# ID: svediakorp-gov423767
# author: Pérez Royo (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 829
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Fru talman!
I syfte att klargöra hur viktig denna debatt är, vill jag börja med att påminna om detta betänkandes avlägsna ursprung.
Betänkandet härrör från år 1988, från direktivet om avreglering av kapitalrörelser av den 24 juni 1988.
Författarna till detta direktiv var medvetna om de möjligheter till skatteflykt som öppnades via avregleringen av de nationella kapitalräntorna genom att investerarna kunde placera investeringar i ett annat land än där investeraren är bosatt.
Kort sagt kan vi säga att risken låg på, och så är det fortfarande, respektive medlemsstat, varje land som var integrerat i den gemensamma marknad som man var i färd med att skapa och som vi nu har, fungerade som ett skatteparadis för de övriga medlemsstaterna.
Som jag sade varnade författarna till direktivet om avreglering av kapitalrörelser om denna risk, i vilket kommissionen och rådet uppmanades att inom loppet av ett år, det vill säga år 1989, lägga fram förslag till lagstiftning om skatteaspekterna i avregleringen av kapitalrörelser.
Kommissionen lade fram sitt förslag i tid, - vid den tidpunkten var kommissionären fru Scrivener - men rådet var inte enigt med detta förslag, vilket huvudsakligen bestod av införande av en källskatt, witholding tax, för utbetalningar till personer som hade sin hemvist i en annan medlemsstat.
Rådet avslog följaktligen förslaget och det förvandlades praktiskt taget till ett slags lagstiftningsmisslyckande.
År 1997, inom ramen för det så kallade Montipaketet, lade kommissionen fram ett nytt förslag som grundades på den modell för samexisterande som parlamentet hann utarbeta ett betänkande om, men som inte nådde enhällighet i rådet.
Nästa steg var överenskommelsen från Santa María de Feira, i vilken Europeiska rådet, - det vill säga stats- och regeringscheferna - godkände ett förslag från Ekofinrådet, som blev början till en politisk överenskommelse om grundvalen för de punkter som jag nu kommer att ta upp.
För det första skall medlemsstaterna åta sig att inrätta ett system för informationsutbyte när det gäller utbetalning av ränta till personer med hemvist i en annan medlemsstat, vilket innebär att banksekretessen avskaffas.
För det andra kommer vissa medlemsstater, närmare bestämt Belgien, Österrike och Luxemburg att under en övergångsperiod och som ett undantagsfall ta ut en källskatt stället för att överlämna information, det vill säga i stället för att avskaffa banksekretessen.
Slutligen underordnades genomförandet av hela lagstiftningen, och det är fortfarande så, förhandlingar med tredjeländer (Schweiz, Förenta staterna, Andorra och andra) för att genomföra likvärdiga åtgärder och för att samma åtgärder skulle genomföras av medlemsstaterna i de territorier som lyder under dessa medlemsstater (Kanalöarna och andra).
Vår bedömning av förslaget till direktiv, genom vilket riktlinjerna från Feira omsätts i handling är enbart positivt.
Vi anser i stora drag att det står i samklang med den inställning som OECD vidhåller, som är det mest aktiva forumet i diskussionen på det här området just nu.
Det grundläggande problemet, och jag avslutar med detta, fru talman, med hela det här systemet är - och detta undgår nog ingen - förhandlingarna med tredjeländer.
För att uttrycka det kort, är problemet hur vi skall lyckas få den schweiziska federationen att gå med på att avskaffa banksekretessen.
Men även om jag riskerar att tas för en naiv optimist, vill jag dock varna om att allt häri livet är förgängligt och att inte ens den schweiziska banksekretessen är vad den en gång var.
Jag vill närmare bestämt fästa er uppmärksamhet på följande faktum: Förenta staterna har genom en intern lagstiftning infört en reglerande bestämmelse, det så kallade Qualified Intermediary Agreement, enligt vilket de schweiziska bankerna är skyldiga att meddela Internal Revenue Service om den avkastning som ges till amerikanska kunder, - de så kallade US persons - som härrör från amerikanska tillgångar, att avskaffa banksekretessen när det gäller dessa betalningar eller att tillämpa ett avdrag på 30 procent.
Denna lagstiftning kan naturligtvis endast åberopas om personen investerar i en bank som inte är amerikansk.
Detta kan naturligtvis inte jämföras med kampen mot terrorismen, men även här ser vi gränserna för den ensidiga inställningen i bekämpningen av orätta förfaranden (i det här fallet skatteflykt på internationell nivå).
Därför måste det understrykas hur mycket vi har att vinna på att Europeiska unionen och Förenta staterna samordnar sitt agerande på det här området.
Vi anser att det är den vägen vi skall följa i förhandlingarna med Förenta staterna och med andra länder.
Vi hyser förtroende, och med detta avslutar jag, fru talman, för kommissionens förmåga att framgångsrikt kunna slutföra förhandlingarna för att lösa detta problem med beskattning från sparande, ett problem som vi sanningen att säga borde ha löst för länge sedan.
