# ID: svediakorp-gov424323
# author: Boumediene-Thiery (Verts/ALE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 766
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Jag återvände från Palestina i går, och med er tillåtelse skulle jag vilja ta två minuter i anspråk för att berätta om detta besök.
Det finns inga ord för att beskriva den fruktansvärda situation eller de grymheter som det förtryckta palestinska folket upplever i sina mest grundläggande rättigheter.
I Ramallah är sjukhuset omringat, och vårdcentralen överfull med mängden allvarligt skadade.
Alla sjukvårdslokaler har ödelagts.
Kvinnor dör i barnsäng, och spädbarnen likaså.
Ambulanserna kör runt i skottsalvorna för att rädda skadade, och för att samla ihop de döda människor som man inte kan begrava.
Man gräver en gemensam grop på sjukhusets gård för att samla kropparna i.
Ett barn hinner inte korsa gatan förrän det för alltid förlamas av en kula.
En gammal kvinna hinner inte fylla en kastrull med vatten på gården förrän en kula träffar henne och dödar henne på platsen.
En sjuk man som stöder sig på sin käpp går för att sköta om sin diabetes, men en kula dödar honom på vårdcentralens nedersta trappsteg.
När vi befann oss framför Yassir Arafats högkvarter för att lämna vatten och livsmedel pekade en stridsvagn sin gevärspipa mot oss.
Soldaterna, i skottposition, tvingade oss att dra oss tillbaka.
Under hot gav vi oss av med våra livsmedel.
Är dessa barn, dessa gamla och dessa kvinnor terrorister som utsätter staten och Israels folk för fara?
I Betlehem råder också utegångsförbud.
Det var söndag, den allmänna bönedagen.
Utan uppehåll hörde vi skott.
Vi beslutade oss för att följa de troende till kyrkan.
Nedanför trappan, på födelseplatsen, stod stridsvagnar uppställda och blockerade alla ingångar.
Soldaterna gav oss order att omedelbart ge oss av, och hotade att skjuta mot oss.
Vi gick upp för en liten allé och korsade ödelagda skolsalar och kyrkor.
Vi klev över ruiner, förstörda och brända bilar, bråte från nedfallna hus, förstörda trottoarer.
De brustna ledningarna släppte ut vatten som bildade smutsiga strömmar.
Dricksvattenreservoarerna på taken höll på att tömmas ut, och snart kommer invånarna att vara utan vatten, liksom de redan är utan elektricitet.
Snett emot ett hus befann vi oss på nytt omringade av soldater som pekade på oss med sina kulsprutepistoler.
Till saken hör att vår delegation med parlamentariker hade tagit sig in olagligt i dessa städer, genom omdirigerade grusvägar, och genom att korsa stenbrott och byggarbetsplatser och gömma oss från soldatpatrullerna.
När ungdomar och lite äldre människor såg oss kom de fram för att tala med oss, för att be oss om att ingripa snabbt.
De väntar sig mycket av Europa.
De sätter allt sitt hopp till oss.
De säger att de aldrig kommer att överge den person som de betraktar som deras enda legitima företrädare, Yassir Arafat, trots all kritik mot honom.
Vi, demokratiskt valda företrädare som bär vita tygtrasor, gömmer oss som terrorister för att komma till undsättning och skydda detta folk som är offer för terroristmetoder.
Ja, det är ett krig, men inte något religionskrig.
Nej, det är ett kolonialkrig, ett motstånd mot en militär ockupation, mot en stat som, helt utan straff, fortsätter att kränka de internationella lagarna och rätten till liv.
Här, i kulturens och civilisationens vagga, hunsas de allmänna värderingarna och den mänskliga värdigheten: det är mänskligheten som faller samman.
Vi kan inte hålla tyst om detta och vi kan inte säga i morgon att vi inte visste.
Låt oss ta vårt ansvar genom att trycka på med all vår kraft för att omedelbart stoppa denna massaker.
Vi måste ha verkliga förslag.
Ni måste ha verkliga förslag, mina herrar, för en politisk lösning.
Att rösta om ett upphävande av associeringsavtalen, att införa ett stopp för vapenexport till Israel, att snarast sända en interventionsstyrka för att skydda det palestinska folket, är att konkret engagera sig för freden och säkerheten i dessa två stater.
Det är också att engagera sig till förmån för freden för alla folk i Israel och Palestina, för hela regionen och världen.
Det är att bekräfta att framtiden och välmågan inte kan konstrueras utan hänsyn till lagarna och rättvisan.
Tack kära kolleger för att också ni bidrar till freden genom att stödja denna resolution.
(Applåder)
