# ID: svediakorp-gov424142
# author: von Boetticher (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 308
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Varför är de förslag, som nu läggs fram för oss, så viktiga?
I själva verket har några medlemsstater hittills försummat att i tillräcklig utsträckning hota med påföljder vid överträdelser av miljöskyddsföreskrifterna.
Därför växte antalet överträdelser på miljöområdet, som fastställdes av kommissionen, från 612 överträdelser år 1999 till 755 överträdelser år 2000.
Som ledamot av utskottet för framställningar vill jag tillägga att också allt fler av dessa fastställs till följd av inlämnade framställningar.
Ty det är just medborgarna i unionen som har utvecklat en känsla för miljöintressen och som visar på allt fler av dessa miljöbrott, respektive vänder sig till oss för att få hjälp, då de ofta inte får något skydd från medlemsstaterna.
Det vore alltså bra om miljömedvetandet i regeringarna kunde ligga på ungefär samma nivå som hos medborgarna.
I 39 fall har kommissionen under år 2000 här väckt talan mot medlemsstaterna hos EG-domstolen.
Det är alltså på tiden att vi reagerar som union.
Vi vill därigenom inte urholka den nationella straffrätten; direktivet gäller ju bara för den verksamhet som skyddar gemenskapens miljörätt, och de föreskrifter, med vars hjälp medlemsstaterna hittills har genomfört denna gemenskapsrätt.
Vi fastslår bara minimikrav för strafflagstiftningen som skydd för miljön, så att man överlåter på medlemsstaterna att bibehålla dessa åtgärder respektive skapa skärpta skyddsåtgärder.
Det som framför allt bekämpas genom detta direktiv är den miljöförorening som kan tillskrivas enskilda eller juridiska personer.
Därvid måste, vid sidan av det aktiva agerandet och försummelser att uppfylla plikterna, även anstiftandet vara straffbart.
Fortfarande verkar miljöbrott i vissa medlemsstater betraktas som gentlemannaförseelser.
Det måste det bli slut på.
Direktivet, men även rambeslutet är det nödvändiga, lämpliga och rimliga medlet för detta.
