# ID: svediakorp-gov424551
# author: Flautre (Verts/ALE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 379
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag beklagar att vårt yttrande kommer först efter Barcelona, vilket begränsar omfattningen av vår omröstning i morgon.
I Barcelona satte rådet upp som mål att före 2010 höja pensionsåldern med fem år, i avsaknad av varje slutsats från parlamentet eller kommittén för social trygghet i denna riktning, men framför allt utan att ta hänsyn till förväntningarna hos medborgarna och arbetsmarknadens parter, för vilka en sådan framtidsutsikt är fullständigt oacceptabel.
Unionen, som inte har befogenhet att fatta beslut när det gäller social trygghet, men som de facto utövar denna befogenhet med stöd av inrättandet av den gemensamma marknaden för pensioner genom kapitalisering, borde spela en större roll genom att utvidga den offentliga debatten om pensionernas framtid.
På vilket sätt skall detta då ske?
Genom att till att börja med notera, som utskottet för sysselsättning och socialfrågor gör, att det handlar om en huvudsakligen social utmaning som har ekonomiska aspekter, och inte tvärtom.
För det andra kommer denna utmaning bara att antas om vi tillstår att det avgörande kriteriet i mindre utsträckning är demografin än sysselsättningsgraden.
Vi visste redan att pensionsfonderna inte förändrade något när det gäller de nyckelval som samhället måste göra: vilken är denna fråga och detta val?
Vilken andel av världens rikedom vill vi ge till pensionärerna?
Redan i går försvarade vi fördelningen eftersom det är ett nytt kollektivt system av solidaritet mellan generationerna som skapar sociala förbindelser.
Vi borde i dag vara fullständigt immuna mot kapitaliseringen, med tanke på Enronaffären och situationen för de brittiska försäkringsbolagen, som vädjar till sina kunder att vända sig till enheterna för pension genom fördelning.
För ett stort antal företag är sysselsättningen fortfarande en variabel för att justera kostnaderna.
De äldsta arbetstagarna, som också är de bäst betalda, får ofta betala priset för företagets utslagningspolitik.
Under sådana förhållanden kan man inte låtsas förvånad över att förtidspensionerna faktiskt svarar mot anslutningen av dem som hotas av arbetslöshet och fattigdom.
En helt annan strävan skulle behövas för att åstadkomma en modernisering som är anpassad till utvecklingen av arbetet och livssituationen, för att skapa en verklig rätt att successivt gå i pension.
