# ID: svediakorp-gov424289
# author: Wiersma (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 544
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik börjar så sakteliga ta form.
Goda föresatser översätts i allt mer konkreta åtgärder och utvecklingen av en snabb interventionsstyrka fortsätter stadigt.
Dess första insatser kan förhoppningsvis göras i Makedonien.
Till och med sammanställandet av en trupp på cirka 2000 man förblir dock en svår uppgift där Europeiska unionen ännu inte klarar sig utan Nato och det medför naturligtvis problem.
I sig är samarbetet med Nato bra eftersom vi då snabbare kan bli operativa men det är också en försvårande faktor, vilket visat sig i samtalen med Turkiet.
På lång sikt måste Europeiska unionen sträva mot en fullständig autonomi när det gäller insatser med en snabb interventionsstyrka.
Därför är utvecklingen av den militära kapacitet som fortfarande saknas mycket brådskande.
Europeiska unionen är inte Nato och Nato är inte Förenta nationerna.
Vi får inte förväxla rollerna.
Europeiska unionen strävar inte mot att bli en kollektiv försvarsorganisation.
Den är ingen militär supermakt och prioriterar ett multilateralt hanterande av internationella problem via FN och andra internationella organisationer.
Den senaste tiden har påfallande skillnader mellan Europeiska unionen och USA kommit i dagen.
De är till stor del en följd av skilda säkerhetsbegrepp.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är egentligen ett uttryck för Europas historia de senaste 100 åren.
Samarbetsmodellen är i det sammanhanget en prioritet.
Det militära instrumentet betonas mycket mindre än i Förenta staterna och det är inte bara på grund av att vi inte har en ställning som militär supermakt.
Vi har insett instrumentets relativa värde och lägger därför mycket mer vikt på insatser med civila medel såsom diplomati och ekonomiskt samarbete.
Det är inte utan skäl som konfliktförebyggande och konfliktslösning blivit en viktig utgångspunkt i vår politik.
Europeiska unionens utvidgning och även Balkanpolitiken är exempel på det.
Det förklarar dock även den förnyade uppmärksamheten för fattigdomsbekämpning och inte bara till följd av 11 september.
En sådan politik är av naturen multilateral och det förklarar också varför vi reagerar med avsky på Sharons militära handlingssätt.
Vi vet av egna smärtsamma erfarenheter att problemen på det sättet bara blir större.
USA ser i många fall annorlunda på saken.
De har den militära styrkan och ett eventuellt användande av den prioriteras.
Om det behövs gör vi det själva, hör man dem säga.
Ett exempel på det är USA: s åsikter om vapenhantering och ett annat exempel är det hotfulla språket gentemot Irak.
Vi stöder naturligtvis strävandet att stoppa spridningen av massförstörelsevapen, till att börja med i Irak.
Det har vi Förenta nationerna för och EU måste hjälpa till att möjliggöra en sådan politik.
Vi får absolut inte utesluta tvångsalternativet men våld ligger inte närmast till hands.
Det har bildats en sorts onaturlig uppgiftsfördelning mellan Europeiska unionen och Förenta staterna.
De använder sin militära övermakt och bestämmer på det sättet ofta politiken medan Europeiska unionen ofta betalar för skadan; det ser det i alla fall ofta ut som.
På lång sikt är det ohållbart.
För oss är den civila styrkan viktigare än den militära och det måste bli kärnan i den transatlantiska dialogen.
