# ID: svediakorp-gov423800
# author: Martens (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 565
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Först och främst vill jag ge föredraganden en komplimang och även tacka för hennes ansträngningar i denna fråga.
Jag vet att förhandlingarna med kommissionen och rådet inte har varit enkla och framför allt att den tid som stod till förfogande också var mycket knapp.
Det leder mig till en första punkt.
Jag har nämligen känslan av att det finns en tendens hos kommissionen och rådet, i synnerhet sedan Europaparlamentet fick medbeslutanderätt i Amsterdam på utvecklingssamarbetsområdet, att försöka att snabbt driva igenom förslag på detta område hos parlamentet.
Och på grund av de mycket korta tidsfristerna finns det egentligen för lite tid för oss att gå in på frågorna djupt och grundligt.
Och om man frågar sig vem det är som kommer att få skulden för hur pengarna kommer till användning, då är det inte rådet och inte heller kommissionen utan vi, parlamentarikerna.
Och då är det beklagligt att det finns så lite tid.
Nu vad gäller betänkandet om decentraliserat samarbete.
Som bekant är lokala organisationer mer än ett tomt begrepp för oss kristdemokrater.
Och vi är glada för att även andra partier sakta men säkert börjar förstå vikten av detta.
Det är naturligtvis av stor vikt att icke-statliga organisationer och samhällsorganisationer involveras vid tillhandahållandet av bistånd i utvecklingsländer.
Det är ett viktigt steg på väg mot större självständighet och en högre grad av självförsörjande för befolkningen i de drabbade områdena.
Vad vi måste tänka på - och flera icke-statliga organisationer som jag har haft kontakt med angående betänkandet har också påpekat det för mig - är vikten av en tydligt definierad ram för decentraliserat bistånd för att förebygga splittring av detta bistånd.
Det leder mig in på de ändringsförslag som jag har lagt fram för vår grupps räkning.
För att ge riktat, decentraliserat bistånd är det viktigt att kommissionen snabbt tillställer oss det utlovade meddelandet om lokala organisationer.
Carrilho hänvisade också till detta.
Organisationerna på området, de berörda aktörerna i de aktuella länderna, vill gärna veta vad som kommer att ske.
Och löftet var att kommissionen skulle ha detta meddelande färdigt under det belgiska ordförandeskapet.
I Cotonouavtalet betonas de lokala organisationernas roll.
Men det är även viktigt för icke AVS-länder att en debatt om detta äger rum dessförinnan så att decentraliserat samarbete kan placeras i en mer strategisk ram.
Då kan vi uppnå större klarhet i fråga om framtiden för denna förordning, det vill säga om vad som kommer att ske efter 2003.
Detta är orsaken till att jag ville att kommissionen uttryckligen skulle bli påmind om detta löfte i betänkandet.
Herr talman!
Vi ser alla med oblida ögon på vad som sker i Zimbabwe i dessa dagar.
Vi ser hur ett land som till stor del stöder sig på hjälp från EU skymfar alla uppmaningar från samma EU angående rättvisa och demokratiska val och till och med driver oss till att kalla tillbaka vår observatörsdelegation.
Är det inte det främsta beviset för att den klassiska modellen för utvecklingssamarbete har misslyckats?
Personligen är jag övertygad om att utveckling som börjar nedifrån, varvid man vänder sig direkt till små medborgargrupper, har en mycket mer positiv verkan med tanke på det rättvisa, demokratiska och självförsörjande samhälle vi strävar efter.
