# ID: svediakorp-gov424138
# author: Paciotti (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 409
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
De två utmärkta betänkanden vi diskuterar är ytterst tydliga bevis på behovet av en seriös institutionell reform som leder till en samordning av unionens befogenheter i fråga om rättsligt och polisiärt samarbete inom gemenskapen.
Dessa frågor tillhör i dag den så kallade tredje pelaren.
Detta är någonting som Europaparlamentet har föreslagit upprepade gånger och som jag hoppas att konventet om Europas framtid och sedermera regeringskonferensen som skall reformera fördragen kommer att göra.
Det är enda sättet att undvika framtida kontraproduktiva institutionella dispyter och konflikter och framför allt är det enda sättet att göra arbetet till skydd för medborgarnas rättigheter effektivt.
Det är lätt att konstatera att somliga av dessa rättigheter - såsom rätten till ett gott miljöskydd och förbättrad miljö, en rättighet som framgår av artikel 37 i unionens stadga om de grundläggande rättigheterna - inte värnas tillräckligt av medlemsstaterna om inte gemenskapen ingriper på ett verkningsfullt sätt.
Ingen av medlemsstaterna har ratificerat Europarådets konvention från 1998 om skydd för miljön genom strafflagstiftning.
De många gemenskapsdirektiven på miljöområdet utgör inte ett tillräckligt skydd eftersom de tillämpas dåligt och ofta inte följs, vilket i sin tur beror på att det saknas effektiva sanktioner.
Därför förtjänar kommissionens förslag till direktiv, enligt vilket medlemsstaterna åläggs att införa straffrättsliga sanktioner, att antas i sin helhet, med de vettiga ändringsförslag som framgår av Oomen-Ruijtens betänkande.
Kommissionen, parlamentet och till och med rådets rättstjänst har flera gånger understrukit att miljöskyddet är ett av gemenskapens grundläggande mål, enligt artiklarna 3 och 6 i gemenskapsfördraget, att den korrekta rättsliga grunden för skydd av miljön via strafflagstiftningen är artikel 175 i fördraget och att gemenskapsrätten gäller före unionens rätt.
Trots detta vill rådet anta ett rambeslut om detta ämne som inte begränsar sig till att integrera utan går på tvärs mot direktivförslaget, begränsar dess tillämpningsområde, dess omfattning och avför frågan från medbeslutandeförfarande med Europaparlamentet.
Di Lello hävdar med all rätt i sitt betänkande att detta rambeslut måste vara konsekvent med direktivet, att vi bör avvakta att det utfärdas och hänvisa till det utan att upprepa det som redan täcks av direktivet utan i stället vid behov komplettera det.
Jag hoppas att parlamentet kommer att anta båda betänkandena och att alla tänker över det lämpliga i att i framtiden undvika liknande skadliga motsättningar genom att till fullo införliva den tredje pelaren i gemenskapen.
