# ID: svediakorp-gov424376
# author: Bolkestein (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,731
# sentences: 84
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Kommissionen välkomnar det betänkande som Palacio Vallelersundi har utarbetat.
I en stund då rådet fortfarande brottas med gemenskapspatentet är det viktigt att parlamentet yttrar sig om denna svåra och komplicerade fråga.
Betänkandet av Palacio Vallelersundi behandlar alla de nyckelfrågor som är av betydelse för gemenskapspatentet.
Flera av ändringsförslagen innehåller principer som kommissionen är redo att ta under välvilligt övervägande.
För det första har vi principen i ändringsförslag 8 att tillåta försök med det enda syftet att erhålla tillstånd för marknadsföring sedan patentet gått ut - det så kallade Bowler-undantaget.
Kommissionen har redan föreslagit en liknande linje i sin översyn och även om jag inte kan binda mig för den exakta ordalydelsen kan jag informera parlamentet att kommissionen kommer att överväga frågan noggrant och då ta hänsyn till behovet av att gemenskapspatentet och de nationella patenten skall ge samma rättigheter.
Men ändringsförslag 18 i samma fråga går för långt och kan inte godtas.
Ett andra exempel gäller ändringsförslag 1, 6, 7, 21, 27 och 39.
Dessa ändringsförslag hänför sig till de nationella patentmyndigheterna.
Kommissionen erkänner den viktiga roll som dessa nationella patentmyndigheter spelar.
Kommissionen kan även instämma i princip att de bör var delaktiga i behandlingen av ansökningar om gemenskapspatent, under förutsättning att fyra villkor är uppfyllda: för det första, för att garantera gemenskapspatentens kvalitet och enhetlighet, skall nationella patentmyndigheter och deras medverkan ingå i en väl definierad struktur.
Partnerskapsavtal med Europeiska patentverket, med kvalitetskriterier och mekanismer för kvalitetskontroll skulle utgöra en lämplig struktur.
För det andra, skulle de nationella patentmyndigheternas medverkan kunna sträcka sig så långt som till att göra den första sökningen - ett förslag som framfördes tidigare i kväll av Palacio Vallelersundi.
För det tredje, ansökanden skulle alltid ha möjligheten att begära att hans ansökan endast behandlas av Europeiska patentverket.
Slutligen bör det finnas otvetydiga kvantitativa gränser för de nationella patentmyndigheterna och deras medverkan.
Men även med detta klargörande vill jag betona att de nationella patentmyndigheternas medverkan är en fråga som gemenskapen inte ensam kan avgöra.
Det är således inte en fråga som hör hemma under förordningen utan den bör förhandlas inom ramen för Europeiska patentorganisationen.
Ett tredje exempel är ändringsförslag 9 om fördelningen av intäkterna från årsavgifter.
Även om kommissionen kan acceptera principen att en del av inkomsterna från årsavgifterna fördelas till medlemsstaterna eller deras patentmyndigheter och används till innovationsfrämjande, anser den icke desto mindre att denna fråga bör behandlas inom ramen för Europeiska patentorganisationen.
Det återstår att diskutera huruvida patentmyndighetens betydelse är den nyckel som bör användas vid fördelningen.
Några av ändringsförslagen står inte i överensstämmelse med målen för gemenskapspatentet och kan därför inte godtas.
Idag är drivkraften för ett gemenskapspatent det europeiska näringslivets konkurrenskraft på global nivå.
Det är inte någon mening med att skapa ett instrument om det inte är överkomligt och erbjuder tillräcklig rättssäkerhet för att kunna användas av våra uppfinnare och vårt näringsliv.
Kommissionen tror fortfarande på språkregler och översättningssystem som ger ett överkomligt pris.
Här handlar det om två olika frågor.
Den första gäller vilket språk som skall användas för behandlingen av ansökningar om patent och meddelande av patent, inklusive översättningar av ansökningar.
Europeiska patentverket fungerar bra med ett system med tre språk.
Det behöver inte förändras, vare sig genom att minska antalet språk, som en del har föreslagit, eller genom att lägga till fler språk.
I synnerhet skulle två eller flera ytterligare arbetsspråk för Europeiska patentverket innebära att dess arbete komplicerades en hel del.
Det skulle medföra stora påfrestningar för dess kostnadseffektivitet.
Enligt konventionen om meddelande av europeiska patent kan EU-medborgare i princip lämna in den första ansökningen på sitt eget språk och de sökande som måste översätta sina ansökningar till ett av Europeiska patentverkets arbetsspråk kompenseras för detta.
Jag skulle även vilja tillägga att Europeiska patentverkets översättningssystem inte är något som gemenskapen ensam kan avgöra.
Det är den första frågan.
Den andra frågan rör översättningar av patentet när det väl har meddelats.
Om ändringsförslagen medför att patentet måste översättas i sin helhet till gemenskapens samtliga officiella språk, som snart kommer att vara antingen 19 eller 20 beroende på om maltesiska blir ett officiellt språk, skulle det göra patentet så dyrt att systemet med gemenskapspatent helt enkelt inte skulle användas.
Jag vill påminna parlamentet om att vi har varit i den här situationen tidigare.
Det har funnits en Luxemburgkonvention som krävde att hela patentet skulle översättas till samtliga officiella språk.
Den konventionen har förblivit en död bokstav - den har aldrig använts.
Vi vill väl inte upprepa samma misstag?
Låt mig ge er några exempel på vilka kostnader det skulle handla om: det skulle kosta 17 000 euro för översättningar bara inom gemenskapen med 15 medlemsstater.
Sist men inte minst måste vi bedöma kostnaderna med hänsyn till utvidgningen.
Översättningar till 19 gemenskapsspråk, exklusive maltesiska, skulle kosta omkring 31 500 euro per patent.
Mot bakgrund av detta kan kommissionens inte godta följande ändringsförslag: ändringsförslag 2, 22, 31, 32 (2), 32 (3), och inte heller ändringsförslag 36.
Kommissionen önskar godta ändringsförslag 34.
Detta innebär inte att kommissionen systematiskt skulle motsätta sig varje krav på översättning av en del av patentet eller ansökan om patent eller av annan information.
När allt kommer omkring finns det patentet i sin helhet, en sammanfattning och kraven.
Så vi kan tala om olika krav på översättning.
Kommissionen skulle kunna acceptera sådana översättningar av delar av patentet under förutsättning att de verkligen är till nytta och att det övergripande gemenskapssystemet för patent förblir överkomligt, enkelt, kostnadseffektivt och rättsligt bindande.
I detta sammanhang förtjänar ändringsförslag 25, en del av ändringsförslag 19 (1), 30, delar av 32 (1) och 32 (4) en närmare utvärdering.
Men delar av ändringsförslag 19 (1), 19 (2), 19 (3) och 19 (4), delar av ändringsförslag 20, 28 och delar av ändringsförslag 31 (4) kan inte godtas.
För det första finns det ingen anledning att kräva en översättning av patentet till det språk som den första ansökningen lämnades in på.
Den finns redan.
För det andra bör gemenskapens budget helt enkelt inte användas för att bekosta översättningar, inte heller bör sökande vara tvungna att anlita de europeiska institutionernas översättningstjänster.
För det tredje bör patent publiceras av Europeiska patentverket i Community Patents Bulletin och inte i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
För det fjärde erbjuder artikel 44.3, som föreslogs av kommissionen, tillräckliga garantier för att skydda tredje man i god tro.
Det finns inte någon anledning att kräva ytterligare formaliteter av en patentinnehavare som vill göra sitt patent gällande.
Å andra sidan kan man inte ta bort artikel 11.3 eftersom den motsvarar artikel 44.3, den gäller bara i fasen innan patent har meddelats.
Slutligen måste domstolarnas arbetsspråk fastställas i ett särskilt sammanhang och inte här.
Kommissionen har även problem med ändringsförslag 23, 24 och 38 om förhållandet till Europeiska patentorganisationen.
Kommissionen tror fortfarande på ett användarvänligt system där sökande på en gång kan få ett europeiskt patent och ett gemenskapspatent från Europeiska patentverket.
Anslutningen till Europeiska patentkonventionen kommer att göra detta möjligt.
Det kommer även att ge tillräcklig juridisk och politisk kontroll över Europeiska patentverket, med tanke på att Europeiska patentverket inte är ett gemenskapsorgan.
Vad beträffar rättssystemet, som ett antal ledamöter har talat om, är kommissionen i princip beredd att beakta ändringsförslag 26 och 29, men mot bakgrund av de nya bestämmelserna i EG-fördraget - det vill säga artiklarna 225 och 229a - som antogs genom Nicefördraget.
Fördraget införde möjligheten att upprätta särskilda rättsinstanser för att handlägga ärenden i första instans med möjlighet att överklaga till förstainstansrätten vid de Europeiska gemenskaperna.
Ett sådant system kan naturligtvis upprättas först när Nicefördraget har trätt i kraft och det kräver ett särskilt förslag från kommissionen.
Kommissionen har emellertid stora problem med ändringsförslag 3, 4, 5 och 10 till 17.
Det bör finnas en hög nivå av sakkunskap och enhetlig rättspraxis redan från början.
Det talar för en centraliserad behörighet för gemenskapen.
Det system som föreslås i ändringsförslagen skulle inte erbjuda det, eftersom några nationella domstolar skulle ha så få fall att de inte kan bygga upp eller bevara den erforderliga sakkunskapen.
Det skulle kunna leda till skillnader i rättspraxis och i det närmaste systematiska överklaganden till högre instans.
Det skulle medföra högre kostnader för rättstvister och även att parterna skulle vara tvungna att vänta längre på det slutliga beslutet.
Jag vill även påminna om att det är mycket tveksamt huruvida artiklarna i EG-fördraget, som ändringsförslaget hänvisar till, verkligen skulle tillåta ett system som det som föreslås i de ändringsförslagen.
När det gäller rapportering om förordningens tillämpning, är kommissionen redo att utarbeta den första rapporten senast inom fem år efter det förordningen trätt i kraft.
Om kommissionen skulle anse att det är nödvändigt att rapportera tidigare kommer den att göra det.
Dessutom bör utformningen i kommissionens förslag, som fokuseras på kostnaderna för att erhålla och förnya patent, redan täcka alla hithörande kostnadsfaktorer.
Det behöver inte sägas att kommissionen kommer att föreslå ändringsförslag närhelst så är lämpligt.
Därför kan kommissionen, beklagligt nog, inte stödja ändringsförslag 33.
Slutligen anser kommissionen att ändringsförslag 35 och 37 är oacceptabla.
Kommissionen har lagt fram ett förslag till direktiv om möjligheten att ta patent på mjukvarurelaterade uppfinningar, till parlamentet och rådet.
Därför bör en debatt i denna fråga äga rum i det sammanhanget och inte i detta.
Jag önskar tacka ledamöterna för deras stöd och samarbete på denna viktiga förordning.
Jag hoppas att Europa snart kommer att kunna förbättra sina resultat på global nivå genom att förse sitt näringsliv med ett gemenskapspatent som är konkurrenskraftigt, enhetligt, överkomligt och rättsligt bindande.
