# ID: svediakorp-gov424178
# author: Vitorino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 719
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, ärade ledamöter!
Förslaget till förordning om att ersätta Dublinkonventionen med ett gemenskapsrättsligt instrument ingår, enligt vad som föreskrivs i artikel 63 i fördraget, i det åtgärdspaket som krävdes i Tammerfors och som utöver denna förordning omfattar tre förslag till direktiv om följande frågor: gemensamma miniminormer för asylförfaranden, gemensamma miniminormer för villkor för mottagande av asylsökande, och kriterier för att få flyktingstatus eller subsidiär skyddsstatus samt dessa personers rättsliga ställning.
Förslaget har på grundval av ett arbetsdokument från kommissionens enheter föregåtts av ett omfattande samråd med medlemsstaterna, FN: s flyktingkommissariat och de icke-statliga organisationerna.
Tack vare det utmärkta arbete som utförts av föredraganden Marinho, som jag vill gratulera, kommer även Europaparlamentet att kunna lämna sitt bidrag till detta ärende.
Om vi arbetade inom ramen för ett enhetligt asylsystem som till alla delar var harmoniserat, är det förvisso så att den mest praktiska lösningen kanske skulle vara att erkänna ansvaret hos den stat där ansökan har inlämnats.
Så är nu inte fallet.
Vi bedriver vårt arbete i en verklighet där harmoniseringen gäller gemensamma miniminormer.
Det är nödvändigt att erkänna att den mest pragmatiska och effektiva lösningen i nuläget, då harmoniseringen är mycket begränsad, är att erkänna att den stat som bär ansvaret för att flyktingarna kommer in på unionens territorium skall vara det land som yttrar sig om asylansökan, i en anda av solidaritet och lojalt samarbete.
Följaktligen bygger kommissionens förslag på samma princip som Dublinkonventionen.
Det åligger den medlemsstat som är mest delaktig i att den asylsökande anlänt till eller vistas på Europeiska unionens territorium att handlägga en asylansökan, med vissa noga angivna undantag som syftar till att värna om familjegruppers sammanhållning.
Man måste dock erkänna att Dublinkonventionen inte har haft avsedd effekt.
Vi måste dra lärdom av det förflutna.
Därför har vi föreslagit flera nya åtgärder: nya bestämmelser som lägger tonvikten vid det ansvar en medlemsstat ådrar sig gentemot övriga medlemsstater när man låter olagliga invandrare fortsätta att uppehålla sig i landet, kraftigt förkortade tidsfrister för förfaranden i syfte att uppfylla målet med en snabb handläggning av asylansökningar, till förmån för äkta asylsökande, att man undviker att alltför länge lämna de sökande i ovisshet om utgången av asylärendet, längre tidsfrister för att förflytta berörda personer till det ansvariga medlemslandet, i syfte att beakta de praktiska svårigheterna vid verkställandet, och nya bestämmelser i syfte att bevara sammanhållningen i de asylsökandes familjegrupper, i den mån detta är förenligt med målet om en snabb handläggning av asylansökningar.
Svaret på frågan från Olle Schmidt lyder som följer.
För det första finns det tydliga regler om medlemsstatens ansvar, för det andra har vårt förslag kompletterats med grad av bevisning som krävs för att fastställa vilka medlemsstater som bär ansvaret, och till sist finns det regler om extra ansvar för den medlemsstat som visar prov på släpphänthet.
Kommissionen är medveten om att inget system för att fastställa ansvaret i asylfrågor kan göra anspråk på att vara perfekt.
Precis som Sarbati påpekar i sitt betänkande för utskottet för framställningar, har vi försökt hitta en medelväg (inte helt lätt, det skall erkännas) mellan å ena sidan medlemsstaternas legitima intresse av att bekämpa fenomenet med asylum shopping och det stora antal ansökningar en och samma individ kan lämna in för att få uppehålla sig en längre tid på Europeiska unionens territorium och å andra sidan de asylsökandes intresse av att få sin ansökan behandlad inom rimlig tid och inte varaktigt skiljas från sina familjemedlemmar, när det inte finns något rimligt skäl som motsäger att deras ansökan behandlas i samma medlemsstat.
Kommissionen kan godta de ändringsförslag som har föreslagits av föredraganden och som enligt vår mening förbättrar texten och klargör de intentioner som har väglett kommissionen vid utarbetandet av denna text.
Jag är säker på att det inte kommer som någon överraskning om kommissionen inte godkänner de ändringsförslag som har inspirerats av andra tankegångar, som hur aktningsvärda de än är förvanskar förslaget och går emot kommissionens tydligt aviserade föresats att få fram en pragmatisk, rimlig, effektiv text så snart som möjligt.
