# ID: svediakorp-gov424143
# author: Patrie (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 520
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Det finns i själva verket ett stort antal gemenskapsdirektiv och gemenskapsförordningar avsedda att skydda miljön i dess mest skiftande former.
Men vi vet alla att många av dessa texter förblir kraftlösa skrivbordsprodukter så länge effektiva sanktioner saknas.
När finansiella och materiella sanktioner utdelas genom tillämpning av principen att förorenaren skall betala bedöms detta oftast som otillräckligt av en allmän opinion som är fullt medveten om hur föga avskräckande verkan dessa straff har, med tanke på de stora vinster som genereras av de verksamheter som ligger bakom de största miljöföroreningarna.
Vidare vet vi också att vissa miljöskador till sin natur är oåterkalleliga, och därför inte möjliga att materiellt återställa.
Dessa överväganden gör det därför motiverat för medlemsstaterna att anta bestämmelser som gör det möjligt att utdöma straffåtgärder för underlåtenhet att följa gemenskapens miljöföreskrifter.
Därför stöder jag och mina kamrater i det europeiska socialdemokratiska partiets grupp helhjärtat kommissionens initiativ.
Vi bör dock inte underskatta den främsta svårighet som vi i detta fall har att göra med, nämligen problemet med den rättsliga grunden.
Jag för min del försvarar ståndpunkten att denna fråga tveklöst faller inom ramen för de befogenheter unionen tilldelats inom ramen för den första pelaren och därför kräver att vi antar ett ramdirektiv som skall godkännas av parlamentet.
Det var för övrigt innebörden i den rekommendation som parlamentet antog i november 2001.
Det finns skäl att påminna rådet om att det skulle ha agerat i strid mot Europaparlamentets politiska vilja, om det hade gått vidare med sitt förslag till ramdirektiv inom ramen för den tredje pelaren.
På grund av att vi är måna om att stärka miljölagstiftningen genom att tillämpa effektiva, proportionerliga och avskräckande straffåtgärder är det vidare vår absoluta skyldighet att anta en solid och juridiskt vattentät text som inte riskerar att bli föremål för EG-domstolens sanktioner.
Det betyder att vi måste vara extra uppmärksamma på subsidiaritetsprincipen och de behörighetsregler som föreskrivs i fördraget.
Även om gemenskapen har befogenhet att ålägga medlemsstaterna att tillämpa straffåtgärder om gemenskapens materiella normer kränks, saknar den i gengäld behörighet att fastställa vilken typ och grad av sanktioner som skall tillämpas.
Vi måste därför vara synnerligen försiktiga med att hänvisa till begrepp som utlämning för brott, som för tankarna till en gradering av lagbrott och straff.
Jag känner mig dock lugnad av den formulering som föredraganden Oomen-Ruijten senare har använt sig av.
På samma sätt saknar gemenskapen behörighet att anta bestämmelser som innebär en tillnärmning mellan de nationella straffrättsliga bestämmelserna.
Att därför nämna begreppet anstiftan - som inte existerar i alla medlemsstaters lagstiftning - är detsamma som att vilja åstadkomma en tillnärmning mellan nationella bestämmelser, något som jag tycker avsevärt försvagar textens juridiska giltighet.
Det är med förbehåll för dessa synpunkter som jag vill upprepa mitt fulla stöd för ett godkännande av denna text och mina gratulationer till föredraganden Oomen-Ruijten.
Denna text utgör för oss en kraftfull politisk signal mot en form av brottslighet som våra medborgare har allt svårare att tolerera.
