# ID: svediakorp-gov423023
# author: Junker (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 470
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Handen på hjärtat, mina damer och herrar i de europeiska institutionerna: Tror ni att europeisk konkurrensrätt, föreskrifter om sitthöjd i traktorer eller direktiv om avreglering av elmarknaderna får hjärtan att klappa för den europeiska integrationsprocessen?
Det krävs sannolikt en annan identifikationsfaktor för människorna ute i våra medlemsstater.
Kulturellt utbyte och kulturell delaktighet är, till skillnad från exempelvis en omstridd regel om bidragstilldelning, bättre lämpade att i stor skala göra medborgarna mer positivt inställda.
Det kulturella arvet och den kulturella mångfalden i Europa skall sedan Maastrichtfördraget - sedan dess finns ordet kultur åtminstone med i fördragen - återspeglas i all gemenskapspolitik, men detta är i stor utsträckning teori.
I praktiken vakar medlemsstaterna avundsjukt över sin kulturella suveränitet på nationell och regional nivå.
I kulturfrågor håller rådet fast vid enhällighetsprincipen, mödosamma förlikningsförfaranden är snarare regel än undantag, med överenskommelser på låg nivå och irriterande förseningar som följd - se bara på Kultur 2000.
Ändå handlar det inte ens om stora summor.
Kulturens del av EU: s budget är med sina futtiga 0,04 procent mer än vad man kan kalla mager.
Det är högst nedslående för kulturarbetarna att veta att deras ansökan - hur övertygande idén än må vara - kommer att avslås med 90 procents säkerhet, eftersom inte ens 10 procent av ansökningarna har en chans att få vad man har begärt.
För oss ledamöter är det verkligen inte roligt att ständigt och jämt grusa förhoppningar genom att avslå ansökningar dussinvis.
Ingen vill ta ifrån medlemsstaterna deras befogenheter, men lite mer öppenhjärtighet kunde det gott få vara.
Detta saknas tyvärr även i det praktiska genomförandet av Kultur 2000.
De administrativa flaskhalsarna, detta har redan sagts, och de försenade utbetalningarna som är så förödande för de drabbade, gör det onödigt svårt för dem som lämnar in ansökningarna, för att nu endast kritisera två punkter.
Slutligen saknas även ett övertygande innehållsligt koncept för att reda ut frågan: Vad är egentligen målet med stödet?
Att nå ut till så många människor som möjligt på en enda gång i form av stora arrangemang?
Eller att ge så många kulturarbetare som möjligt chans till gränsöverskridande verksamhet?
Den klassiska högkulturen accepteras lättare.
Men vägen till människornas hjärtan går snarare genom stöd till mindre etablerade kulturarbetare, nätverk och medborgarinitiativ.
Det är nämligen de som skapar det europeiska mervärdet.
Europeiska unionen är världens slagkraftigaste ekonomi.
Detta skryter vi gärna med i ogenerad stolthet.
Europeiska unionen är dock även ett kulturellt område med en oändlig mångfald.
Sådana resurser bör vi satsa hårt på och inte slarva bort, och det gäller inte bara Kultur 2000.
(Applåder)
