# ID: svediakorp-gov424014
# author: Evans, Jonathan (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-03-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 591
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Hur stormodigt vi än ser på det var resultatet från toppmötet i Barcelona en besvikelse.
Lissabonprocessen som inleddes med så stora förväntningar för två år sedan körde fast i Stockholm förra våren.
I förra veckan lyckades de europeiska ledarna med nöd och näppe åstadkomma vad som krävs för att fullfölja den ekonomiska reformen, men alldeles för lite för att beslutsamt föra reformen framåt på den väg som Europa är i akut behov av.
Jag blev inte förvånad när jag hörde ett angrepp på Tony Blairs sätt att se på toppmötet från hans egen parlamentsledamot, Stephen Hughes, som i eftermiddags beskrev Blairs synsätt som nyliberalism.
Vi vet att Blair inte har något inflytande över de socialistiska instinkterna och rösterna från de Labourledamöter som är här, men för länge sedan talade Tony Blair om Barcelona som ett toppmöte för att vinna eller försvinna.
Efter mötet talade han endast om små men gedigna steg.
Aznar har beskrivit Lissabonprocessen som oåterkallelig, men det är egentligen inte det viktiga.
Att vi inte lyckas göra verkliga framsteg kostar Europa jobb, välfärd och framgångar, även om Europa inte går bakåt.
I takt med att Barcelonamötet närmade sig blev ordförandeskapets mål blygsammare och vagare.
I stället för en fullständig avreglering av energimarknaden - som Frankrike sade nej till förra året, i strid med landets fördragsenliga förpliktelser - läser vi nu? delvis? avreglering, och det någon gång i framtiden.
I stället för omedelbara åtgärder på den inre marknaden läser vi nu en lång tidtabell som sträcker sig över de kommande åren.
Den kommuniké som kom förra helgen är sorgligt nog bara en önskelista över tidsfrister.
Det är inte en serie bindande överenskommelser, trots de bästa insatser från både den spanska regeringen och Spaniens premiärminister, som jag vill ge det beröm han är värd.
De tuffa förhandlingarna om de närmare villkoren för avregleringen av energimarknaden för företagskunder, direktiven om finansiella tjänster och ett gemensamt europeiskt luftrum ligger fortfarande framför oss.
På alla dessa områden innebar Barcelonamötet inte mer än att man bekräftade sin vilja, ingen färdig uppgörelse.
I kommunikén nämner man i förbigående större offentliga utgifter för en rad prioriteringar, medan det egentligen är lägre skatter och en mer avgränsad stat som är nycklarna till Europas framtida ekonomiska framgångar.
I kommunikén bejakas en europeisk social modell, som är i desperat behov av reform.
Man överväger en mer långtgående harmonisering av energiskatterna som belöning för vad som är en begränsad och osäker avreglering av energimarknaden, som Frankrike gått med på.
Det franska motståndet i energifrågan och den interventionsvänliga tonen i delar av kommunikén visar att vi fortfarande behöver köra bort de socialistiska regeringarna i hela Europa.
Premiärministrarna Aznars och Berlusconis instinkter och förhoppningar i avregleringsfrågan är uppmuntrande, men Europeiska unionen kommer bara att kunna förverkliga dem om Hughes och hans vänstervänner fråntas makten i de många nationella val som äger rum i år.
Att centern och högern har återkommit till makten i Portugal, efter Italien, Österrike och Danmark, är ett hoppfullt tecken.
Blir det inga verkliga förändringar kommer förhoppningarna för Europas ekonomiska framtid att slås i kras.
The Financial Times formulerade detta på ett bra sätt:? Löftet om att bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi lät mycket ambitiöst i Lissabon för två år sedan.
Utan snabba konkreta framsteg kommer det snart att verka löjeväckande.?
