# ID: svediakorp-gov424811
# author: Piqué i Camps (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 4,668
# sentences: 145
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Tack så mycket, herr talman!
Det är ett nöje för mig att infinna mig här för att tala om två frågor som av uppenbara skäl har samband med varandra.
Å ena sidan utvecklingen av det femte mötet mellan utrikesministrarna i Europa-Medelhavsområdet som ägde rum i Valencia i går och i förrgår, och å andra sidan den nuvarande situationen i Mellanöstern, de senaste händelserna och de ansträngningar som görs för att åter leda in fredsprocessen på rätt väg.
Låt mig börja med att beskriva vad detta ministermöte enligt min åsikt har gett för resultat för att sedan avsluta med några kommentarer om Mellanöstern.
För det första vill jag säga att vi alla var tveksamma huruvida detta möte mellan utrikesministrarna i Europa-Medelhavsområdet skulle kunna hållas eller inte av uppenbara skäl: situationen i Mellanöstern orsakade enorm osäkerhet, allvarliga risker och många tvivlade stundtals alltså på att mötet ens skulle kunna hållas.
Därför anser jag att det faktum att vi överhuvudtaget kunde genomföra mötet är en framgång.
Förutom att vi lyckades genomföra mötet är det även en framgång att alla närvarande har lyckats enas om slutsatserna.
Ärade ledamöter, ni känner till att delegationerna från Syrien och Libanon slutligen bestämde sig för att inte infinna sig för att inte sammanträffa med Israels delegation, men de övriga länderna från Medelhavsområdet mötte däremot upp och de 25 länderna har enigt antagit en handlingsplan, ett program om så känsliga ämnen som rättsliga och inrikes frågor och även ett program för att leda in dialogen mellan kulturer och civilisationer på rätt väg.
Jag anser att detta - som är resultatet av ett långvarigt arbete innan mötet och även ett intensivt arbete under mötets gång - i sig är värt att understryka.
Jag vill även betona att praktiskt taget alla medlemsstaterna i Barcelonaprocessen har sänt företrädare på ministernivå, vilket innebar att det var hög nivå på deltagandet och beslutskapaciteten och jag vill tacka såväl länderna från södra och östra Medelhavsområdet som alla mina kolleger från Europeiska unionen för detta.
Som sagt genomfördes det ett grundligt föregående arbete.
På grund av de enorma svårigheter och de starka spänningar som råder i Mellanöstern hade mötet inte kunnat genomföras utan detta föregående arbete och hade inte heller gett goda resultat.
Jag avser de prioriteringar som fastställts av ordförandeskapet, kommissionens meddelande, handlingslinjerna, riktlinjerna från det nyligen genomförda rådet (allmänna frågor) och alla dokument och alla bidrag som inkommit från länderna i södra och östra Medelhavsområdet.
Jag vill särskilt ta upp Europaparlamentets betänkande, som dessutom utarbetats av en spansk ledamot, Esteve.
Det är ett fantastiskt betänkande som jag värdesätter i synnerhet.
Vi har tagit med en stor del av förslagen i betänkandet och vi kommer dessutom att fortsätta anstränga oss för att ta med några fler av dem, eftersom vi anser att samtliga förslag är värda att beakta.
Jag vill därför säga att allt vi har uppnått och antagit i Valencia - jag upprepar att alla länder har enats om detta - inte bara är resultatet av en vilja att komma överens, utan även av allas bidrag.
Det är första gången - jag kommer att ta upp detta senare - efter Barcelonaförklaringen från år 1995 som dokument av det här slaget antas med allas samtycke och inte bara som enkla förklaringar från ordförandeskapet med slutsatser efter en rad debatter.
I det här sammanhanget vill jag även understryka - och jag återkommer till detta senare - att vi har antagit ett beslut om att inrätta en parlamentarisk församling för Europa-Medelhavsområdet.
Jag anser att det är ett mycket stort steg: det är ett förslag från Europaparlamentet som vi har antagit och som vi anser vara mycket relevant.
Hur som helst, med tanke på det internationella läget som präglas av den 11 september och att Europeiska unionen står i begrepp att genomföra den största utvidgningen i hela dess historia, vilket kommer att innebära att unionens medlemmar praktiskt taget fördubblas, anser jag att det inte råder några tvivel om att Medelhavsområdet framträder som vår strategiska gräns, som ett sceneri där ett område med fred, stabilitet, utveckling och välstånd byggs, ett område där den dialog och det samarbete mellan kulturer och civilisationer som eftersträvas i Barcelonaförklaringen blir möjligt.
Som alla processer byggs Barcelonaprocessen upp steg för steg.
Om vi ser bakåt har vi gått lång väg sedan Barcelona och ett bevis på detta är att vi nu har slutfört elva av de tolv planerade associeringsavtalen med länderna i södra Medelhavsområdet.
I Valencia undertecknade vi associeringsavtalet med Algeriet, och detta arbete är nu slutfört med undantag av undertecknandet av ett avtal med Libanon.
De övriga avtalen är nu undertecknade och många av dem har redan trätt i kraft.
Trots allt, trots alla viktiga framsteg, är detta inte tillräckligt.
Barcelonaprocessen, vars förslag och själva existens har ett oersättligt värde, är i behov av en ny politisk impuls, ett slags navigeringskarta som gör det möjligt att närma målen från Barcelona till verkligheten.
Handlingsplanen från Valencia, det gemensamma programmet om rättsliga och inrikes frågor och även dialogen mellan kulturer och civilisationer är redskap för att bemöta denna utmaning, denna ambition att blåsa nytt liv i Barcelonaprocessen, som vi alla ansåg hade mattats av.
Allt detta har vi antagit och jag upprepar att alla länder var eniga under det femte mötet mellan utrikesministrarna från Europa-Medelhavsområdet.
Detta innebär att man förutom att bevara processens möjligheter till förändring även tillför nyheter såväl när det gäller formen som bakgrunden.
Jag talade redan om formen: det handlar om det första politiska dokument som har antagits gemensamt av medlemmarna i processen under ett ministermöte.
Detta gör att handlingsplanen och de andra dokument jag nämnde blir till ett socialt avtal mellan Europa och Medelhavsområdet om ett delat projekt och åtagande.
Jag vill gärna upprepa detta budskap: Barcelonaprocessen, Medelhavsdialogen, är inte något som riktas från de femton mot de tolv, utan något som de 27 länderna tillsammans har skapat och vi vill inte att det skall ses som något som riktas från de femton mot de tolv, utan något från samtliga 27 länder, och vi vill att det i ökad utsträckning skall uppfattas som något som de 27 länderna vill och åtar sig.
I själva kärnan av de dokument som har antagits finns det även möjligheter till att genomföra förändringar, eftersom de svarar mot en rad principer som vi anser bör ligga till grund för förändringen av processen och den bör innehålla en rad viktiga initiativ som tillsammans gör det möjligt att nå kvalitativa framsteg i utvecklingen av partnerskapet Europa-Medelhavsområdet.
Vilka är dessa principer?
Jag tar nu upp en av dem: principen om samägande, ownership.
Även principen om synlighet: att processen skall uppfattas som sådan, inte bara av regeringarna, utan även av de respektive civila samhällena.
Principen om kapillaritet: att den förmedlas till alla berörda aktörer.
Det finns även andra principer, om strukturering, trovärdighet, effektivitet och konkretisering av processen.
För att konkretisera processen krävs det initiativ.
För att få ett övergripande begrepp måste man naturligtvis läsa hela handlingsplanen, som är mycket omfattande, men förutom dessa viktiga initiativ vill jag även sammanfatta och understryka de initiativ som enligt min åsikt för närvarande är av större politisk relevans i processens tre kapitel: det politiska och institutionella partnerskapet, det ekonomiska och finansiella partnerskapet och i det sociala, kulturella och mänskliga partnerskapet.
När det gäller det politiska och institutionella partnerskapet vill jag understryka det faktum att processen blir mer demokratisk genom förslaget att inrätta en parlamentarisk församling för Europa-Medelhavsområdet, och vi måste se till den inleds så snart som möjligt.
En annan viktig faktor är utveckling av nya samarbetsmekanismer och politisk dialog mellan de 27 länderna, bland annat om frågor som säkerhets- och försvarspolitik som jag anser vara mycket viktiga, terrorismen - som jag kommer att ta upp senare - samt främjande av de mänskliga rättigheterna.
Dessutom vidtas åtgärder för att skapa förtroende och partnerskapsanda.
Som sagt inbegrips terrorismen för första gången i Barcelonadagordningen, något som jag av uppenbara skäl anser vara av allra största vikt i nuläget.
Dessutom planeras det att det för första gången skall genomföras - eftersom det är en specifik handlingsplan som har godkänts av samtliga partner - en uppföljning och utvärdering av uppfyllandet under nästa möte mellan utrikesministrarna i Barcelona, som är det sjätte i ordningen, vilket jag tror kommer att bidra till processens trovärdighet.
Om vi går över till det ekonomiska och finansiella kapitlet upprepas målet att skapa ett frihandelsområde för Europa-Medelhavsområdet till år 2010 i handlingsplanen från Valencia.
För att göra detta måste alla de associeringsavtal jag talade om slutföras och integreringen syd-syd måste även avslutas.
Det är oerhört viktigt att man gör framsteg i skapandet av frihandelsområden i söder och därför välkomnar vi och ger allt stöd - såväl politiskt som tekniskt, tack vare kommissionen - till den så kallade Agadirprocessen som har inletts av Marocko, Tunisien, Egypten och Jordanien.
Vi vet alla att det är nödvändigt att garantera ekonomisk utveckling och följaktligen även social och politisk utveckling i länderna i söder för att processen Europa-Medelhavsområdet skall bli en framgång.
Detta kan bland annat uppnås genom lämplig kanalisering av investeringsflöden, vilket är mycket viktigt och därför finns en av ordförandeskapets främsta prioriteringar med i planen, att driva på inrättandet av ett nytt finansiellt instrument som fungerar som en förstärkt funktion i Europeiska investeringsbanken för att stödja infrastrukturarbeten och framför allt den privata sektorn.
Om ett år planerar vi att beslut fattas om att omvandla denna förstärkta funktion till en bank, en filial till Europeiska investeringsbanken, vars kapital är öppet för andra möjliga länder och även institutioner, vilket i sin tur gör det möjligt att avsätta större ekonomiska resurser till regionen.
I planen upptas även de slutsatser och beslut som har antagits vid mötena med handels- och industriministrarna från Europa-Medelhavsområdet, och som har genomförts i Toledo respektive Malaga.
På handelsområdet finns det en rad åtgärder för att underlätta investeringar och för att utveckla avregleringen av tjänster.
På industriområdet innehåller planen bestämmelser för att främja harmonisering av lagstiftningen för att underlätta integreringen av våra partner, gynna nyskapande och tillgång till ny teknik och förstärka den privata sektorns roll i uppbyggandet av en associering mellan Europa och Medelhavsområdet.
När det gäller detta kapitel vill jag även särskilt ta upp åtgärderna för att främja investeringar i infrastrukturer och sammankoppling av transportnät, telekommunikationer och energi i våra partnerländer i Medelhavsområdet med de transeuropeiska näten och jag vill än en gång tacka för det enorma och mycket positiva arbete som kommissionen har genomfört.
På det här området vill jag även betona Europeiska unionens vilja att underlätta partnerländernas anslutning till satellitnavigeringsnätet Galileo.
Slutligen, när det gäller det sociala, kulturella och mänskliga partnerskapet, har ordförandeskapet försökt bemöta utmaningar kring viktiga frågor som invandring, dialog mellan kulturer och civilisationer och att de olika aktörerna i det civila samhället skall delta i skapandet av ett Europa-Medelhavspartnerskap.
En rad åtgärder tas med i handlingsplanen bland vilka jag särskilt vill peka på följande: för det första antagandet av ett ramdokument, vilket jag nämnde tidigare, om rättsliga och inrikes frågor, där man tar upp så viktiga ämnen som exempelvis kamp mot droger, organiserad brottslighet, terrorism, hantering av migrationsflöden, samt rörlighet för personer, osv.
Detta har även lett till att vi i Valencia antog beslutet att sammankalla ett ministermöte för Europa-Medelhavet om invandring.
Man beslutade även att inrätta en stiftelse för dialog mellan kulturer och civilisationer och för att främja kulturella, intellektuella och sociala utbyten.
Detta är ett gemensamt projekt och vi måste se till att projektet bemöter de utmaningar som finns på det här området, att det blir ett konkret svar.
Ett handlingsprogram kommer att antas, som kan kanaliseras genom stiftelsen eller som det passar bäst, för att dialogen mellan kulturer och civilisationer skall koncentreras på tre områden som vi anser vara grundläggande: ungdom, utbildning och massmedier.
Vi beslutade också att utvidga Tempusprogrammet till att även omfatta våra partner från Medelhavsområdet, vilket gör det möjligt att utveckla universitetssamarbete mellan de två sidorna av Medelhavet och något mycket viktigt, nämligen att universitetsvärlden från båda sidor av Medelhavet involveras som aktörer i uppbyggandet av partnerskapet Europa-Medelhavet.
Det finns även krav på att utveckla ett centraliserat samarbete mellan städer och regioner i Medelhavsområdet och att genomföra slutsatserna från det civila forum som hölls i Valencia innan ministermötet.
Kort sagt, vi står inför en ny etapp, eller om man vill, en ny fas i Barcelonaprocessen.
Vi står i begrepp att blåsa nytt liv i Barcelonaprocessen trots de svårigheter som konflikten i Mellanöstern medför, något som enligt min åsikt visar på något grundläggande: den enorma motståndskraft som Barcelonaprocessen har.
Genom Barcelonaprocessen har man visat sig vara kapabel att stå emot konflikten i Mellanöstern, vilket i sin tur leder mig till en ny slutsats: Barcelona var en fantastisk idé år 1995, dialogen Europa-Medelhavsområdet var, och är ännu i dag, en fantastisk idé och om vi inte hade antagit den då, skulle vi ha gjort det nu.
Herr talman, i och med att arabländerna var närvarande, bland alla de andra länder som är direkt inblandade i konflikten i Mellanöstern samt Israel och Europeiska unionen, var det naturligtvis absolut nödvändigt att vi ägnade en stor del av sammanträdena under dessa två dagar åt debatten om situationen i Mellanöstern.
Valencia har varit ett utmärkt tillfälle för att utvärdera och diskutera denna situation och att verkligen kunna göra detta - trots de mycket stora spänningar och känslor som den här frågan väcker - inom ramen för en diskussion som vid några tillfällen helt klart hade en konstruktiv ton, vilket visar att parterna har en fredsvilja som jag anser kan vara till nytta under hela processen.
Vi vet alla hur situationen är i området.
Vi är vittnen till ett aldrig tidigare skådat våld med ett skrämmande antal offer.
Trots det lugn som har rått under de senaste timmarna och dagarna, är de händelser som inträffat under de senaste veckorna verkligen uppskakande.
Fruktansvärda terroristattentat har genomförts och jag upprepar än en gång vårt fördömande av dessa, utan reservationer och förmildrande omständigheter.
Israel har ockuperat - och ockuperar fortfarande städer som styrs av den palestinska myndigheten och när det gäller denna punkt vill jag upprepa vårt krav på att de israeliska trupperna omedelbart skall dras tillbaka.
Vi vet alla att det inte finns någon militär lösning på konflikten, att den enda vägen är förhandlingar inom ramen för ett politiskt perspektiv och vi kräver följaktligen ett omedelbart eldupphör.
Till följd av de senaste dagarnas händelser tror jag att vi alla är mycket väl medvetna om att det finns en allvarlig risk för att den palestinska myndigheten förgörs och avvecklas, att dess kapacitet att i framtiden utgöra en början till en palestinsk stat på kort eller medellång sikt kommer att försvinna, och därför riktar jag återigen en uppmaning om att president Arafats isolering upphör omedelbart.
Jag vill även å det internationella samfundets vägnar säga att man ser positivt på den palestinska ledningens och president Arafats förklaring, i vilken han fördömer terroristhandlingarna.
Jag ser även med oerhörd oro på den humanitära krisen.
Det är absolut nödvändigt att läkar- och hjälporganisationerna kan fullgöra sina uppgifter.
Just i dag pågår ett mycket viktigt sammanträde i Oslo, där man bör förtydliga vad vi kan göra för att ta itu med de mest brådskande och omedelbara behoven ur humanitär synpunkt och även vad vi kan göra för återuppbyggnaden av den palestinska myndigheten, såväl fysiskt som institutionellt.
Under dessa dagar, när det förefaller som tillbakadragandet inleds - med allt vad det innebär - kommer vi tydligt att se konsekvenserna av militärattackerna.
Jenin är utan tvivel ett dramatiskt exempel.
Det är mycket viktigt att vi får vetskap om vad som inträffat och de verkliga dimensionerna av detta, att Förenta nationerna kan räkna med nödvändigt stöd - naturligtvis anser jag att Europeiska unionen måste stödja detta helt och fullt - för att genomföra en opartisk internationell undersökning.
Till följd av de händelser som inträffat vill jag även nämna att det finns en mycket allvarlig risk för en regional destabilisering.
Våldet vid Libanons gräns är djupt oroande.
Vi - rådets tjänstgörande ordförandeskap och trojkan - har tagit upp saken direkt med de libanesiska myndigheterna och även andra länder för att de skall genomföra alla nödvändiga ansträngningar för att undvika attacker mot Israel från sina territorier.
Det är viktigt att påpeka att länderna delar den oron och jag kan intyga att de kommer att vidta åtgärder.
Jag vill även ta upp en annan mycket viktig punkt: det är mycket beklagligt att våra länders konsulära representationer inte kan utföra sina uppgifter i de ockuperade territorierna på grund av att de ständigt hindras av den israeliska regeringen.
Det börjar finnas vissa möjligheter, några kontroller har mildrats, men situationen är fortfarande ohållbar och absolut oacceptabel.
Våra konsulära företrädare måste ha fullständig frihet att komma in i territorierna, att kunna ta hand om sina respektive medborgare och se hur deras humanitära situation ser ut.
(Applåder)
Vi har genomfört olika åtgärder i Tel Aviv, såväl trojkan som ordförandeskapet har talat med Israels ambassadör i Spanien.
Dessutom har de konsulära tjänstemännen i Jerusalem tagit många kontakter med den israeliska arméns myndigheter och för närvarande görs vissa framsteg, även om jag anser att de helt klart är otillräckliga.
Vi måste sända ett tydligt och mycket kraftfullt budskap när det gäller den här punkten.
Herr talman, jag kommer nu mycket kort att ta upp de ansträngningar vi har genomfört under de senaste veckorna.
Europeiska unionen har alltid visat ett starkt engagemang och en fast vilja att bidra till att lösa problemet i regionen.
Vid Europeiska rådet i Barcelona insisterade vi på att ta upp såväl säkerhetsaspekter som politiska och ekonomiska aspekter, eftersom dessa faktorer är fast sammansatta och intimt sammanlänkade med själva processen.
Man kan inte sätta vissa faktorer före andra.
Dessa faktorer bör löpa parallellt.
I Barcelona upprepades grunderna för en lösning på konflikten: resolutionerna från Säkerhetsrådet, främst 242, 338 och 1397, principerna från mötet i Madrid och särskilt principen om land mot fred, principerna från Osloavtalen och alla senare avtal, som kan leda till att de två staterna, Israel och Palestina kan leva i fred och säkerhet.
Därför stöder vi beslutsamt fredsinitiativ som till exempel Saudiarabiens plan, som stöddes av Arabförbundets toppmöte i Beirut och som erbjuder en möjlighet att normalisera förbindelserna mellan Israel och landets arabiska grannar i utbyte mot att Israel drar sig tillbaka till gränserna från år 1967 och en rättvis lösning på flyktingproblemet på grundval av tillämpliga resolutioner från Förenta nationerna.
Ett bevis på detta stöd var att den spanska regeringschefen i egenskap av tjänstgörande rådsordförande och den höge representanten var närvarande vid invigningen av toppmötet i Beirut.
Vi välkomnar även att rådet (allmänna frågor) kommer att hålla ett extra möte på grund av den allvarliga krisen.
Vi vill sända ett tydligt budskap om att vi är oroade, men även att Europeiska unionen vill blanda sig i händelseutvecklingen.
Vi beslutade att sända rådsordföranden och den höge representanten till området för att kunna sammanträffa med parterna på allra högsta nivå i syfte att kräva ett omedelbart eldupphör, att Förenta nationernas resolutioner 1397 och 1402 tillämpas och att man återupptar förhandlingarna om en politisk överenskommelse.
Jag anser att detta var vad vi borde göra och så gjorde vi, och vi visade på så vis med handling att det internationella samfundets inblandning på området inte kan vänta.
Det är väl känt att man mötte mycket stora svårigheter under det här uppdraget och att vi förhindrades besöka president Arafat på grund av att Israels premiärminister Sharon motsatte sig detta.
Denna attityd har dock förändrats.
För närvarande - och därför är inte Solana här i dag - besöker både Solana och Moratinos regionen - och jag reste själv inte dit just för att kunna vara här i dag - och det finns ett möte med president Arafat inplanerat och om det är möjligt med de övriga ledarna i regionen.
När det gäller det internationella samfundets vilja att involvera sig vill jag ta upp en annan händelse som jag ser som mycket viktig: den så kallade kvartettens möte i Madrid, det vill säga, Förenta staterna, Ryska federationen, Förenta nationerna och Europeiska unionen på allra högsta diplomatiska nivå: utrikesminister Powell, den ryske utrikesministern Ivanov, Förenta nationernas generalsekreterare Annan samt Solana och jag själv som företrädare för Europeiska unionen.
Jag anser att detta återspeglar något som Europeiska unionen alltid har värnat om: det internationella samfundet bör involvera sig med största möjliga enighet i handling och ståndpunkter, eftersom vi alla är medvetna om att det inte går att nå en lösning utan Förenta staterna, men att Förenta staterna inte heller är kapabelt att ensam lösa konflikten.
Jag anser det vara oerhört viktigt att hela det internationella samfundet står enat på grundval av gemensamma ståndpunkter.
Som ni vet offentliggjorde vi en gemensam förklaring om konflikten och att vi uttryckte vårt stöd för utrikesminister Powells resa till regionen.
I förklaringen fastställdes likaså kvartettens vilja att fortsätta undersöka situationen i Mellanöstern genom regelbundna överläggningar på allra högsta nivå och att de särskilda sändebuden fortsätter sina ansträngningar i området.
Det gör de och de gör det mycket bra.
I det här sammanhanget vill jag nämna Ryska federationens företrädare, Vdovin, Europeiska unionens sändebud Moratinos, Förenta staternas nuvarande sändebud Zinni och - jag vill säga detta mycket tydligt - Förenta nationernas särskilda sändebud Larsen, som genomför ett fantastiskt arbete.
När det gäller kvartettens fortsatta högnivåmöten tror jag att vi kommer att kunna bestämma datum för nästa möte under de närmaste dagarna för att återigen se över situationen och gå framåt i arbetet med att skapa politiska initiativ.
I Madridförklaringen begär vi uttryckligen att resolution 1402 omedelbart skall uppfyllas, såsom krävs i resolution 1403, vilket innebär ett omedelbart eldupphör, omedelbart tillbakadragande från de palestinska städerna, inklusive Betlehem och Ramallah och särskilt från president Arafats högkvarter.
I denna förklaring uppmanas Israel att stoppa de militära operationerna, att landet följer de internationella humanitära principerna, att man ger humanitära organisationer och tjänster fullständigt tillträde utan hinder, att man avhåller sig från överdrivet våld och att landet genomför alla ansträngningar som står i dess makt för att garantera skyddet av de civila.
I förklaringen uppmanas även president Arafat i egenskap av erkänd och vald ledare för det palestinska folket att han omedelbart genomför alla möjliga ansträngningar för att stoppa terroristattentat mot oskyldiga israeler, att han använder hela sin politiska auktoritet för att övertyga det palestinska folket om att alla, absolut alla attentat mot israeler måste upphöra omedelbart, att han ger sina företrädare tillstånd att omedelbart, så snart som möjligt återuppta samordningen när det gäller säkerhetsfrågor med Israel.
Han uppmanas även agera beslutsamt och vidta alla åtgärder som står i hans makt för att upplösa terroristernas infrastruktur, däribland finansiering, och att stoppa uppvigling till våld eller rättfärdigande av vissa typer av attentat.
Följande står inte i förklaringen, men jag vill säga det: självmordsbombarna är terrorister, de är inte martyrer och detta måste ständigt upprepas.
Terrorismen, och jag går tillbaka till förklaringen, är olaglig och omoralisk, den har allvarligt skadat det palestinska folkets rättmätiga förhoppningar och den måste fördömas, vilket mycket tydligt sägs i Säkerhetsrådets resolution 1373.
Slutligen uttrycker vi en gemensam vilja att hjälpa parterna att tillämpa avtalen, till exempel Tenets säkerhetsplan, Mitchellrekommendationerna, vilka inbegriper medling av en opartisk mekanism som parterna gemensamt enas om.
Inom unionen har man diskuterat flera olika scenarier inför den nuvarande situationen.
Vi har lagt ned hela vår politiska vikt i diplomatiska ansträngningar, från förklaringar från ordförandeskapet till kontakter med samtliga parter, vårt stöd till general Zinnis uppdrag för några veckor sedan och naturligtvis vårt stöd till den nordamerikanska utrikesministern Powells uppdrag och även våra besök på området, som det som sker just i dag.
Möjligheten att genomföra påtryckningsåtgärder mot Israel har även föreslagits, till exempel genom att upphäva associeringsavtalet och jag är fullständigt medveten om parlamentets ståndpunkt i den här frågan.
Vid rådets (allmänna frågor) senaste sammanträde i förra veckan ansåg man det vara lämpligt att invänta resultaten från utrikesminister Powells uppdrag, som jag nu kommer att ta upp, och vad jag kan säga för närvarande är att alla valmöjligheter fortfarande är öppna.
När det gäller utrikesminister Powells rundresa har den gett resultat som är mer positiva och användbara än vad de förefaller vid första anblicken och jag tror att vi kommer att se detta under de närmaste dagarna.
Ett nytt perspektiv har öppnats i och med att en tidsplan för tillbakadragandet har fastställts, men det finns självklart undantag som inte är godtagbara.
Det ena är Födelsekyrkan i Betlehem och det andra är president Arafats högkvarter.
När det gäller den första punkten fortsätter man att söka en lösning.
Alla berörda parter står i nära kontakt, särskilt med Vatikanen, och jag hoppas att det kan ge resultat.
När det gäller den andra frågan fortsätter vi med alla våra ansträngningar, och målet med Solanas och Moratinos besök i dag är i stor utsträckning att nå ett eldupphör.
Vi väntar oss även mycket av CIA-chefen Tenets kommande besök i sällskap av general Zinni, som kan bli mycket användbart i området.
Om vi lyckas lösa dessa problem - och vi ägnar dem all vår uppmärksamhet - och uppnå ett tillbakadragande av trupperna, ett verkligt eldupphör och följaktligen att terroristaktionerna upphör, kan vi börja arbeta för att nå de rätta förutsättningarna för en fredskonferens.
En fredskonferens som inte kan utgå från noll.
Allt som har hänt hittills måste beaktas under konferensen, överenskommelserna från Madrid, Oslo eller någon annan överenskommelse som träffats under dessa år får inte rivas upp.
Den internationella legalitet som tydligt definieras i Säkerhetsrådets resolutioner får inte heller rivas upp.
Konferensen måste vara ett effektivt redskap för att nå en definitiv fred och följaktligen måste den genomföras så effektivt som möjligt.
Ur min synpunkt är det endast möjligt att genomföra konferensen på ett effektivt sätt om alla relevanta aktörer i det internationella samfundet, inte minst Europeiska unionen, fullständigt stöder och deltar i konferensen.
Jag hoppas att vi snart - mycket snart - kan analysera alla dessa faktorer och fortsätta bidra med nya förslag och ansträngningar vid ett möte med kvartetten för att palestinier, israeler och arabvärlden i allmänhet skall kunna ge sig själva och kommande generationer en möjlighet till fred, samlevnad, stabilitet och välstånd som de har förnekats i så många år.
(Applåder)
