# ID: svediakorp-gov423527
# author: Lamy (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,687
# sentences: 71
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman!
Rådets ordförandeskap började med att framföra allmänna synpunkter på läget i de transatlantiska förbindelserna, genom att tala om våra handelsförbindelser och avsluta med stålproblemet.
Jag kommer att gå i omvänd ordning.
Inte för att göra motsatsen - nej, tvärtom, jag anser att vi arbetar mycket bra med ordförandeskapet - utan för att kommissionen av naturliga skäl är mer beroende av den aktuella händelseutvecklingen.
Låt oss således börja med stålet.
Ni vet alla att vi under den gångna veckan fick bevittna den sista i raden av utbrott av stålprotektionism, en kronisk sjuka i den amerikanska handelspolitiken och raka motsatsen till Bushadministrationens frihandelsvänliga retorik.
Än en gång har Förenta staterna återuppfunnit vad man skulle kunna kalla frihandel med avbrott: en dag går det an, nästa dag går det inte längre an.
Och ja, den 6 mars gick det inte an.
De åtgärder på stålområdet som aviserats av president Bush är uppenbart av politisk karaktär.
De har varken någon rättslig eller ekonomisk grund, och vi européer som under 1980- och 1990-talen betalade priset för en kostsam social och finansiell omstrukturering vet att det är nödvändigt att gå igenom det för att man skall kunna anpassa sig och bli mer konkurrenskraftig.
Förenta staterna har valt motsatt väg: i stället för att behandla de grundläggande problemen i sin stålindustri - och de är stora - skall utlandet ta hand om de uppenbart omfattande problemen.
Vi är helt medvetna om att man inte kan beskylla importerna för alla svårigheter i de amerikanska stålföretagen, även om det fortfarande finns kapacitetsöverskott på ett internationellt plan.
Dessa beslut syftar till att lägga kostnaden för den amerikanska stålsektorns anpassning på resten av världen, framför allt på oss.
Vi är troligen det främsta offret för dessa åtgärder, med tanke på våra exportflöden och kvaliteten på det som vi exporterar till Förenta staterna.
Detta rör sig om en första effekt, en direkt effekt.
Vi hotas dessutom av en andra effekt, som är indirekt och sannolikt mycket mer omfattande, eftersom åtgärderna riskerar att leda in många stålprodukter - som inte längre kommer in på den amerikanska marknaden - på den europeiska marknaden.
På det här området kommer unionen att göra allt den kan för att skydda både sitt näringsliv och sina arbetstillfällen.
Men till skillnad från Förenta staterna kommer vi att hålla oss strikt till de internationella åtaganden som vi har skrivit under på.
Vi kommer givetvis att ta upp den här frågan inom WTO för att utverka ett fördömande av de amerikanska åtgärderna.
Det kommer vi inte att göra på egen hand: detta är inte en konflikt mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, det är en mycket större konflikt än så, eftersom åtgärderna bringar oreda på hela världens stålmarknad.
Beslutet står i flagrant strid med bestämmelserna i WTO: s skyddsklausul, som anger att liknande åtgärder endast får vidtas om importerna skulle öka på ett betydande och häftigt sätt, vilket inte är fallet.
Vi kommer också att be amerikanerna om kompensationsåtgärder som motsvarar nivån på de europeiska exporter som har påverkats av de amerikanska åtgärderna, och vi kommer att titta på, beroende på deras reaktion, om det är önskvärt eller tänkbart att dra in våra tullmedgivanden för Förenta staterna.
Till sist måste vi - och det är viktigast av allt - skydda vår egen marknad mot risken för att flöden av stålprodukter strömmar hit, produkter som inte längre kommer att kunna tränga in i Förenta staterna, vilket jag nämnde.
Vi har inlett alla de förfaranden som har detta syfte, och vi kommer att vidta åtgärder som motsvarar de risker som detta importflöde innebär.
Redan för några veckor sedan inrättade vi ett system för tidig övervakning av importer.
Vi är således beredda.
Vi har vidtagit nödvändiga försiktighetsåtgärder.
Vi kommer att vidta dessa åtgärder i överensstämmelse med WTO: s bestämmelser.
Vår marknad kommer inte att stängas för stålimport.
Vi vill bara försäkra oss om att Europa inte kommer att bli ett ställe där man kan tippa av alla slags stålprodukter som från början var avsedda för Förenta staterna, och vi skall se till att våra egna åtgärder börjar gälla i samma stund som den amerikanska stängningen träder i kraft.
Varför skall vi hålla oss till bestämmelserna när amerikanerna i det här fallet uppenbarligen har beslutat att frigöra sig från dem?
Jo, för att vi inte anser att världsmarknaden är ett vilda västern där var och en kan handla efter eget tycke.
Det finns bestämmelser och discipliner som i det här fallet och andra garanterar att det multilaterala systemet fungerar.
I likhet med rådet och parlamentet anser vi att unionens intresse på medellång och lång sikt är att se till att det multilaterala systemet fungerar på ett disciplinerat sätt.
Vi har en omstrukturerad, produktiv, stark och konkurrenskraftig europeisk stålindustri.
Vi har därför ett intresse av att tydliga spelregler tillämpas.
Unionen drabbas sammanfattningsvis av orättvisa och ogrundade åtgärder.
Kommissionen har i nära samverkan med alla berörda parter - rådet, parlamentet, näringslivet och fackföreningarna inom stålsektorn - beslutat att reagera kraftigt genom att använda alla medel som står till vårt förfogande.
Vi kommer att skydda våra företag och våra arbetstillfällen mot eventuellt förödande indirekta effekter, och vi kommer att fortsätta att skandera vårt argument, nämligen att det amerikanska beslutet är dåligt för den amerikanska ekonomin, dåligt för vår stålindustri och dåligt för världshandeln.
De senaste händelserna får inte få oss att glömma det mer allmänna sammanhanget kring våra handelsförbindelser.
Precis som rådets ordförande bedömer jag att de i allmänhet är bra och att de står för den största handelsvolymen och de största bilaterala investeringarna i världshandeln.
Vi måste komma ihåg att de handelstvister som ibland skapar rubriker i tidningarna bara rör en liten del av vår handel.
Tillsammans med Förenta staterna har vi också en mer positiv dagordning att hantera, både på multilateral och på bilateral nivå.
Jag skall fatta mig kort om den multilaterala nivån.
Jag tror att det framkom tydligt i Doha, vilket Piqué nyss påpekade, att när Förenta staterna och Europa arbetar hand i hand i ett antal frågor - om inte i alla - lyckas man åstadkomma löftesrika multilaterala beslut, till exempel beslutet från Doha att starta en förhandlingsrunda.
Låt oss dröja oss kvar lite längre på den bilaterala sidan.
Vi har faktiskt fortfarande bilaterala prioriteringar för det transatlantiska ekonomiska partnerskapet och vi håller fast vid idén att vi måste arbeta tillsammans för positiva åtgärder inom den bilaterala handeln.
Det är inte alltid enkelt.
Man måste ge prov på uthållighet, tänka på medellång och lång sikt i frågan om ömsesidigt erkännande, samarbete på regelområdet, livsmedelssäkerhet eller skydd av personuppgifter.
Vi har i många fall nått resultat, även om alla frågor inte alltid väcker entusiasm i dagspressen.
Vi bör fundera på andra initiativ, som kanske får lite större genklang eller är mer politiskt synliga, för att förnya den transatlantiska dagordningen, som vissa av er numera anser vara alltför rituell, eller ibland helt enkelt inspirationslös.
Vi är öppna för diskussioner.
Vi har egna idéer.
Vi arbetar till exempel på en förhandling om ett eventuellt transatlantiskt avtal på luftfartsområdet - vi väntar otåligt på en dom från domstolen - ett samarbete på området för immaterialrätt och en något mer långtgående harmonisering av bestämmelser för redovisning, finans och försäkringar.
Inför nästa transatlantiska toppmöte har vi dessutom inlett diskussioner om lämpliga initiativ på det området.
Jag personligen är för den typen av initiativ.
Samtidigt måste vi hantera andra konflikter än de som splittrar oss med anledning av stålet, och det finns ett antal sådana.
Frågan om hormonbehandlat nötkött är inte helt uttömd, även om lovande förhandlingar har inletts.
Frågan om klementiner är ännu inte löst, och inte heller frågan om de amerikanske skattelättnaderna på exporter eller fallet med Foreign Sales Corporations, som självklart är betydelsefullt.
Vår politik i de här frågorna är tydlig: de internationella disciplinerna måste följas.
Detta gäller oss såväl som amerikanerna, och i fallet med skattesubventioner för exporter har Förenta staterna redan åtagit sig att följa bestämmelserna.
Vi kommer att använda alla medel som står till vårt förfogande för att försäkra oss om att de gör det.
Jag skall avsluta med det allmänna läget i de transatlantiska förbindelserna, som rådets ordförandeskap redan har behandlat ingående.
Jag tror faktiskt att 11 september väckte hopp om att Förenta staternas diplomati och internationella attityd skulle bli något mer multilateral.
Men jag tror man måste konstatera att det inte har blivit så, och att de unilaterala tendenser som fanns före den 11 september - internationella brottsavtalet, ABM-avtalet, Kyotoprotokollet - inte har försvunnit, utan snarare tvärtom.
Kommissionen anser att de senaste händelserna kräver förändringar, men att vi troligen mer än någonsin måste ha tillgång till starka multilaterala institutioner och att vi behöver mer av en strikt tillämpning av internationell rätt.
Det är det budskap som vi försöker förmedla till våra amerikanska samtalspartner vid våra möten.
Vi måste tillsammans ägna oss åt globaliseringens utmaningar, överdrifter, möjligheter och risker, och tillsammans utveckla ett samarbete i en alltmer ömsesidigt beroende värld.
Nästa viktiga datum i det här sammanhanget är det transatlantiska toppmötet den 2 maj.
Vi kommer inte att spara på våra ansträngningar för att försöka återuppliva ett antal av Förenta staternas och Europas samarbetsområden, till exempel kampen mot droger och rättsligt samarbete, och varför inte också inom ramen för förberedelserna inför toppmötet i Johannesburg, då jag tror att världen kommer att behöva Förenta staterna och Europa.
