# ID: svediakorp-gov424686
# author: Zrihen (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 547
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger!
Med detta betänkande - som jag tackar De Sarnez för - är tiden mogen för en diskussion inom Europeiska unionen om hur vi ser på rätten till utbildning, närmare bestämt högre utbildning, och hur EU tänker sig att förverkliga den.
Den vägledande principen för det europeiska bygget under 1900-talet var en generell uppslutning kring de mänskliga rättigheterna.
Vårt ansvar måste vara att få dessa rättigheter att respekteras och förverkligas i praktiken, eftersom utbildning inte bara är den enskilda personens rättighet, utan också ett ytterst viktigt sätt för att främja freden - en oerhört viktig fråga i dag - och respekten för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna i allmänhet.
Om utbildningen skall kunna bidra till att en värld i fred blir verklighet måste den generaliseras och stå öppen för alla i lika stor utsträckning.
Denna uppgift är oändlig, men vi får inte glömma att det i dagens värld fortfarande finns fler än 800 miljoner vuxna analfabeter och nästan 100 miljoner barn som skulle kunna gå i mellan- eller högstadiet men som ännu inte har fått gå i skolan.
Det finns dessutom miljoner människor bland dem som har gått i skolan som inte får en kvalitativ utbildning som uppfyller deras grundläggande behov av utbildning.
Det har blivit alltmer brådskande att uppfylla den typen av behov i en värld där omvälvningarna till följd av globaliseringen och den informations- och kommunikationstekniska revolutionen marginaliserar hela befolkningsgrupper, som försänks i extrem fattigdom och blir lättfångade byten för all slags extremism.
Att förverkliga rätten till utbildning är nu mindre en fråga om tillgång till utbildning än om att alla skall få tillgång till lämpliga utbildningsmöjligheter, i syfte att tillfredsställa grundläggande utbildningsbehov.
I det sammanhanget kan vi konstatera att rätten till högre utbildning ännu inte är en realitet, särskilt inte för kvinnor.
Inom den högre utbildningen - som enligt den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna skall stå öppen i lika mån för alla på grundval av deras duglighet - är antalet studerande i Afrika och Asien mindre än en person av tio i den berörda åldersgruppen, och klyftan fortsätter att vidgas mellan dessa regioner och Europa och Nordamerika.
Det råder ingen tvekan om att rätten till högre utbildning har utökats betydligt under de senaste 50 åren i hela världen, men man får inte glömma att denna vision, som är inskriven i artikel 26, inte bara är kvantitativ utan även kvalitativ, eftersom den handlar om utbildningens mål och syften, och därmed dess innehåll.
Eftersom jag lägger mycket stor vikt vid den uppgift som ligger framför oss - och jag vill än en gång tacka De Sarnez för hennes betänkande - anser jag att det är grundläggande att inse att det inte är fråga om en valmöjlighet för de befolkningsgrupper som fortfarande är utestängda från alla former av utbildning, utan att många personer inte ens vet att de har ett val.
Om det är värdighet, krav och jämlika och okränkbara rättigheter vi talar om önskar jag från djupet av mitt hjärta att detta betänkande medverkar till att Europaparlamentet försvarar utbildningens plats och inte stannar på halva vägen.
