# ID: svediakorp-gov424431
# author: Flautre (Verts/ALE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 358
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
I dag sprider Mellanösternkonflikten sina chockvågor i alla Medelhavsländer.
Den kommer säkert att stå i centrum för diskussionerna i Valencia.
Empatin för det koloniserade palestinska folket, som finns långt bortom det arabiska samhället, får i dessa länder särskilt näring från den ökande förnedringen och frustrationen på det kulturella, sociala och politiska området, för vilka arabiska och västliga ledare gjorts till medskyldiga av folken.
Det är anledningen till att förhoppningarna om ett värdigt liv i respekt och med rättigheter allt oftare tar den farliga vägen med antivästlig nationalism, som kan vara arabisk eller religiös.
Denna utveckling som ökar det internationella samfundets oförmåga att få stopp på massakern och respektera rätten i Mellanöstern är skadlig för den kulturella och civila dialog som man uppmanar till i Barcelonaprocessen, samtidigt som det visar hur brådskande och viktig den är.
Begränsningen och utmaningen med Barcelonaprocessen är att inse det den ännu inte bevisat, nämligen att vara en stödprocess vid demokratiseringen i Medelhavsländerna.
Om associeringsavtalet med Israel inte skulle skjutas upp är det inte bara territorierna som de israeliska stridsvagnarna krossat, det är också artikel 2 i detta avtal men även artikel 2 i alla associeringsavtal.
Vad skulle vi kunna säga vid en konstitutionell statskupp av Ben Ali i Tunisien?
Hur skulle vi kunna bemöta förhoppningarna från det algeriska samhället som tagits som gisslan av två broderläger som är demokratins fiender?
Tanken att ekonomisk utveckling ipso facto leder till demokrati kan placeras på museet över struntprat.
Strävan efter en hållbar utveckling i Medelhavsområdet, dvs. en utveckling som är solidarisk och ekologisk, kan inte bara begränsas till begreppet med ett frihandelsområde.
Har man bara en uppfattning om konsekvenserna för sysselsättningen, den offentliga servicen, befolkningens liv, konsekvenserna av avregleringen av denna handel?
I det hänseendet är demokratin verkligen ett villkor för utveckling.
Kravet på demokrati är inte bara en inblandning, som av vissa betraktas som nykolonialism, det är till och med den grundläggande utmaningen när de gäller förbindelserna som skall byggas upp i området.
