# ID: svediakorp-gov424163
# author: Vitorino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 864
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, ärade ledamöter!
Först av allt vill jag tacka de båda föredragande, Oostlander och von Boetticher, för deras utmärkta betänkanden.
Det första förslag som vi i dag diskuterar är ett förslag till finansieringsprogram för att främja samarbetet mellan de nationella myndigheter som ansvarar för genomförandet av gemenskapens regler inom de områden som omfattas av artiklarna 62 och 63 i fördraget.
Detta Argoprogram kommer att komplettera de lagstiftningsinitiativ som redan har inletts, eller som kommer att inledas på grundval av artiklarna 62 och 63 i fördraget.
Jag instämmer med Kaufmann och erkänner att programmet måste ses i nära anslutning till regelverket, och jag hoppas att vi kommer att få ett regelverk.
Men man måste också erkänna att gemenskapens lagstiftning och dess införlivande i medlemsstaternas nationella lagstiftning inte räcker för att harmonisera bruket inom områden som detta.
Det finns ett mycket viktigt område och det är de metoder som de nationella myndigheterna tillämpar för att kontrollera de yttre gränserna, utfärda viseringar och hantera asylansökningar och situationer som rör invandring.
Som flera av er har framhållit kommer Argoprogrammet att ersätta Odysseusprogrammet.
Men det finns väsentliga skillnader som man klart och tydligt bör slå fast.
För det första är Argo ett program för administrativt samarbete.
Därför inriktar det sig särskilt på nationella förvaltningar och myndigheter med behörighet att tillämpa gemenskapens regelverk på grundval av artiklarna 62 och 63 i fördraget.
Det stämmer inte att det enbart handlar om samarbetsprogram mellan polisstyrkor, eftersom det finns mycket viktiga uppgifter på asyl- och invandringsområdet som sköts av enheter inom medlemsstaternas civila förvaltning.
I det aktuella fallet är programmets huvudaktörer de nationella förvaltningarna.
Det måste jag understryka, eftersom detta kanske är en punkt där jag är av annan åsikt än Oostlander.
När vi får ett regelverk kommer den första uppgiften för tillämpningen av gemenskapens regelverk att ligga på medlemsstaternas nationella förvaltningar.
Vad detta program inte utesluter är att nationella förvaltningar som får finansiellt stöd genom Argoprogrammet får delegera uppgifter rörande genomförandet av de berörda programmen till frivilligorganisationer, som kan föreslå projekt och tillämpningsprogram med beaktande av programmets mål.
Utöver de allmänna mål som fastställs i den rättsliga grunden för Argoprogrammet anges även mer detaljerade mål inom vart och ett av följande områden: yttre gränser, visering, asyl, emigration.
I Argo förutses nya typer av åtgärder, såsom bättre metoder, tekniker för insamling, analys och spridning av information, åtgärder i tredje land.
När det gäller kontrollen av de yttre gränserna vill jag uppmärksamma er på att Schengenregelverket har diskuterats inom ramen för Europeiska unionen, tillsammans med viktiga frågor som hör till den första pelaren och även tillsammans med viktiga frågor som hör till den tredje pelaren.
Svårigheten ligger här i att ordentligt skilja mellan gemenskapsaspekten och den aspekt som rör det mellanstatliga samarbetet, för att kunna avgränsa dem korrekt.
Jag vill i alla händelser tacka Oostlander för hans stöd till kommissionens förslag och lova honom att vi kan dela andemeningen i många av de ändringsförslag som har lagts fram, i synnerhet de som syftar till att stärka gemenskapens roll och de som syftar till att komplettera och stärka målsättningarna för det administrativa arbetet.
Vi är angelägna om att programmet så snart som möjligt antas av rådet, så att kommissionen under återstoden av detta år kan inleda de förfaranden som krävs för att genomföra programmet och i vederbörlig ordning utnyttja de budgetmedel som beviljats för detta år.
När det gäller det andra förslaget, som gäller förslaget om ändring av artikel 40 i konventionen om tillämpning av Schengen, ett ändringsförslag som lagts fram av Belgien, Spanien och Frankrike, syftar det som von Boetticher påpekar till att under vissa förhållanden ge polisen i medlemsstaterna rätt att utöva en diskret övervakning av en person som misstänks för inblandning i ett brott som kan bestraffas med utlämning, när denna person passerar en gräns.
Jag vill framhålla att en sådan ändring i min mening utgör en väsentlig och konkret förbättring av polisens möjligheter att tillämpa lagen i sitt arbete.
Som föredraganden påpekade är gränsöverskridande övervakning ett instrument för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, något som är särskilt viktigt sedan de gemensamma gränserna slopades mellan de medlemsstater som deltar i Schengensamarbetet.
Jag vill också understryka att den föreslagna ändringen underlättar utredningar, men inte kommer att förändra den rättsliga ram som dessa omfattas av, eftersom de nationella myndigheterna självklart endast får handla i enlighet med sin egen nationella lagstiftning, enligt vad som föreskrivs i Schengenkonventionen.
Jag är ledsen, men vi har mycket långt kvar till den totalitära staten.
Sammanfattningsvis ligger två initiativ och förslag på bordet, vilka har föregåtts av ett omfattande arbete av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
Dessa initiativ och förslag bör möjliggöra högst konkreta framsteg inom områden som jag menar är grundläggande för det område för frihet, säkerhet och rättvisa som gradvis håller på att upprättas.
