# ID: svediakorp-gov423789
# author: Carlotti (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 573
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman!
Varje år lägger Europaparlamentet fram en rapport om verksamheten i den gemensamma AVS-EU-församlingen.
Men sedan 2000 har Cotonouavtalet medfört en ny realitet som i grunden förändrar karaktären på denna rapport.
Med Cotonouavtalet infördes en genomgripande förändring av syftena med samarbetet, eftersom den nya ambitionen är ett förnyat, mer balanserat och effektivare partnerskap.
Detta innebär en förändring av den gemensamma parlamentariska församlingens spelregler.
Men det är inte bara spelreglerna som förändras - det medför också en verklig kulturell förändring.
Hur långt har processen kommit?
Den gemensamma parlamentariska församlingen befinner sig mitt i en övergång.
Efter år 2000, då stora förhoppningar väcktes om början på en ny era för förbindelserna mellan EU och AVS-staterna, infriades inte löftena under år 2001.
Arbetsgruppen inledde visserligen en omfattande process för att anpassa arbetsmetoderna, men många blockeringar och ett stort motstånd har hindrat denna utveckling framåt.
Tre exempel: för det första, de europeiska staternas tröga ratificeringsprocess.
Endast tre länder har ratificerat: Danmark, Sverige, Förenade kungariket, och så vi här, Europeiska unionen.
Och även om vi vet att förfarandena är långdragna i många europeiska länder ser AVS-länderna ett politiskt budskap och ett negativt tecken i detta.
Alla européer bör ha ratificerat före 2002 års slut.
Det andra exemplet är den olämpliga användningen av omröstning i åtskilda kollegier inom församlingen.
Detta inverkar negativt på den parlamentariska karaktären.
Jag föreslår en begränsad användning, men framför allt att européerna kommer överens om ett moratorium för att inte använda sig av den metoden.
Rösträttsfrågan är grundläggande; debatten kring artikel 2 i förordningen har lett till omfattande polemik.
Principen att endast parlamentsledamöter får företrädas måste hävdas med kraft, och arbetsgruppens kompromiss, som anger ett begränsat antal fall som tillåter företrädare som inte är parlamentsledamöter att rösta, är den sista ståndpunkt som vi kan godta här.
Vi måste ta oss ur det här besvärliga läget.
I betänkandet föreslås ett antal alternativ.
Jag skall bara ta upp några av dem, som ett konkret instrument i demokratins tjänst: en belöning för demokrati, ett finansiellt eller materiellt stöd som är avsett att förbättra de demokratiskt valda parlamentens funktion och en bättre representation för oppositionen.
På AVS-sidan gäller principen ett land, en röst.
Varje land har bara en röst.
Det är faktiskt omöjligt för de AVS-parlamentariker som är i opposition att göra sina röster hörda.
För att råda bot på detta måste vi föra en öppen diskussion om röstviktning, utan några tabun.
Och för stunden har vi ett förslag som går i rätt riktning, vilket utarbetades av min kollega Martinez förra året.
Då infinner sig omedelbart frågan om finansiering.
Efter kommissionens rigorösa finansiella diagnos kommer en särskild fond att inrättas för AVS-parlamentarikernas deltagande i sessionerna och för organisationen av dessa sessioner.
Mer allmänt sett är den gemensamma parlamentariska församlingen den enda församling som inte har någon budget.
Den måste förses med en ny befogenhet som ger den möjlighet att utöva en finansiell och politisk kontroll över samarbetets finansiering.
Den sista punkten slutligen: Europaparlamentet bör ägna särskild uppmärksamhet åt AVS-staternas verksamhet med en omfattande debatt om samarbetets olika aspekter åtminstone en gång per år, här i Europaparlamentets församling.
