# ID: svediakorp-gov424565
# author: Pérez Álvarez (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 593
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, ledamöter!
Jag vill tacka vår kollega Damiãos för hennes arbete om ett område som är särskilt känsligt när det gäller hälsan på arbetsplatsen.
När man nu för tiden talar om förbättringar på arbetsplatsen, bättre arbetskvalitet och den kultur som gjorde stabilitet på arbetsmarknaden till en allmän princip i arbetsrätten tänker man mer på en stabil anställning än på det vi i dag kallar hälsa på arbetsplatsen, och tidigare säkerhet och hygien i arbetet och man glömmer en inneboende aspekt i arbetet.
Arbete är en risk, nollrisken existerar inte och det som är värre är att risken ibland är gömd, den syns inte, den sårar inte våra sinnen och den blir svårare att förnimma.
Som jag ser det är detta situationen för de som arbetar med asbest, en agens det kan vara farligt att använda, som kan ge upphov till allvarliga sjukdomar som lung- och lungsäcksfibros eller peritonealt mesoteliom.
Det är en agens som dessutom ger osäkerhet, frågor som hänger i luften som skall lösas.
Hurdan är t.ex. effekten av inandning i små doser för cancerrisken, vilka är de minimigränser under vilka man med säkerhet inte får cancer, de cancerogena egenskaperna i olika typer av amfibol eller krysotil asbest?
Lägg därtill de arbetsuppgifter som sker ofta där man använder eller använde asbest som utförs av små och medelstora företag med bristfälliga, inkompletta eller felaktigt använda personliga skyddsutrustningar.
Uppgifter som underhåll, reparation, besiktning eller ombyggnad av byggnader, eller reparation eller skrotning av fartyg, bilar eller industriell utrustning.
En annan betydande osäkerhet, som inte är mindre, är sjukdomens inkubationstid och därmed fastställande av ansvar för denna, behov av tidiga eller periodiska läkarundersökningar av de arbetstagare som arbetar med asbestrisk, samt försiktighetsåtgärder - som sades här - för de som helt enkelt bor i området och indirekt kan drabbas.
Jag vill också säga att vi inte alls håller med om föredragandens ståndpunkt att direktivet skall gå utöver skyddet för arbetstagarna - och det vill jag säga uttryckligen- för alla slag av arbetstagare som utsätts för risken att bli sjuka på grund av asbest och anledningen är att vi anser att det utgör en annan rättslig grund.
Vi delar inte heller uppfattningen att omvänd bevisbörda inte skall fastställas rakt av vid tvekan om vad som orsakat sjukdomen.
Det vi däremot är helt överens med er om, fru föredragande, är behovet av en kulturändringen när det gäller skyddet för risker i arbetet i allmänhet och för skyddet mot denna risk som orsakas av asbest i synnerhet.
Vi håller med om behovet att skapa medvetande hos alla -stater, företagare och arbetstagare- och möjligheten och nödvändigheten av mer utbildning och mer information.
Fru kommissionär, denna kulturförändring måste naturligtvis ges fart och kraft av kommissionen och av rådet.
Vi håller också med om vikten av den sociala dialogen som instrument för att nå en effektiv politik för hälsa på arbetsplatsen och samarbete mellan förvaltningar, och kanske mindre tillit till en tredje, kallad staten.
Jag är medveten om att staten redan har många uppgifter och att det viktiga här inte är att skapa en massa regler, förutom i de fall nya risker uppkommer.
Det som görs utanför det lagstiftande området kommer att vara mycket viktigare och, fru kommissionär, jag tror att kommissionen har mycket att säga till om i denna fråga.
