# ID: svediakorp-gov423493
# author: Piqué (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,284
# sentences: 81
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman!
Innan jag börjar med den fråga vi i dag samlats här för, dvs. utvidgningen, skulle jag vilja göra några kommentarer om situationen i Främre Asien om talmannen medger det.
För det första för att ansluta mig till det uttalande ni nyss gjort, som jag tycker är oklanderligt, och som jag stöder helt och fullt.
Sedan många år tillbaka ägnar vi oss åt en intensiv politisk och diplomatisk aktivitet för att försöka finna en utväg ur den nuvarande våldsspiralen och situationen i Främre Asien.
Som bekant utgår Europeiska unionen och rådet från en övertygelse som jag tror att vi alla delar och den är att det inte går att finna en militär lösning på konflikten och att det därför inte finns något alternativ till en fredsprocess som oundvikligen måste leda till en fredlig samexistens mellan två stater i regionen.
En israelisk stat, med internationellt erkända gränser och med rätt att känna sig säker och en palestinsk stat som är livskraftig ur alla synvinklar, särskilt politiskt, ekonomiskt, socialt och territoriellt.
Å andra sidan är det viktigaste just nu att nå ett eldupphör och därför skulle jag vilja passa på detta tillfälle att naturligtvis ansluta mig till Förenta nationernas säkerhetsråds resolution och till den lägga Europeiska rådets röst att det är nödvändigt att nå ett omedelbart eldupphör som gör det möjligt att vi parallellt skall kunna arbeta tillsammans i säkerhetsfrågor.
I frågor som innebär att vi återinför ett politiskt perspektiv i processen, utan vilket en lösning är omöjlig, och att man också tar med det nödvändiga ekonomiska perspektivet, med tanke på de hemska livsvillkor och situation man för närvarande lever under på palestinskt territorium.
Det finns massor att göra och många initiativ och idéer ligger på bordet.
Jag vill uttrycka mitt stöd till den saudiske arvprinsens initiativ, som jag tror kan vara ett bra avstamp för att gå vidare.
Det är mycket lämpligt att det lämnas till hela Arabförbundet på det toppmöte förbundet skall hålla i Beirut i slutet av månaden för att tillsammans få igång fredsprocessen igen.
Jag vill också säga att det är mycket viktigt, om inte nödvändigt, med internationell enighet för att lyckas (som säkerhetsrådets resolution, samt vissa språkrör i dag, uttrycker).
Alla är vi överens om att det förmodligen inte finns någon lösning på konflikten utan Förenta staternas inblandning, men vi är också övertygade om att deras ingripande inte ensamt kan lösa den.
Och till enigheten mellan Europeiska unionen, Förenta staterna, Ryssland och Förenta nationerna skulle jag vilja lägga arabvärlden (särskilt några länder, men i allmänhet, hela arabvärlden genom Arabförbundet) för att i slutändan få parterna att förstå att det är nödvändigt att få ett slut på denna dynamik med attacker och motattacker som inte leder någonstans.
Vi vet alla vilken den slutliga lösningen på denna process är.
Därför är allt dödande och allt lidande om möjligt ännu absurdare.
Jag tror därför att vi måste fortsätta på denna linje och jag är mycket tacksam över vad kammaren säger och dess stöd.
Jag garanterar att vi skall fortsätta att arbeta i denna riktning.
Vi håller nu på att förbereda ett uttalande i så tydliga, odiskutabla och precisa ordalag som möjligt till det Europeiska råd som skall hållas i Barcelona i övermorgon.
Jag hoppas dessutom att det skall vara ett uttalande som kan delas av andra närvarande internationella aktörer och att det skall tjäna till att nå denna så efterlängtade fred som ibland fortfarande verkar vara så avlägsen.
(Applåder)
Herr talman!
Med er tillåtelse vill jag nu i detta första inlägg gå över till den fråga vi samlats här för, dvs.
Europeiska unionens utvidgningsprocess.
Som ni vet utgör den näraliggande utvidgningen en av de viktigaste strategiska utmaningarna som Europeiska unionen står inför sedan den tillkom.
För det spanska ordförandeskapet utgör den som ni vet en av våra grundläggande prioriteringar.
I Nice underströks den politiska vikten av denna politiska uppgift och man fastställde färdbeskrivningen för våra åtaganden detta halvår.
I Göteborg fastställdes dessutom en tydlig tidshorisont.
Det sades att vi måste avsluta förhandlingarna i slutet av år 2002 med alla de länder som är klara.
Och i Laeken togs ett ytterligare steg eftersom man bekräftade de parametrar inom vilka den sista etappen i förhandlingarna bör hålla sig inom.
Det sades också att om man fortsatte i nuvarande takt skulle upp till 10 länder kunna vara klara.
Man fastställde också under vilka parametrar vi kan och bör hålla förhandlingarna så att de avslutas på lämpligt sätt.
Å ena sidan uppfyllandet av den gällande gemenskapslagstiftningen och å den andra respekten för långtidsbudgeten från Berlin.
Jag vill framhäva den stora utmaning utvidgningen innebär.
Med den kommer länder att komma med i Europeiska unionen som i många fall (jag tänker då särskilt på östländerna) för knappt 15 år sedan var totalitära planekonomiska diktaturer som i allmänhet tillhörde en militärallians som var motståndare till Nato.
Vi talar som jag säger om knappt 15 år tillbaka.
Förändringarna är således så djupa och de har uppstått under så kort tid att de ger denna utvidgning en egen, specifik och unik karaktär som av alla dessa skäl gör att den är mycket annorlunda än de tidigare och således av en annan karaktär.
Som ordförande i unionens råd är vårt huvudsakliga mål detta halvår (det som vi genom färdplanen fått i uppdrag) att uppnå gemensamma ståndpunkter i de kapitel som faller under vårt ordförandeskap och som är de sista att fastställas.
Jag tänker på budget- och ekonomiaspekter på den gemensamma jordbrukspolitiken, jag tänker på regionalpolitiken (struktur- och sammanhållningsfonder) på ekonomiska och budgetmässiga aspekter och slutligen kapitlet om institutionerna.
Som naturligt är talar vi således om mycket komplexa och svåra kapitel som uppgår till nästan 80 procent av gemenskapsbudgeten och det är en uppgift som på ett lämpligt sätt uttrycker storleken på den utmaning vi alla har framför oss.
Vi kommer att göra allt vi kan för att uppnå detta mål, eftersom vi bl.a. är medvetna om att dröjsmål av vilket slag det vara må kan riskera alltihopa.
Debatten om dessa kapitel har inletts med att kommissionen lagt fram (jag förmodar att vi sedan kommer att få en fördjupning av dessa punkter) ett meddelande om den ekonomiska ramen för utvidgningen och också några därtill förknippade dokument såväl om regionalpolitik som om jordbruk.
Efter den interna debatt som pågår i rådet (vi har redan hållit några första mycket intensiva och seriösa debatter) har kommissionen åtagit sig att lägga fram förslag till gemensamma ståndpunkter om möjligt under mars månad eller de första dagarna i april, och i så fall utifrån resultaten av dessa diskussioner.
Jag vill säga att den bedömning ordförandeskapet gör av dessa dokument är positiv eftersom de enligt vår bedömning ger en solid och rättvis grund för förhandlingar.
Innehållet är skäligt, balanserat, respektfullt mot gemenskapsrätten och de ekonomiska taken från Berlin, precis som rådet beslutade i Laeken.
Det är nu en brytningspunkt och därför skall vi anstränga oss för att undvika att de eventuella försöken att inleda reformer av den gemensamma politiken störs eller överlappas av utvidgningsförhandlingar och som konsekvens ger upphov till att denna oundvikligen blir fördröjd.
Ordförandeskapet är helt och fullt engagerat i att med framgång avsluta detta uppdrag även om vi, som jag redan sagt, också är klart medvetna om att det handlar om de mest komplexa och känsliga kapitlen i förhandlingarna.
Det är inte så att det finns ett motstånd mot att vid lämpligt tillfälle inleda reformprocesserna av de mest kostnadskrävande politikområdena, utan att framhäva att dessa reformprocesser bör anpassas till de fastställda tidplanerna och således följa andra kanaler i utvidgningsförhandlingarna.
Ordförandeskapet vet att man har medlemsstaternas fulla stöd för att genomföra detta projekt, och att alla är medvetna om vikten av denna uppgift.
Man hoppas också på ett effektivt samarbete med kommissionen som efter att ha lagt fram de ytterligare dokumenten om regionalpolitik, om jordbruk och om den ekonomiska ramen för utvidgningen och efter att ha tagit pulsen på den allmänna opinionen i de femton, kommer att lägga förslag till gemensamma ståndpunkter på rådets bord under de kommande dagarna.
Ståndpunkter som kan accepteras av de femton och är förhandlingsbara med kandidatländerna.
Och jag måste säga att kommissionen gör ett utmärkt arbete, och i synnerhet den ansvariga kommissionären, som i dag är här med oss.
Jag vill därför förmedla vår tacksamhet till honom för det utförda arbetet.
Ordförandeskapet hoppas också kunna räkna med kandidatländernas stöd som, förutom det betydande arbete som görs för att anta och tillämpa gemenskapsrätten effektivt, bör vara realistiska vid förhandlingsbordet.
Den orienterande diskussionen som redan hållits i rådet i sina olika konstellationer: allmänna frågor, jordbruk, Ekofin ... har visat att det finns känsliga frågor och olika synpunkter i olika medlemsstater, vilket är naturligt.
Men jag är övertygad om att i takt med att vi gör framsteg i dessa diskussioner kommer vi att nå sammanhängande och solidariska positioner som kan accepteras av kandidatländerna eftersom vi i slutändan bör nå en lösning som innebär en rättvis balans mellan en hel rad av måsten.
Det första är den politiska prioriteringen av utvidgningen, det andra är att förhandlingarnas logik, dvs. att införlivande och effektiv tillämpning av gemenskapsrätten är gemensam och inte tillåter skilda system skall respekteras.
Man måste också, som jag sagt, respektera de budgettak som sattes i Berlin.
Och slutligen måste man stå på sig och ge ett bra svar på kandidaternas skäliga förväntningar.
Jag litar fullständigt på att vi alla tillsammans kommer att vara kapabla att nå denna överenskommelse, och lösa de svårigheter som för närvarande uppkommer i dessa känsliga kapitel i förhandlingarna.
Förutom att anta gemensamma ståndpunkter i dessa kapitel med ekonomisk inverkan och försöka att provisoriskt avsluta de kapitel som på grund av sin särskilda svårighet inte kunde avslutas då tid var, har vi för avsikt att ta itu med en hel rad av uppgifter för att underlätta processen.
Å ena sidan kommer vi att inleda arbetet i kommittén som skall författa anslutningsfördraget och alla tillhörande dokument.
Denna kommitté kommer att börja arbeta omedelbart i nära samarbete med kandidatländerna.
Å andra sidan skall kommissionen under detta halvår lägga fram en handlingsplan om uppfyllandet av det tredje kriteriet för utvidgning, det s.k.
Madridkriteriet, om den faktiska tillämpningen av gemenskapsrätten i vart och ett av kandidatländerna, en aspekt som i denna sista etapp blir av stor betydelse och som kommer att granskas av rådet i Sevilla i juni.
Dessutom har vi under vårt ordförandeskap som mål fastställt att inleda alla återstående kapitel med Bulgarien, och om det är möjligt också med Rumänien.
Naturligtvis i de fall rådet fått nödvändig information m.m. av kommissionen och av dessa två länder.
Bulgarien och Rumänien har onekligen lagt ned ett betydande arbete, som erkändes i Laeken, och som jag är glad över att kunna framhäva här i parlamentet.
Det är mycket viktigt att vi fortsätter att sända våra mycket positiva budskap till båda länderna när det gäller vårt åtagande gentemot deras deltagande i utvidgningsprocessen, vilken bör ske så fort som möjligt.
Jag skulle också vilja nämna Cypern.
Även om återförening inte är ett villkor för anslutning är det uppenbart att en lösning av den nuvarande situationen skulle underlätta den oerhört.
Spanien kommer, som ordförandeland, hur som helst att ge allt stöd till Förenta nationerna, och vi hoppas att utvidgningsperspektivet kan komma att vara en sporre för att få ett slut på uppdelningen av ön.
Slutligen kommer ordförandeskapet, i enlighet med slutsatserna i Laeken, att driva på Turkiets föranslutningsstrategi inför en ny etapp i detta lands föreberedelse att närma sig gemenskapsrätten, och graden av landets uppfyllelse av de politiska kriterierna i Köpenhamn i syfte att fastställa nya mål för anslutningsprocessen.
Vi står inför en samling betydande åtaganden och uppgifter under detta halvår för att säkra hållbara framsteg i förhandlingsprocessen.
Det handlar om att göra det möjligt att få Europeiska rådet i Köpenhamn i slutet av detta år i stånd att kunna avsluta förhandlingar med alla de kandidatländer som verkligen är förberedda.
Vi är övertygade om att det är nödvändigt att utvidgningen blir en framgång.
Det finns ett moraliskt måste att tänka att Madrid, Barcelona, Berlin eller Rom är lika europeiska som Prag, Budapest eller Ljubljana, men dessutom skulle kostnaden för att inte genomföra utvidgningen vara mycket allvarlig för de nuvarande medlemsstaterna i unionen och för de länder som inte kommer in.
Som utrikesminister i Spanien är jag glad över att kunna tala om att eurobarometrarna sätter mitt land i spetsen av de länder vars medborgare med mest beslutsamhet stöder utvidgningen.
Naturligtvis håller den spanska regeringen helt med denna önskan hos medborgarna.
Inte i något fall bör den politiska konjunkturen i några medlemsstater som snart skall hålla val, och inte heller de tragiska händelserna den 11 september, påverka utvidgningsprocessen och naturligtvis skall detta inte försvaga vår vilja att tillsammans gå vidare mot de mål som vi successivt ställt upp i Nice, i Göteborg och i Laeken.
