# ID: svediakorp-gov424823
# author: Wurtz (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,239
# sentences: 58
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär!
I går befann jag mig tillsammans med 18 andra ledamöter från Europaparlamentet och sex olika parlamentsgrupper i flyktinglägret i Jenin.
När vi i natt skulle lämna Jerusalem och fick veta att Ariel Sharon motsatte sig att en kommission skulle komma dit, för att fastställa vad som hänt i lägret i Jenin, så länge denna kommission under överinseende av FN består av personer som den tidigare ordföranden för Röda korsets internationella kommitté eller den tidigare flyktingkommissarien, då förstod vi alla omedelbart anledningen till denna nya utmaning från den israeliska premiärministern till det internationella samfundet.
I Jenin är en tredjedel av denna stad, som fortfarande hade femton tusen invånare förra månaden, i ruiner.
I de sönderslitna husen samlas familjer i de delar av huset som fortfarande står upp, med risk för att det som återstår av deras hem skall rasa samman över dem.
I en del av lägret breder en enorm plats ut sig framför oss, samma plats där för några månader sedan tiotals byggnader med tre eller fyra våningar fanns, och där det nu bara återstår metalldelar som sticker upp ur marken, den mark man genomsöker utan att veta särskilt mycket om hur många kroppar som ligger begravda under ruinerna.
Totalt kunde 47 kroppar grävas fram ur ruinerna denna dag.
När ordentliga eftersökningar kan göras kommer siffran tyvärr att på ett grymt sätt ändras.
Invånarnas berättelser, som tjänar som bevis, gjorde oss iskalla av fasa.
Ett stort antal soldater, de soldater som intog lägret den 2 april, hade inget förbarmande med civilbefolkningen, vare sig det handlade om barn, äldre, handikappade eller skadade.
Denna fullständigt oacceptabla inställning skulle vi få häpnadsväckande illustrationer av vid vårt möte med läkarkåren vid lägrets sjukhus, då de i detalj redogjorde för dessa svarta dagar.
Den 4 april kl.
15, sade man oss, omringade armén sjukhuset med 22 stridsvagnar.
Vi förbjöds att röra oss, sade man.? Om en ambulans rör sig skjuter vi? varnade den israeliske generalen som själv är läkare.
De sköt faktiskt på Röda korset när de försökte tränga in i lägret.? Vi fick inte tillstånd att rädda de sårade som överlevt? säger läkarna.
När en läkare bad att få information om sin mor fick han till svar att hon var skadad och att han inte kunde få se henne.
Hon hittades senare genomborrad av kulor.
Samma dag attackerade stridsvagnar sjukhuset och förstörde syrgasförrådet.
För att stoppa blödningen hos en skadad, vars bröstkorg var genomborrad av en kula, hade vi bara en ståltråd, säger en läkare.
Vi vädjade till soldaterna att låta oss ta hand om honom.
Han kommer att förlora sin arm, skrek läkaren.
Och soldaten svarade:? varför inte livet?.
De tog med sig den skadade tillsammans med andra, efter sex timmars väntan i solen.
Man vet inte vad det blivit av dem.
En ung man kom till sjukhuset för att hämta medicin till sin mor.
Vi sjukhusentrén skjuter man på honom från en stridsvagn och han blir skadad.
En sjuksköterska försöker dra in honom på sjukhuset.? Om ni rör honom är ni död? sade man då till henne.
Sedan skjuter en soldat den skadade, och kallar sedan på sjuksköterskan för att hon skall ta hand om kroppen.
Sådana övergrepp har ett namn: de uppvisar alla kännetecken på krigsförbrytelser.
Det har inget att göra med det berättigade försvarandet av Israels säkerhet.
Det finns ingen annan anledning till att Ariel Sharon i dag till varje pris försöker dölja den sanning som eftersträvas av en FN-kommission.
Såsom en israelisk officiell person förklarade i dag på förstasidan av Jerusalem Post, jag citerar:? vi är ett suveränt land, vi behöver inte acceptera sådana diktat.
Det är bättre för oss att stå ut med några dagars dålig reklam än att leva med konsekvenserna av en vinklad rapport?.
Den slutsats som vi i mina ögon måste dra är att det internationella samfundet till att börja med påminner dessa människor om skillnaden mellan ett suveränt land och ett ockuperat territorium, och sedan att vi tydligt får dem att förstå att tiden av straffrihet är slut.
Det blir inte längre några svåra dagar att ta sig igenom.
Sharon kommer förr eller senare att tvingas att stå till svars.
Ja, det är dags att reagera mycket mer beslutsamt.
För om vi inte gör det riskerar vi att bli medbrottslingar till det oacceptabla.
Vi måste reagera desto mer eftersom Jenin inte är ett isolerat fall.
Man måste känna till sanningen om alla städer som inte återtagits, särskilt Nablus och andra grymheter får inte uteslutas.
Vi måste reagera, eftersom straffrihet uppmuntrar till arrogans.
Många av våra samtalspartner - palestinier, men även israeler - och däribland en vice talman i Knesset, fru Chazan, har sagt att de fruktar ett anfall mot Arafats högkvarter.
Och vilka följder får för övrigt arresteringen av den palestinske ledaren och parlamentsledamoten Barghouti?
I Betlehem har heller inget lösts, även om diskussioner pågår.
Ariel Sharon har för övrigt aviserat att militäroperationer skall genomföras i Gaza.
Han har också förklarat att han inte planerat någon som helst evakuering av någon som helst bosättning.
Ja, vi måste reagera utan att invänta ett tyvärr föga troligt plötsligt uppvaknande från Förenta staterna, vars president förolämpar palestinierna och gör sig till åtlöje genom att presentera Sharon som en fredsman.
Att reagera, att ta sitt ansvar, det innebär i mina ögon för våra parlamentsledamöter, utöver det så viktiga katastrofstödet, att verkligen engagera sig till förmån för att denna interventionsstyrka skall sändas dit, inte för att föra krig utan för att bidra till freden.
Det innebär också att utöva maximala påtryckningar i samma anda som i resolutionen som vi antog för två veckor sedan, om dem som i rådet blockerar den nödvändiga översynen av förbindelserna mellan Europeiska unionen och Israel.
Att reagera och ta sitt ansvar det innebär slutligen, herr talman, att göra det som Europaparlament, vilket direkt beror på oss.
I det hänseendet vill jag återge en kommentar från det palestinska lagstiftande rådets talesman Abu Ala:? I nöden prövas vännen?, sade han, och han sade också? Jag skulle med glädje ta emot en officiell delegation från ert parlament liksom dess talman?.
Det är enligt min uppfattning nu eller aldrig vi skall besvara denna inbjudan och samtidigt besöka Avraham Burg, Knessets talman, på samma sätt som han besökt oss.
Vi visar på så sätt tydligt att vi inte kritiserar Israel.
Vi fördömer Sharon.
Det vi vill ha är en hållbar fred i rättvisa och värdighet, och det är första gången sedan 1948 som en sådan möjlighet erbjuds av samtliga arabiska länder.
Det är ett historiskt tillfälle som måste tas.
Det skulle hedra Europa att inte spara någon ansträngning för att detta unika hopp fortfarande skall kunna räddas.
(Applåder)
