# ID: svediakorp-gov424152
# author: Oostlander (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 817
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(NL) Herr talman!
Ämnet för Argo-förslaget är mycket intressant.
Men vid behandlingen av kommissionens förslag lade jag märke till att författarna redan på förhand hade garderat sig ganska ordentligt mot all sorts motstånd som skulle kunna förväntas från rådet.
Det vill säga, enligt min uppfattning ger man direkt efter för tekniken alltför mycket, jag skulle vilja kalla det för hokuspokus, genom att organisera det hela så att vid överförandet av uppgifter från den tredje pelaren till den första pelaren kan rådets byråkrati fortsätta att hålla i tyglarna medan Europaparlamentets och Europeiska kommissionens befogenheter förblir en ren formsak.
Det är en för timid hållning som enligt min uppfattning passar bättre i ett rådssekretariat än i en blivande federal regering.
Kommissionen är beskyddare av fördragen och av de europeiska värdena, och det måste den enligt min åsikt proklamera på ett självsäkert sätt.
På diverse punkter har jag med hjälp av parlamentsutskottet försökt att förstärka gemenskapsdimensionen i förslaget.
Vi vill alltså ge kommissionen en knuff i ryggen, i synnerhet där det handlar om kommissionens initiativrätt.
Genomförandet av Argo kan inte enbart vara något för de nationella offentliga förvaltningsorganen.
Det är exempelvis mycket underligt att icke-statliga organisationer osv. fick en chans i det så framgångsrika Odysseus men inte i uppföljaren Argo.
Det är orsaken till att jag sätter värde på en förstärkning av kommissionens initiativrätt.
Detta måste betonas starkt, för via kommissionen kan även andra kopplas in för att Argo skall bli lyckat.
Argo kan inte heller enbart vara ett samarbete mellan nationella byråkratier.
Här är det nödvändigt med vägledning från gemenskapens sida för att direktivens syften skall bevakas så objektivt som möjligt.
Även här är kommissionen således beskyddare av fördragen och av allt som den har framfört i direktiv.
Jag har också blivit lite irriterad på det sätt som man avhänder sig såväl genomförande som kontroll och då framför allt genom att hänvisa till begreppet öppenhet.
Enligt min uppfattning har öppenhet nästan aldrig något att göra med klubbar som består av tjänstemän, utan det avser alltid folkrepresentationer.
En annan användning av ordet urvattnar det helt och hållet.
Det får vi absolut inte göra.
På grundval av öppenhet kan vi alltså inte bagatellisera kontrollen av förfaringssättet med hjälp av klubbar sammansatta av de nationella byråkratierna, medan de nationella parlamenten och Europaparlamentet stannar utanför.
Jag syftar i synnerhet på artikel 3.e.
Enligt normala parlamentariska och rättsstatliga principer skall huvudlinjerna inom politiken anges och utformas av den verkställande makten, kommissionen, och godkännas och kontrolleras av folkrepresentationen, Europaparlamentet.
Vi har för övrigt även befogenheterna på budgetområdet.
Detaljerna i fråga om genomförandet kan sedan utformas med hjälp av nationella yttranden, vilket även föreskrivs i förslaget.
Det finns dessutom behov av en tydlig rollfördelning, en ansvarsfördelning, i fråga om vem som egentligen kontrollerar vad.
Jag tror att kommissionen och Europaparlamentet är behöriga i fråga om de aspekter som avser gemenskapen och de nationella myndigheterna och parlamenten i fråga om de nationella aspekterna.
Slutligen skulle jag även vilja säga något om Europeiska unionens yttre gränser som inom mycket kort tid kommer att ligga på ett helt annat ställe; de kommer nämligen att sammanfalla med de fattiga kandidatländernas yttre gränser.
Jag tycker att Argo borde föregripa detta och förbereda för att en överföring av ansvar, ett gemensamt ansvar för de yttre gränserna, kommer till stånd, och helst i tid, för det är dags redan om ett par år.
Herr talman!
Jag har också sett ett ändringsförslag som vi har problem med.
Det är ändringsförslaget från den liberala sidan, som behandlar personer som inte är förföljda av statliga aktörer.
För det mesta talar vi bara om politisk förföljelse som utövas av den egna statsmakten.
Jag tycker att det är korrekt i sin allmänhet.
Om någon förföljs i sitt eget land av icke-statliga organ och kan leva tryggt någon annanstans i landet, då behöver han inte nödvändigtvis komma till Amsterdam.
Då kan han helt enkelt stanna i Turkiet, eller i Ryssland.
Vi pläderar också alltid för hjälp i regionen, och om man nu i ett ändringsförslag av Ludford pläderar för hjälp via asyllagstiftningen i Europeiska unionen för dem som även skulle kunna komma tillrätta på en annan plats i sitt eget land, då förefaller det mig vara fel, och vi anser att det är viktigt att tydligt påpeka detta.
Herr talman!
Slutligen, Europaparlamentet uppmanar Europeiska kommissionen att inta ett självsäkert förhållningssätt, och jag hoppas att den också skall se det som en knuff i ryggen.
Om rådet inte vill finns det fortfarande tillräckligt med tid för att basunera ut det på hemmaplan.
