# ID: svediakorp-gov424327
# author: Della Vedova (NI). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 445
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
För det första vill jag utrycka förhoppningen att samma nödvändiga och brådskande uppmärksamhet som Europa ägnar våldet och blodet som spills i Palestina skall ägnas även åt det folkmord som pågår i Tjetjenien - och som nämndes av vår kollega Watson - vars befolkning redan till 20 procent har fysiskt utrotats.
Och hittills - tillåt mig säga detta - har vi bara hört en skamlig tystnad från Europas sida.
Europa kan inte inta en opartisk hållning mellan Israel och Palestina.
Det finns ingen moralisk grund för någon medling om fördömandena i praktiken bara går i en riktning, om man inte visar sig kunna skilja mellan en demokratisk stat, den enda i regionen, som faktiskt lovat att respektera de mänskliga rättigheterna - men hur länge kan man undra - och ett pampvälde där den som misstänks för samröre med fienden avrättas utan rättegång; om man inte tar hänsyn till att den israeliska armén är inbegripen i en väpnad reaktion som kanske är missriktad och meningslös, som inte bör och framför allt inte får vara den enda reaktionen, men som är avsedd att få stopp på massakrerna på oskyddade och oskyldiga civila.
Det fälls inte många tårar för dem.
Det är tänkbart att Sharon, som den höge representanten Solana sagt, i sitt försök att utrota terrorismens infrastruktur kommer att skapa nya kadrer av fanatiska terrorister, men det är svårt att föreställa sig att de palestinska självmordsbombarna skulle ledas av en lika blodbesudlad och cynisk regim som dem som raserade World Trade Center.
Vi kräver att Sharon drar sig tillbaka och lägger ner vapnen.
Det är bra.
Men vad begär vi av Arafat, i förhoppningen att Arafat skall kunna göra något annat än säga? nej?, som han har gjort hittills?
När vi begär att Sharon skall upphöra med de våldsamma repressalierna, vilka garantier, vilka lösningar kan vi då erbjuda?
Det talas om en ekonomisk utpressning mot Israel.
Vi skulle vilja att någon bad den palestinska myndigheten granska de europeiska finansieringarna, åtminstone för att garantera de europeiska bidragsgivarna att de inte betalar lönerna för tjänstemän som deltar i att organisera självmordsattentat.
Europa bör ta ett tydligt steg mot att erbjuda den israeliska demokratin fullt medlemskap i unionen.
Detta skulle vara ett sätt att få auktoritet, att kasta ut ett ankare till staten Israels institutioner och erbjuda långsiktiga framtidsutsikter även när det gäller en ekonomisk utveckling.
Det skulle vara ett sätt att erbjuda de palestinska medborgarna och de israeliska medborgarna ett konkret hopp om fred.
