# ID: svediakorp-gov424378
# author: Florenz (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,461
# sentences: 67
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär!
Som föredragande kan jag egentligen bara beklaga att ett så pass intressant betänkande om hur vi i framtiden skall återvinna elektroniskt skrot i Europa diskuteras mitt i natten.
Om jag berättar hemma i min valkrets att vi diskuterar sådana frågor vid midnatt är det inte en människa som tror mig.
Men administrationen tycks ju inte hitta något annat sätt.
Jag får ofta frågan vad vi egentligen skall med ett sådant direktiv till.
Behövs det ännu ett europeiskt dokument för att svara på frågan om avfall av elektriska apparater?
Svaret är relativt enkelt.
Vi har årligen sju till åtta miljoner ton skrot att ta hand om i gemenskapen, och varje år blir det en miljon ton till.
Redan detta är argument nog för att erkänna att det faktiskt inte enbart handlar om skrot utan om värdefullt material som vi inte får undanhålla kommande generationer och som verkligen inte får hamna på soptippen.
Därmed kommer jag in på Europaparlamentets första krav.
Efter olika samråd och kommittébeslut har vi inarbetat ett förbud i direktivet som säger Europas medborgare att det inte längre är tillåtet att slänga rakapparaten rakt ner i soptunnan utan att sådana produkter i framtiden måste insamlas separat eftersom det rör sig om återvinningsbart material.
Medlemsstaterna med mitt hemland i spetsen har små ambitioner och tror att det inte behövs en sådan uppmaning till medlemmarna och Europas medborgare.
Lika lite engagerar sig medlemsstaterna i frågan om vilka mål vi skall eftersträva för insamlat material i framtiden.
Medlemsstaterna anser att en frivillig kvot, i detta fall 4 kilo, skulle vara rätt väg.
Jag kan bara säga: Varför skulle ett parlament som detta befatta sig med ett betänkande om resultatet av det är frivilligt och ligger under de mål vi redan har nått?
Förenade kungariket ligger nämligen - hör och häpna - redan i dag långt över våra krav, nämligen bindande 6 kilo.
En viktig punkt är givetvis frågan om vem som skall betala kostnaderna.
Kammaren har olika uppfattningar om detta.
Jag menar att kommissionens ursprungliga förslag var mycket bra, ett förslag som kommissionen tyvärr frångick.
I fråga om kostnaderna finns det två modeller, en för det så kallade historiska avfallet och ett annat för nya apparater.
När det gäller det historiska avfallet bör kostnaderna delas kollektivt mellan tillverkarna eftersom det inte längre är möjligt att sköta detta individuellt.
Som ni vet finns det en mängd herrelösa produkter; det finns produkter utan namn, och det är dessa produkter som inte kan regleras individuellt.
Därför måste finansieringen skötas kollektivt.
Men kostnaderna skall betalas av företagen fram till insamlingsstället, exempelvis i centrum.
Det finns enstaka ledamöter som tycker att minsta lilla tandborste måste hämtas upp av företaget eller tillverkaren strax utanför badrumsdörren.
Detta är förstås en överdrift, men vad jag vill säga är att det handlar om enorma kostnader: från insamlingsstället till dörren ligger nämligen exakt 50 procent av kostnaderna.
Jag är övertygad om att detta i många fall kommer att leda till att medelstora företag över hela Europa kommer att få stora problem.
Därför menar jag att kostnaderna för producenterna i framtiden skall räknas från insamlingsställe och inte från hemmet.
Genom den frivilliga synliga avgiften har vi gett producenterna ett alternativ att dela på kostnaderna för de kollektiva historiska avfallen.
Detta är också till hjälp när man vill svara på frågan om det finns återverkan på området.
Om kostnaderna både delas och redovisas kollektivt torde vi ha besvarat frågan om återverkan, som kammaren diskuterade så intensivt i samband med direktivet om uttjänta fordon.
För finansieringen av nya produkter handlar det enligt min och kammarens uppfattning om individuellt kostnadsansvar.
Det finns många goda skäl till detta, även innovations- och motivationspotentialen egentligen, för producenterna måste i framtiden veta att kylskåpet en vacker dag kommer tillbaka till anläggningen.
De måste äntligen komma på ett enkelt och billigt sätt att demontera dem.
Det är därför som vi föreslår individuellt ansvar.
Här vill vi inte ge medlemsstaterna individuella beslutsmöjligheter, utan detta skall företagen sköta på egen hand.
För mig är det mycket viktigt att kostnaderna sträcker sig till insamlingsstället även här.
I tillämpningen av förordningen om uttjänta bilar, även där beslutade ju parlamentet att producenterna skall stå för hela kostnaden, hör man i dag producenter - däribland en rad namnkunniga tillverkare i mitt hemland - säga: Det är den som betalar som sätter priserna!
Detta är inte konsumentvänligt.
Kollega van Brempt, därför vill jag verkligen varna er för att tro att ansvar fram till dörren skulle vara en konsumentvänlig åtgärd, så är det nämligen inte, för producenterna är då helt ensamma om möjligheten att bestämma hur stora kostnaderna för insamling och återvinning verkligen skall bli.
Då finns det inte längre någon tredje part som kontrollerar.
Jag är företagare nog för att förstå att det också innebär en chans för företagen att man som rådet och tyvärr även Wallström säger att kostnadsansvaret gäller åtminstone från insamlingsstället.
Då får vi helt enkelt det här lapptäcket igen som vi egentligen ville avskaffa genom direktivet.
Vi sade att vi på sikt ville sammanföra de olika reglerna i Europa med målet att få jämförbara regler.
Detta var ett av de stora ideal som fick mig att resa till Europa.
Jag sade nämligen att denna jättelika inre marknad måste samla sina samverkande krafter, och vi som är så goda människor, låt oss resa dit och agera, för det kan inte vara riktigt att det finns individuella, hela 15 olika möjligheter på denna inre marknad.
Jag vill påpeka att vi bör göra allt för att de medlemsländer som redan är flitiga med att nå målen och som redan har byggt upp systemen kan få behålla de system som de har i dag, jag tänker till exempel på Nederländerna och Belgien.
Jag vore väl från vettet om jag bestraffade dessa länder och sade att de nu måste överta det europeiska systemet.
Självklart inte, målen skall uppnås, och så länge de når målen, uppfyller kvoter och krav skall de inom en tidsram på cirka 10 år kunna behålla sina finansieringssystem.
De senaste dagarna har industrin skrivit upprörda brev eftersom utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor misslyckades med ett beslut, nämligen frågan: Hur kan man i framtiden skydda sig mot fripassagerare i nyproduktion?
Vi känner alla till pangerbjudandena strax före jul: storföretag köper 10 000 kylskåp i Stilla havsområdet, de distribueras av en drömsk agent var det nu vara må, och sedan helt plötsligt när kylskåpen är sålda är agenten eller importören försvunnen, och de små och medelstora företagen som tvingas betala hela kalaset står där med hela bördan.
Industrin själv måste utveckla garantier för hur man skyddar sig mot fripassagerare.
Industrin är tillräckligt intelligent för att skydda sig mot fripassagerare eller - om ni ursäktar - mot konkursgamar.
För mig är detta för övrigt ett mycket aktuellt skydd för medelstora företag.
Fru kollega, det finns en ohämmad lust att slita ut ordet? återanvändning? på detta område.
Återanvändning låter alltid mycket bra i första ögonblicket, men är återanvändning alltid så bra som vi tror?
Ett 10 år gammalt kylskåp att en värsta sortens eltjuv.
En 20 år gammal tvättmaskin drar vatten i en omfattning som man knappt kan föreställa sig.
Detta är inte automatiskt den bästa lösningen, utan det måste noga kontrolleras.
Jag hoppas att ni håller med mig.
Jag har varit mycket blygsam och höjt återvinningskvoten med 10 procent eftersom vi inom överskådlig framtid kommer att få ett förbud mot att slänga dessa produkter osorterat.
Kvoterna för återvinning och återanvändning har jag låtit vara som de är eftersom de är ingångskvoter och eftersom industrin, även de mindre industrisektorerna måste orientera sig efter dessa ingångskvoter.
Att höja kvoterna med 20 procent för t.ex. en mobil som den här är varken en konst eller ett politiskt stordåd, utan frågan om vad som händer med det återvinningsbara materialet är för mig den avgörande och viktigaste frågan.
Vi eftersträvar ett materialförbud inom kort för de sex farliga ämnena.
Detta har tidigarelagts från 2008 till 2006.
Fru kommissionär, det skulle glädja mig om ni kunde följa dessa initiativ och motivera era kolleger i medlemsländerna!
Ambitionen var inte särskilt hög när det gällde förordningen om uttjänta elektroniskt produkter.
