# ID: svediakorp-gov424436
# author: Boudjenah (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 682
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag skulle vilja börja med att tacka Esteve så hjärtligt för hans preliminära förklaringar om ändringsförslagen, som jag självfallet noterar.
Det är omöjligt att tänka sig Europa-Medelhavsförbindelserna utan stränga åtgärder för att få stopp på kriget i Mellanöstern, när de israeliska stridsvagnarna krossar den palestinska befolkningen och när Shimon Péres själv talar om massaker.
Sharons aggressiva, förödande och koloniala politik leder inte bara det palestinska folket utan också alla folk i området, inbegripet det israeliska folket, in i en återvändsgränd av blod och raseri.
Vi kan inte längre hålla tyst om brotten, om den brådskande hjälp civilbefolkningen behöver, om att sända en internationell skyddsstyrka, om förstörelse av den infrastruktur som finansierats av Europeiska unionen.
Om herrar Solana och Patten hävdar, som de gjorde här i går, att gränserna för det acceptabla överskridits måste Europeiska unionen agera snabbt och utan hyckleri.
Vi har möjlighet till det.
Unionen kan besluta att skjuta upp partnerskapsavtalet med Israel.
Att upphöra med bombningarna, dödandet och förstörelsen av bosättningarna, att förmå Israel att respektera Förenta nationernas resolutioner är i dag absolut nödvändigt.
Om toppmötet i Valencia kan bidra till detta är det desto bättre, men det skulle vara surrealistiskt att tro att man i lugn och ro kan samla världen kring förhandlingsbordet inom några dagar - såvida den palestinske ministern kan få lämna territoriet - utan en tydlig ståndpunkt från Europeiska unionen.
Medelhavsområdet behöver fred för att fundera över sin framtid.
En annan konflikt tynger också partnerskapet, särskilt förbindelserna med Maghreb, nämligen konflikten i Västsahara.
De goda förbindelser som Europeiska unionen har med Marocko borde utnyttjas för att göra det möjligt att bryta den låsta situationen och tillämpa Förenta nationernas fredsplan som innebär självbestämmande för det folket i Sahara.
Situationen som uppstått efter den 11 september innebär för alla på båda sidor om Medelhavet att man måste undvika all sammanblandning och gemensamt arbeta för att undanröja de bondlurkar som ger näring åt terrorismen och bara kan främja den mest våldsamma integrationen och nationalismen.
Jag skall nu tala om den ökande fattigdomen och plundringen av naturresurserna, försök som syftar till att hämma och ge upp den nationella produktionen.
Jag är för det som Esteve skriver i sitt betänkande, nämligen att främja en dialog mellan jämlikar som motsvarar de sociala behoven genom att anta åtgärder för att kämpa mot arbetslösheten eller uppmuntra en syd-syd-handel, men jag tycker fortfarande att vägen mot ett delat blomstrande område för närvarande resulterat i avtal som styrs av strikt ekonomiska och finansiella intressen, och som förnekar behoven hos befolkningen som redan är tyngda av skulder, sjunkande råvarupriser och den åtstramning som strukturanpassningarna leder till.
Hur kan man fortsätta på denna väg mot befrielse utan broms, som misslyckas överallt, utan att ta lärdom av tidigare avtal och fortsätta att slå dövörat till mot den ökande kritiken, ända till Medelhavet?
Om en förbättrad ekonomisk och social situation i partnerländerna är en av de viktigaste målsättningarna med partnerskapet är uppfyllandet av grundläggande och elementära behov i termer av hälsa och utbildning en av de vägar vi måste gå.
Siffrorna för arbetslösheten exempelvis, eller sysselsättning som direkt hotas på grund av att tullgränserna avskaffas - 500 000 i Algeriet - visar hur långt ifrån vi är, och det skulle till och med kunna innebära att andra vägar behöver utforskas, exempelvis samarbete med offentlig service.
Varför inte också arbeta på ett smartare sätt för att exempelvis inrätta en fond för utveckling och samarbete inom Europa-Medelhavsområdet, som gör att befolkningen kan utarbeta och kontrollera lokala projekt?
Avslutningsvis borde den fria rörligheten för personer vara ett krav för ett solidariskt och rättvist partnerskap.
Harmonisering när det gäller immigration och asyl är önskvärt, men bara om det bidrar till att utveckla ursprungsländerna och behandlar invandrarna på vårt territorium värdigt och rättvist, med respekt för mänskliga rättigheter och utifrån lika rättigheter.
