# ID: svediakorp-gov423524
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 825
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill varmt tacka parlamentet för det breda stödet till rådets ordförandeskap och kommissionen i utvidgningsprocessen.
Jag menar att det är mycket viktigt att vi håller fast vid det gemensamma och vid samarbetet.
Ett par korta kommentarer: För det första tycks det mig nödvändigt att återigen poängtera att vi inte får skapa nya förutsättningar för utvidgningen en gång till, hur önskvärt det än är att driva vissa reformer framåt inom de olika politikområdena och inom Europeiska unionens uppbyggnad.
Lika väl som jag förstår att man använder utvidgningen som argument för att driva på detta, lika starkt varnar jag för alla former av nya villkor, eftersom kandidatländerna bara kan uppfatta detta som ännu ett hinder och ännu en bekräftelse på misstanken - som ju finns - att vi alltid flyttar målen längre bort så fort kandidatländerna verkligen börjar närma sig.
Detta är oacceptabelt!
Inte heller förstår jag till exempel vad som är problemet med konventet.
Varför skulle inte nuvarande kandidatländer direkt när de blir nya medlemmar delta fullt ut och på lika villkor när det gäller besluten om resultaten från konventet?
Den som tror att de inte kan, hon eller han bedrar sig.
Låt mig utfärda en skarp varning mot föreställningen att det är dags att låsa in bordssilvret och det dyrbara porslinet innan slarvungarna från öst kommer sättande.
Den som har den inställningen till utvidgningen, han eller hon har inte begripit den historiska dimensionen i frågan!
Den andra kommentaren rör finanserna.
Företrädarna från budgetmyndigheten får gärna uppmana mig att se till att kommissionen håller sig till riktlinjerna från budgetmyndigheten.
Om ni alltså vill att vi skall betala ut mer pengar, var då vänliga och kom överens med rådet om att mer pengar skall ställas till vårt förfogande.
Så länge detta inte är fallet kommer kommissionen att hålla sig strikt till de riktlinjer som vi har fått från rådet och parlamentet.
Och det räcker, skall jag säga.
Det vore narraktigt att ställa mycket mer pengar till förfogande, eftersom vi redan har nått gränsen för vad vi kan försvara med tanke på vad som är avdragsgillt för kandidatländerna.
Det är faktiskt inte sant att de behandlas sämre än nuvarande medlemmar.
Beräknat på BNP får de blivande nya medlemmarna väsentligt mycket mer bidrag ur europeiska budgeten än vad nuvarande sammanhållningsländer får.
Förklaringen att vi mäter med två olika måttstickor är korrekt bara i så måtto att kandidatländerna i vissa avseenden behandlas fördelaktigare.
I alla hänseenden missgynnas de inte.
En sista kommentar till Oostlander.
Det finns dussintals undersökningar liknande den som ni har kommit i kontakt med i Nederländerna som säger att kostnaderna för utvidgningen i verkligen skulle bli mycket högre än de preliminära beräkningarna.
Alla dessa undersökningar, även den nederländska, har en sak gemensamt: de utgår från politiska antaganden som inte kommer att inträffa.
Exempelvis utgår de från förhandlingsresultat som varken har funnits eller kommer att finnas.
Det är klart att om förhandlingarna skulle kräva att de nya medlemsstaterna ratificerar hela EG: s regelverk på miljöområdet till 2005, då skulle detta kosta 130 miljarder euro, och i så fall måste dessa 130 miljarder euro skaffas fram.
Nu är det inte precis sådana förhandlingar vi för.
Vi driver förhandlingar inom ramen för våra finansiella möjligheter och vi gör inga som helst finansiella åtaganden för tiden efter 2006.
Jag skall väl inte behöva förklara för Europaparlamentet att det faktiskt inte går att driva förhandlingar som leder till finansiella åtaganden som inte stöds av parlamentet och budgetmyndigheten.
Ni skulle ju aldrig godkänna ett utvidgningsavtal som innebär finansiella risker.
Nu finns det inga finansiella risker i utvidgningen.
Jag har mina aningar om varför vissa diskussioner om vissa dokument uppkommer i vissa medlemsstater.
Min roll som ledamot i Europeiska kommissionen tillåter tyvärr inte att jag uttrycker min åsikt om detta.
Man kanske bör tillåta sig att upplysa om att Europeiska unionens budget varken tillåter skattehöjningar eller skulder, dvs. att vi faktiskt inte kan planera längre än vad medlemsstaterna ställer till vårt förfogande i form av avgifter.
Möjligen bör alla finansministrar i Europeiska unionen känna till att det är så.
Diskussionerna om Bene? -dekreten har uppmuntrat mig att fortsätta på samma försiktiga sätt som kommissionen har gjort.
Jag ber alla som vill delta i diskussionen att gå mycket känsligt och försiktigt till väga.
Alla höga toner från senare tid har inte nödvändigtvis fört oss närmare målet.
Jag håller med dem som säger att det bortom de rena förhandlingsämnena finns andra frågor och problem som också bör lösas innan vi fattar beslut, om vi inte vill att vår gemensamma europeiska framtid skall tyngas av bördor ur det förgångna.
(Applåder)
