# ID: svediakorp-gov423325
# author: Weiler (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-03-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 348
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger!
I vår europeiska författning, i våra fördrag, finns det förankrat att vi skall sörja för att förbättra miljön på arbetsplatserna för att skydda arbetstagarnas hälsa.
Jag har det intrycket att detta ofta glöms bort i samband med debatten bland allmänheten.
Också pressens ignorans - delvis också den seriösa pressens - bekräftar detta.
Vid sidan om de vanliga invändningarna från industrin har naturligtvis lobbyarbetet från musikbranschens sida varit särskilt massivt, inte protester från några mörkrets makter, utan helt konkret från musikindustrins sida.
Detta ramaskri visar intressant nog på tre aspekter.
För det första: Befolkningens okunskap om att de som arbetar inom musikindustrin ända sedan 1986 varit bundna till ett direktiv som också gäller.
Alla anställda är bundna, utom sjömän.
Detta ändras nu.
För det andra: Det visar på bristande kontroll i medlemsstaterna, ty om man hade kontrollerat det bättre, då skulle berörda parter - arbetsgivare och arbetstagare - nu inte vara så överraskade.
För det tredje: Det visar naturligtvis också - detta säger jag också kritiskt - att de anställda har en mycket svag intresserepresentation.
Jag skall gärna ställa ett svar, som jag fick från det schweiziska musikförbundet via en utfrågning 1996, till kommissionens förfogande, som mycket bra skildrar, käre kollega Pronk, att skador på hörseln naturligtvis alltid är jämförbara, oavsett om man arbetar inom byggnadsindustrin, den keramiska industrin eller i ett musikföretag respektive en orkester.
(Tillrop: Eller i parlamentet!)
Eller i parlamentet, men så högljudda är vi lyckligtvis ännu inte, i varje fall inte de flesta av kollegerna!
På det nationella området finns det naturligtvis regler.
Jag anser, också som traditionell vänsterpolitiker, att staten och arbetsgivarna är skyldiga att skydda de anställda mot risker som är förknippade med arbetsplatsen.
Just detta är vår uppgift, och med detta direktiv har vi, tror jag, också uppnått detta mål.
