# ID: svediakorp-gov424324
# author: Morgantini (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,052
# sentences: 45
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag grät när jag stod framför den israeliska soldat som förhindrade mig från att hjälpa en skadad palestinier.
Jag grät för Ahmed som, utsträckt på marken, kallade på oss genom att vinka med handen.
Jag grät - måste jag säga - över min egen oförmåga.
Jag grät för att den israeliska soldaten förlorat sin medmänsklighet.
Jag pratade med honom:? Jag gråter inte för att jag är rädd för ditt gevär, utan för att du är så ung.
Jag gråter för Hetty Hillesum, som till och med i koncentrationslägrets barack ville vara ett hjärta som tänkte.
Jag gråter för att du hindrar mig från att undsätta en människa som är döende och som - och detta vet du - var obeväpnad.
Jag gråter för att jag har sett dig knuffa män från den palestinska polisen som inte har skjutit mot dig till marken och tvinga ner dem på knä med händerna mot väggen.
Du tvingade dem att klä av sig och sedan band du för deras ögon och band deras händer.
De kom alla ut med händerna uppsträckta från huset som raserats med våld.
Tillsammans med dem kom även en gammal man som jag sett i flera år i Ramallah.
Vi brukade alltid hälsa på varandra.? Kiffech?, sade han till mig.? Mapsuta?, svarade jag.
Jag gråter eftersom, medan stridsvagnarna besköt huset som ni tvingat oss att lämna - män, kvinnor och barn - så bad en ung man oss om bröd och cigaretter från fönstret i ett annat hus.
Jag gråter för att Mohammed Iska ' fi, läkare, skadad flera gånger, inte tvekade att hjälpa när han såg en skadad israelisk soldat.
Men vi stoppades av stridsvagnar och av ditt gevär.
Den skadade israelen forslades bort; på vägen låg Ahmed kvar, som ni slet ur händerna på oss så snart vi lyckats placera honom på en primitiv bår.?
Är detta normala krigsscener?
Plågsamma nödvändigheter i samband med ett militärt ingripande för att garantera den israeliska statens framtid, en framtid som hotas av de mänskliga bomber som skulle kunna utplåna den?
Jag och de många israeler som i flera år tillsammans med mig har försökt hitta en framkomlig väg till en rättvis fred, anser att det enda sättet att rädda staten israel är att den israeliska militära ockupationen upphör.
Bosättningarnas tillväxt, konfiskeringen av mark, utegångsförbuden, palestinierna som är fångar i sina egna byar, de summariska avrättningarna, de blockerade ambulanserna, kvinnorna som föder sina barn vid gränsposteringarna, upplösningen av den palestinska myndigheten, allt detta är inte misstag eller tillfälliga olyckshändelser.
Det är en medvetet vald politik som uttryckligen deklarerats av Sharon som, tillsammans med koalitionspartierna i regeringen, kräver en förflyttning, dvs. en deportation av den palestinska befolkningen, inte bara av den som finns inom de ockuperade territorierna, utan även av de arabiska medborgarna i Israel.
Återockuperingen av territorierna och förstörelsen visar klart på viljan att genomföra en annektering i syfte att kolonisera.
Självmordsbombarna som, dessvärre, inte längre endast kommer från Hamas eller Jihad - organisationer som jag, i egenskap av kvinna, anser vara inte bara destruktiva för alla inblandade parter, utan även skadliga när det gäller mina egna rättigheter - måste stoppas.
Dessa handlingar kan inte rättfärdigas, vare sig moraliskt eller politiskt.
Jag förstår israelernas rädsla, men jag finner tröst hos de organisationer som bildats av familjerna till de israeliska och palestinska offren som gemensamt säger:? Den militära ockupationen dödar allt och alla?.
Jag finner tröst hos en palestinier, Jamal Zakout, vars kropp bar tecken av att ha torterats, som sade:? Jag stöder inte attackerna på civilpersoner i Israel.
Även om bombanfallen dödar civila kan man inte svara med? öga för öga?, man kan inte säga att eftersom våra barn och ungdomar dör varje dag, så måste även deras barn och ungdomar dö.
Vi får inte förlora vår medmänsklighet.
Det palestinska folkets framtid får inte formas av dödens och hämndens kultur.?
Detta är en dubbel tragedi.
Jag skulle vilja att alla var där, tillsammans med de palestinier och de israeler som fortsätter tro att en bättre säkerhet för båda folken, för alla individer, förutsätter ett ömsesidiga erkännande av rätten att existera och att leva i sitt eget land i demokrati och frihet.
Shulamit Aloni, israeliska, upprepar varje dag:? Jag kämpade i Hagganah för att få en judisk stat i Palestina; jag har fått en kolonialmakt.
Det kan jag inte acceptera, jag skäms över denna armé, dessa våra regeringar som, i säkerhetens namn, ödelägger liv och alla våra humana värden.?
Jag ber min politiska grupp om ursäkt för att ha upptagit vår gemensamma tid med ett så personligt vittnesbörd, men det har en politisk innebörd.
Vi kräver att Europeiska unionen intar en fast och tydlig ståndpunkt, i överensstämmelse med internationell rätt och med försvaret av de mänskliga rättigheterna.
Alla medel som står till förfogande måste användas för att tvinga den israeliska regeringen att dra sig tillbaka från de ockuperade territorierna.
Staten Palestina skall erkännas enligt gränserna från 1967.
En internationell styrka måste genast skickas till området.
Associeringsavtalet med Israel måste omedelbart annulleras, eftersom kränkningarna av artikel 2 är uppenbara; inga fler undersökningar behöver göras.
Freden är nödvändig för palestinierna, för israelerna, för hela regionen, men även för oss.
Det handlar inte om att ta ställning för den ena eller andra sidan.
Jag stöder freden, vi stöder freden; vi vill inte ha några segrar, vare sig för den ena eller andra parten.
Men vi måste inse vårt ansvar och vi måste ta det fullt ut, för vi alla, tillsammans, vill inte längre att död, smärta och lidande skall bestämma utvecklingen i Palestina och i Israel
(Applåder)
