# ID: svediakorp-gov424284
# author: Brok (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,081
# sentences: 49
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, ärade kommissionärer!
Låt mig framföra ett stort tack för diskussionen, inte minst eftersom det är premiär för det spanska ordförandeskapet att låta sin försvarsminister ta upp frågan.
Jag ser detta som ett positivt budskap som vi tar till oss som sådant och som vi vill tacka för.
Herr rådsordförande, jag håller med om det ni avslutningsvis sade om terrorismen och det som Spanien med all rätt försöker att åstadkomma.
Men när jag betraktar det politiska landskapet efter den 11 september får jag en känsla av att vi visserligen har beslutat en hel del, att mycket har diskuterats, men också att mycket har stupat i avgörande stund i de nationella ministeriernas maskinerier när det handlar om det praktiska genomförandet av kampen mot terrorismen och när det gäller att reda ut frågor som rör gränsen mellan yttre och inre säkerhet.
Under veckan som gick såg vi i samband med EU-delegationens möte i Mellanöstern hur begränsat vårt politiska inflytande är.
Detta beror delvis på att vi vid sidan av våra stora ansträngningar för att ge utlandshjälp - EU ger tre gånger så stora utlandsbidrag som USA - och trots våra ökande insatser på området civil krishantering fortfarande inte är i stånd att lämna verkliga säkerhetsgarantier i och med att den militära förmågan fortfarande är långt ifrån utbildad.
De gångna årens beslut enligt fördragen, från Amsterdam via Köln och fram till i dag, har varit utmärkta, men genomförandet har på många områden varit högst beklagligt.
Debatterna kring transportplanet A 400 M i flera av medlemsstaterna ser jag som ett tecken på att man visserligen orienterar sig efter målet och kanske levererar siffror, men att det faktiska genomförandet och anslagen har varit otillräckliga och skett för långsamt.
Skälet till att vi spelar en så pass liten roll är nämligen att man inte tar oss på allvar därför att vi faktiskt inte klarar av att leverera och därför att genomförandet uteblir.
Här måste vi också komma in på de institutionella frågorna.
Herr rådsordförande, jag håller inte med om att detta uteslutande är en mellanstatlig angelägenhet.
Frågor som rör utlandsbidrag och civil krishantering är till stora delar en uppgift för första pelaren och bör även gå via budgeten.
Därför är det ingen rent mellanstatlig angelägenhet.
Det är en blandning, och vi ser att svagheterna ligger på det mellanstatliga planet.
Därför menar vi att vi genom konventet måste nå förbättringar - hur viktigt det än är att ta hänsyn till den nationella suveränitet som är så viktig - och slutgiltiga beslut.
Vi kan inte fatta majoritetsbeslut med Bryssel om att soldater från alla EU-länder skall dra ut i krig.
I sådana frågor måste de nationella parlamentens ord väga tungt.
För att få till stånd en coalition of the willing måste vi dock få igenom frågan om ett förstärkt samarbete.
Detta lyckades vi med i Nice på alla områden utom försvarspolitiken, dvs. där vi behöver det som bäst.
Tyvärr lades hinder i vägen för detta i Nice.
Här krävs det en helomvändning.
Att vi vill göra detta tillsammans med våra partner i Nato är självklart.
Nato är en nödvändighet för den kollektiva säkerheten.
Och vi måste organisera den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken så att de Natoanslutna stater som inte är medlemmar i EU inte känner sig utestängda.
Det måste föras en intensivare dialog.
Därför är det heller inte mer än rätt att man kommer fram till en lösning med Turkiet och att det genomförs en förnuftig samrådsprocess när något sker i Turkiets närhet.
Därför går de överenskommelser som tyvärr inte har lagts fram officiellt för oss förhoppningsvis i rätt riktning.
Men rådet måste avge ett tydligt yttrande om att Europeiska unionens autonoma beslutsbefogenheter som sådana inte ifrågasätts.
Detta kan kanske komma som en komplettering under pågående debatt så att vårt ställningstagande i frågan blir säkrare.
Vi måste inse att vi visserligen är överens i fråga om ett stort antal mål, men inte hur målen skall nås.
Så är det även i fråga om försvarsmateriel.
Vi ser att det tekniska avståndet mellan USA och Europa växer och att vi egentligen inte längre kan föra gemensamma krig eftersom de tekniska skillnaderna har blivit så enorma.
Detta får också katastrofala följder inte enbart för vår försvarspolitiska förmåga utan även på det industripolitiska planet.
Därför är detta även en fråga för den europeiska inre marknaden.
Det är glädjande att inte bara kommissionär Patten utan även kommissionär Liikanen är här.
Jag kan tänka mig att det europeiska ramprogrammet för forskning skulle kunna utnyttjas för gemensamma projekt just tack vare beröringspunkten med industripolitik och rustningspolitik och i allt större utsträckning på området militär forskning.
Det kan behövas samråd om hur detta skall ske, hur man kan samverka vid upphandlingen.
Man kan skapa vissa saker gemensamt, exempelvis transportkapacitet, och på så sätt nå synergieffekter i underhåll, i upphandling och mycket annat, och därmed göra det hela billigare.
Våra militära utgifter motsvarar 60 procent av USA: s utgifter samtidigt som resultatet endast motsvarar 10 procent av vad USA uppnår.
Detta har uppenbarligen att göra med att vi har en skev organisation.
Det innebär att när vi nu har så små budgetmedel på europeisk och nationell nivå måste vi ta mig tusan se till att vi på gemenskapsnivå organiserar oss på ett sådant sätt att vi uppfyller det nödvändigaste och når motsvarande resultat i allas vårt gemensamma intresse.
Hit hör förstås även frågor som rör vapenexport och den europeiska ansvarsfördelningen i akt och mening att avhjälpa oenigheter om uppförandekoden.
Europeiska unionen måste bli bättre på att tillvarata sina egna intressen även på det militära området, bättre på att säkra freden.
Herr rådsordförande, jag håller dock med er - ni tog ett mycket bra exempel - om att en gemenskap som har en gemensam valuta också har gemensamma säkerhetspolitiska intressen.
Därför måste vi komma dithän att vi äntligen slipper områden av olika säkerhetskvalitet i en europeisk union med en gemensam inre marknad, en gemensam valuta och en gemensam rättsordning.
Vi måste genomföra en gemensam säkerhetskvalitet.
Jag tackar för att vi fick tillfälle att föra fram detta i en process präglad av samarbete.
(Applåder)
