds.
När man talar om Sharons politik - och detta får vi inte glömma bort - talar man om många andras politik.
Hela Sharons regering står för denna politik, om de inte hade gjort det hade de avgått eller fråntagits sina befattningar i det fall de gett uttryck för skilda åsikter.
Jag anser att vi ofta begår ett misstag när vi personifierar konfliktens orsaker i alltför hög grad.
Mellanösternkonflikten, i dess mest moderna version, har varat i över 50 år och förut fanns det ingen Sharon.
Jag vill erinra om att den andra intifadan inleddes innan Sharon blev premiärminister.
Vi måste tänka på detta och gå till konfliktens grundläggande orsaker.
Det är riktigt att viss politik är särskilt förkastlig och detta har kommissionär Patten och jag själv påtalat mycket tydligt, inte bara i dag, utan vid många andra tillfällen.
Problemet beror inte bara på konkreta personer, utan på något mycket mer djupgående.
När en konflikt varar mycket lång tid och pendlar fram och tillbaka beror detta på att det inte finns en verklig vilja till fred hos parterna, eftersom de uttalanden för fred som parterna kommer med inte är ärligt och uppriktigt menade.
Den ena parten säger att de vill ha fred, men innerst inne vill de att staten Israel förgörs, de vill inte ha fred, och den andra parten säger också att de vill ha fred, men vad de innerst inne vill är att göra verklighet av myten om ett Storisrael och följaktligen befästandet av en israelisk stat på de territorier som för närvarande är ockuperade, de vill egentligen inte ha fred.
Eftersom dessa två attityder har sitt ursprung i respektive parts historiska drömmar, och att dessa drömmar inte är möjliga att förena, kommer det inte att bli fred så länge som parterna inte uttryckligen, ärligt och uppriktigt avstår från dessa historiska drömmar, hur mycket vi än försöker införa sanktioner och hur mycket det internationella samfundet än anstränger sig.
Det är i det här sammanhanget som det internationella samfundets agerande måste ses, eftersom vår roll för närvarande är mycket klar, nämligen att uppmuntra Israel till att ärligt och uppriktigt avstå från att utvidga sitt territorium genom ockupation och att uppmuntra palestinierna och hela arabvärlden till att avstå från att förgöra Israel.
Först då kan vi bygga upp freden på solida grunder.
Det handlar om att övertala parterna.
Jag är inte alls säker på att arbetet bör bedrivas med hjälp av sanktioner, det är jag absolut inte säker på.
Vi måste verkligen försöka se till att övertala båda parters politiska ledare och att budskapet når de respektive allmänna opinionerna.
Den israeliska opinionen som - för drygt ett år sedan nu - röstade på Sharon, hade innan röstat på Barak för att han skulle sluta fred.
Dessförinnan hade man röstat på Netanyahu, och innan dess, för fem-sex år sedan, på Rabin.
Det finns alltså möjligheter till fred och det är därför vi måste fortsätta våra förenade ansträngningar, det är därför det är så viktigt att samarbeta med Förenta staterna, Ryssland och Förenta nationerna och om detta samarbete sker på ett amatörmässigt sätt och åsikter framförs om att Europa måste ha en oberoende röst och att vi måste agera vid sidan av Förenta staterna, anser jag att vi måste vara oerhört försiktiga.
Jag menar inte att vi måste hålla med om alla åsikter Förenta staternas hyser.
Vad jag säger är att det är mycket viktigt att vi samarbetar.
Om man noggrant läser förklaringen från Madrid, sägs det där samma sak som Europeiska unionen har upprepat länge, nämligen att det snarare har varit övriga länder, däribland Förenta staterna i stor utsträckning, som har anslutit sig till unionens ståndpunkter.
Jag gläder mig djupt åt detta och vi kommer dessutom att framhärda i denna politik, vilket jag anser vara absolut nödvändigt.
Det är i det här sammanhanget som det är meningsfullt att tala om observatörer och medlingsansträngningar när det gäller det internationella samfundet, ett enat samfund, något som annars skulle vara omöjligt, och det är i det här sammanhanget som det är logiskt att tala om Marshallplanerna och ekonomiska bidrag - som på tal om det måste vara mycket stora - och även det faktum att folken måste komma närmare varandra, vilket bland annat sker på grundval av utbildningssystemen.
De historiska drömmar som jag talade om tidigare återspeglas tydligt i båda parternas utbildningssystem.
Man har inte talat med sina respektive ungdomar om försoning, utan om hat.
Vi har alltså mycket arbete framför oss, men vägen är utstakad.
Vi vet vilket slutmålet är, och vad som krävs är att vi fortsätter arbeta i den riktningen.
(Applåder)
