# ID: svediakorp-gov422951
# author: Stauner (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 487
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag tackar föredraganden uttryckligen för detta betänkande, som avslutar förfarandet för att bevilja ansvarsfrihet för budgeten 1999.
Parlamentet måste kontrollera kommissionens utgifter.
Men man kan bara kontrollera om man också har tillgång till alla dokument och all information.
I annat fall är beslutet om ansvarsfrihet inte någon verklig kontroll, utan en form av tillmötesgående.
Jag understryker därför uttryckligen kravet i punkt 4 i betänkandet, enligt vilken parlamentet måste ha samma tillgång till dokument som revisionsrätten.
Kommissionen måste upphöra att med stor idérikedom och förhalningstaktik hela tiden bygga upp nya hinder för att undanhålla oss dokument.
Det mest aktuella exemplet gäller van Buitenens betänkande av den 31 augusti 2001.
Kommissionen gav mig som föredragande av Leonardo I-programmet i utskottet för sysselsättning och socialfrågor inte den minsta vink om att nya anklagelser framkommit om misskötsel, vilket även granskades av kommissionen och OLAF.
Man skulle i stället, mot bättre vetande, ha låtit sig beviljas ansvarsfrihet för Leonardo I, om jag inte från ett tredje håll så att säga i sista minuten hade uppmärksammats på situationen.
Sedan dess har kommissionen ägnat sig åt bagatellisering och förhalning.
Är detta, frågar jag er, fru Schreyer, det förtroendefulla samarbete som ni, tillsammans med er kollega Kinnock, inte förtröttas att kräva av oss, parlamentet?
Vad är det ni behöver dölja här?
Nu finns denna rapport uppenbarligen in toto åtminstone hos ett tyskt pressorgan, tillsammans med OLAF-rapporten.
Tycker ni inte, fru Schreyer, att rapporten nu äntligen också skall överlämnas till oss?
Den i all hast sammanfogade ramöverenskommelsen, som förelades parlamentet i omedelbar anslutning till beviljandet av ansvarsfrihet 1998, utan möjlighet till diskussion, har visat sig vara flertydig och möjlig att missförstå, och står klart i strid med vår arbetsordning.
Den får inte bestå på detta vis.
Den måste anpassas till vår arbetsordning, och inte tvärtom, vilket uppenbarligen önskas i kollegan Bourlanges ändringsförslag.
Jag vädjar därför om att man inte följer kollegan Bourlanges ändringsförslag, utan låter de kontrollrättigheter för parlamentet som formulerats i EU-fördraget vara som de är.
Ingen övertygad europé kan på allvar vilja att parlamentets rättigheter inskränks till förmån för en förvaltning, som hur som helst redan är övermäktig, och utsätter detta EU för risken att utvecklas till en okontrollerad och okontrollerbar funktionärsapparat.
Det vill framför allt våra medborgare inte.
Beträffande skandalen med det utblandade smöret, den s.k.
Flechard II-affären, skulle jag ha önskat mig ett tydligare uttalande.
Den reservationslösa informationen om Flechard II, där det inte bara handlar om slöseri med medel, utan också om en hälsorisk, är hur som helst en fråga som kommer att sysselsätta oss under lång tid i samband med frågan om ansvarsfrihet för 2000.
